Systemfel
Evelina? Är du hemma?
Mats, du vet ju att jag alltid är hemma på söndagsmorgnar.
Kan du öppna då?
Evelina stod några sekunder och kikade genom titthålet. Hennes bror Mats stod i trapphuset, jackan öppen, två stora väskor vid fötterna och ansiktsuttrycket hos någon som just förlorat ett viktigt vad. Bakom honom anades två skuggor, en längre, en kortare. Evelina slöt ögonen hårt men när hon tittade igen var skuggorna kvar.
Hon vred om låset.
God morgon, sa Mats och gav henne det där sneda leendet hon känt till sedan barndomen. Ett leende som betydde: snart kommer han be om en tjänst.
Nej, sa hon bara.
Jag har inte ens sagt något.
Det behövs inte, du ler sådär. Det blir nej.
Lille Algot trängde sig förbi sin pappa och såg på henne med blåa, ivriga pojkögon, sex år gammal, virvlande kalufs och ett skosnöre släpande på hallgolvet. Bredvid honom stod lilla Tyra, fyra, höll en sliten gosedjurskanin med bara ett öra, och såg på Evelina med den nyfikna frimodighet fyraåringar har inför det okända inget rädsla i blicken.
Evelinas blick föll på plankgolvet oljad ask från Sörmlands Trä, slipad och lagd för tre månader sedan av en noggrann golvläggare hon köat ett halvår på. Algots skosnöre var insmort i något brunt. Hon lät bli att undersöka exakt vad.
Kom in, sa hon. Ta av er skorna direkt.
Lägenheten på åttonde våningen i det nya huset Fenixparken var det enda som hon verkligen betraktade som sitt egen prestation. Inte försäljningschefstiteln på Scandinavian Interiör, inte bilen, inte sparkontot. Nej, det var framför allt lägenheten etthundrafyra kvadratmeter, tre meter till tak, fönster från golv till tak och utsikt mot Vasaparken. Hon hade möblerat och fixat i två år, bytt armaturer, matchat gardiner i det perfekta dimblå som mot kvällen blev nästan grått. Soffan från Estelle grå, bred och med hög rygg. Soffbordet i massiv ek, med en spricka säljaren kallade träets karaktär; först ville hon reklamera, men nu älskade hon det. Inget småpryttel. Inget bjäfs på fönsterbrädorna. Kosmetika Bellvista i storleksordning i badrummet, handdukar i samma färg, identiska trägalgar i garderoben.
Det här var den livsstil hon byggt medvetet åt sig själv. Varje detalj på sin plats. Tystnad äkta, innerstadstystnad åtta trappor upp, där hon bara hörde luftvärmepumpen i köket och regnet mot glasrutorna ibland.
Mats ställde väskorna i hallen. Barnen tog av sig skorna. Algot klappade genast den kritvita väggen.
Algot, sa Evelina.
Vadå?
Händerna.
Pojken såg på sin hand, sen på väggen, sen på henne igen.
Vad är det med händerna?
Evelina drog ett djupt andetag. Tre sekunder in, tre ut andningsövningen hon lärt sig på en stresshanteringskurs.
Mats, kan vi ta det här fort?
Han gick ut i köket, satte sig på barstolen och la händerna hopsjunket framför sig. Total kapitulation.
Jag och Frida åker till Yasuragi. Åtta dagar. Vi måste verkligen prata, förstår du? Det är omöjligt med barnen hemma.
Och ni har ingen annan?
Mamma är på Loka Brunn till nästa fredag, du vet ju det. Fridas föräldrar är ute på landet, där är karantän för något virus inga barn får komma. Evelina, kan du inte ta dem? Åtta dagar.
Åtta, sa hon.
Eller nio, vi är hemma på söndag.
Det hördes ett välbekant ljud från vardagsrummet. Något ramlade på golvet.
Tyra! Rör ingenting! ropade Mats vant, som den förälder som ropat det hundra gånger redan under förmiddagen.
Mats, sa Evelina lågt, för en lugn röst fungerar alltid bättre ännu ett kursdrag. Jag jobbar hemifrån. På onsdag har jag en viktig presentation online för kunder i tre städer. Jag har ingen aning om barn. Vad de äter, vad jag ska säga, hur man nattar dem.
De äter allt utom lök, Algot gillar inte tomater. Du kan säga allt, de är inte kinkiga. Tyra somnar med kaninen, Algot måste få saga vid sängdags. Det finns en bok i väskan.
Mats.
Evelina Han såg på henne, och hon märkte något annat i den blicken, någonting som grep tag under bröstbenet. Inte medömkan, mer matthet, en trötthet som inte går att förhandla med. Om vi inte åker nu, vet jag inte vad som händer med vår familj längre. Förstår du? Ingen aning.
Hon svarade inte. Ute svävade ett vitt moln ovanför parken. Långsamt och lugnt.
Okej, åtta dagar, sa hon till sist.
Tack.
Tacka mig inte. Jag lovar inget. Jag kanske ringer dig om tre timmar.
Jag har mobilen. Frida också.
Mats försvann fort. För fort, som om han var rädd att bli stoppad. Han pussade barnen på huvudet, mumlade om världens bästa moster Evelina, lämnade en lapp med grova instruktioner i sin osnygga handstil, och en kvart senare gick dörren igen.
Evelina stod kvar i hallen.
Algot och Tyra stirrade på henne.
Hon tillbaka.
Så, sa hon.
Mm, sa Algot.
Är ni hungriga?
Jag vill ha saft! sa Tyra.
Vilken?
Orange.
Apelsin?
Nä. Orange! Den orangea.
Evelina öppnade kylen. Där fanns två sorter mineralvatten, en burk grönsaker, naturell yoghurt från Bellvista och en öppnad flaska vitt vin. Ingen saft. Hon hade inte ens tänkt på det. Det hade aldrig funnits anledning.
Vi får gå och handla, sa hon.
YES! skrek Algot så att akustiken i taket blev fantastisk, tre meter högt.
Evelina spände käken.
Butiken låg i grannhuset, fem minuter bort. Under vägen tappade Tyra kaninen fyra gånger, Algot tryckte på alla hissknappar inklusive nödknappen och berättade historien om en kille på förskolan Love som kunde spotta över två meter genom framtänderna. Evelina fick veta mer om Love än hon ville.
I affären köpte hon fyra sorters saft, mjölk, bröd, yoghurt med jordgubb, pasta, kycklingbullar, äpplen, bananer och kakor i färgglad förpackning som Algot slängde i korgen när hon kollade på ost. Hon orkade inte lägga tillbaka kakorna. Det också ett sorts litet nederlag skulle hon aldrig erkänt för sig själv förr.
Första dagen gick ändå. Om man inte räknar att Tyra spillde orange saft över soffbordet, och att Algot rusade in i dörrkarmen och ylade så grannarna nog hörde. Evelina kunde inte trösta barn. Hon gav honom ett glas vatten och sa att allt går över. Det brukade hon säga till vuxna och även nu hjälpte det. Han drack, snörvlade och tittade vidare på tecknat på surfplattan hennes bror packat med.
Nattningen blev en förhandling. Ingen ville sova kl 21, inte kl 22, och inte heller halv elva. Evelina läste sagan om björnen som letade hallon två gånger, för det ville Algot. Tyra somnade redan i soffan, kramande kaninen. Evelina stod och såg på henne i tjugo sekunder, lyfte henne sedan försiktigt till bäddsoffan i gästrummet. Hon var lätt och varm som ett litet solsken. Hon vaknade inte.
Evelina hämtade te i den blå Livingston-termosmuggen, öppnade laptopen. Tre dagar till presentationen. Två slides kvar att göra och ett anförande att öva.
Hon satt i sitt kökslyssnande till tystnaden och kunde inte koncentrera sig.
Andra dagen började prick 06:37. Hon minns tiden exakt, för hon kollade på Livingston-mobilen när dånet kom från vardagsrummet.
Algot hade vaknat före alla och byggt en borg av soffkuddarna. Fyra kuddar låg på golvet, en pläd med, och pojken åt kakor ur kartongen han hittat på andra hyllan i köket. Smulor över hela golvet.
God morgon, sa han glatt.
God morgon, svarade Evelina.
Kan du göra pannkakor?
Plättar?
Nä, runda med lönnsirap.
Jag har ingen lönnsirap.
Synd.
Hon kokade havregrynsgröt. Algot åt utan protester. Tyra kom upp kl 8 med kaninen i famnen och sa segt:
Jag vill ha gröt, som Algot.
Evelina kände sig nöjd.
Vattenskadan kom på tisdagen, klockan två på eftermiddagen.
Hon satt vid arbetsbordet och justerade presentationen. Barnen lekte i badrummet, tilläts göra pappersbåtar av gamla räkningar Algot hittat i nattduksbordet och lämnat som nyupptäckt flotta. Det verkade riskfritt badkar, barn sysselsatta, tystnad.
Efter tjugo minuter slutade det vara tystnad.
Hon märkte först när hon reste sig från stolen för att hämta vatten blänket från badrumsgolvet som sakta kröp ut i hallen.
Näe, sa hon rakt ut på det där uppgivna sättet.
Kranen hade stått på för fullt. Barnen, enligt Algots senare version, gick för att se på tv. Båtarna hade fastnat i avloppet och flaggskeppet korkade plötsligt igen. Vattnet rann över, antagligen i tio minuter.
Hon stängde kranen. Blickade ut över vattnet. Blundade.
Det ringde på dörren tjugo minuter senare, mitt i det att hon torkade med svamp och trasor och tänkte att hennes Bellvista-tofflor nog gått förlorade i processen.
Ja?
Jag bor på våning sju. Grannen.
Hon öppnade. Mannen var i fyrtioårsåldern, lång, rufsig i hemmakläder och mörkblå stickad tröja. Han såg lugn ut och höll telefonen fram, displayen visade en bild av ett blött tak, med en vidgad fläck kring lampan.
Andreas. Sjuttioettan.
Evelina. Åttiofyra… Jag vet. Det var barnen.
Aha. Han stoppade undan mobilen. Behöver du hjälp?
Hon väntade på tiraden. Man brukar bli utskälld, hotad med styrelsen, att man måste betala. Det var hennes jobb, nästan, att hantera sådant.
Du sa hjälp?
Du har fortfarande mycket vatten på golvet. Jag har industrifön och bra mopp. Alltså en rejäl mopp.
Bakom henne tittade Algot fram.
Är det du som bor under oss? Är ditt tak blött av oss?
Jodå, svarade Andreas. Och Evelina spände sig. Men han sa inget giftigt mer, bara nickade och frågade: Seglade båtarna bra?
Jättebra! Jag hade ett hangarfartyg!
Respekt, sa Andreas.
Kom in, sa Evelina. Ingen mening att låta honom stå i dörren.
Timmen därpå minns hon i fragment. Andreas hämtade moppen och hjälpte henne torka undan utan stress eller sura miner, ibland lät han Algot vifta med trasan och barnen såg verkligen ut att stortrivas. Tyra bidrog från badrumsdörren genom att peka ut var det fortfarande var blött, alltid korrekt.
Hur mycket har taket tagit skada? frågade Evelina avslutningsvis.
Lite. Det var gammal målning ändå. Fläcken torkar.
Jag betalar om det behövs.
Vi får se. Han ryckte på axlarna inget hot, mer ett livssyns-skall. Vi ser. Hur länge ska du ha barna?
Andra dagen.
Dina?
Systerson och systerdotter. Nej själv har jag inga.
Han nickade. Såg på Algot, nu förstrött fipplande med tv-dosan.
Litet tips, sa han. Skruva i badkarspropp av säkerhetstyp. Finns på Hemköp. Dra åt kranen
Det ska jag göra.
Lycka till. Han tog moppen, vände sig nästan vid dörren. Om det är något, jag bor på sjuan. Ring närsomhelst.
Varför blir du inte arg? undrade hon ofrivilligt.
Andreas funderade ett ögonblick.
Vad hjälper det? Taket torkar inte fortare för att man skriker.
Han gick. Evelina lutade sig mot dörren. Solen vände på sig utanför fönstren. I köket tjafsade Tyra och Algot om resterande kakor. Evelina gick in och delade på kakhögen i tyst samförstånd. Båda barnen såg imponerat på henne.
Onsdagen började så att hon förberedde presentationen, barnen såg på barnprogram, surfplattan laddad, äppelskålar och kex på bordet, allt i schack.
Kl 11 började mötet. Evelina bar kavaj över t-shirt, satt vid skrivbordet framför datorn, sju personer inloggade från olika städer Stockholm, Göteborg, Malmö.
De första femton minuterna gick lysande. Hon visade Estelles nya kollektion, förklarade prissättningen, besvarade två frågor.
Sextonde minuten öppnades dörren.
Moster Eva! Tyras röst hördes troligen ner till sjuan. Algot tog min kanin!
Tyra, jag jobbar nu, sa Evelina med låg, tydlig röst.
Han sa den är ful!
DEN ÄR FUL! hördes Algots röst.
Förlåt alla, sa Evelina med ett samlat leende mot skärmen, ett ögonblick…
Hon satte mikrofonen på paus, reste sig och gick ut. Algot höll kaninen i ena örat, Tyra i kroppen; de stretade.
Släpp kaninen, båda två, sa Evelina.
De släppte. Tyra plockade snabbt upp kaninen och kramade den tyst.
Kan du titta på tv utan att bråka? frågade Evelina.
Programmet är slut.
Ta ett nytt då.
Vilket?
Vad som helst.
Bara reklam…
Hon suckade. Gick till tvn, satte på barnkanalen, gick tillbaka.
Åtta minuter senare kom Algot in, ställde sig bredvid henne framför kameran. Hon fortsatte presentationen.
Jag måste på toa, sa han tydligt.
Någon fnissade i högtalaren. Hon rodnade, första gången på femton år.
Du vet var badrummet är. Ja, ville ändå säga.
Han gick. Evelina fortsatte, mötet var förstört i affärsmässig mening men plötsligt varmt. “Jag förstår dig helt, själv har jag tre barn”, log en av säljarna. “Jag blev ändå sugen på Estelle-kollektionen” sa en annan. De bokade nästa möte.
Evelina satt kvar ett tag vid datorn.
Hon insåg sedan att hon inte var arg. Det var nytt.
Hon fixade ostmackor till barnen. Algot tyckte det var jättegott. Tyra åt halva, upptagen av kaninen.
Det ringde klockan fyra.
Jag har med propp till badkaret, sa Andreas. Till avloppet.
I handen bar han en plastpåse med propp.
Var du i affären bara för min skull?
Jag skulle ändå köpa bröd.
Kom in.
Hon tänkte inte ens på att bjuda in; det blev bara så.
Algot kom studsande ut: Åh! Det är han som hjälpt oss!
Japp, log Andreas.
Är ditt tak torrt nu?
Nästan.
Bra.
Kan du spela Jenga? Jag har det!
Visst.
Sedan satt han vid soffbordet med barnen och byggde torn. Tyra höll sig nära med kaninen. Andreas tog spelet på allvar, och Evelina, där hon stod och hackade sallad, märkte hur barnen njöt av att bli tagna på allvar.
Dra den vänstra, annars rasar allt, instruerade Andreas.
Varför vet du sånt?
Varje torn har en svag länk. Hitta den.
Som i livet? frågade Algot ovanligt allvarligt.
Nästan, log Andreas.
Middag blev gemensam, Andreas hjälpte steka kycklingbullarna, skar brödet rakt, eftersom han såg att hon gjorde det snett.
Hur länge har du bott här? frågade hon.
Tre år. Såg när du flyttade in.
Jobbar du?
Arkitektkonstruktör. Ingen ser om det är snyggt bara att det håller.
Men det är väl viktigast, sa hon.
Han såg på henne, tydligt oväntat.
Det har du rätt i.
Barnen somnade klockan nio. Andreas drack te, tackade för maten, sade god natt i hallen.
Tack. För proppen. Och för att du inte var arg i tisdags.
Han såg längre på henne.
Du klarar det här bra för att vara första gången.
Hur vet du att det är det?
För om det varit andra, skulle du inte se ut som du bar ett Lindeberg-glas på öppet hav.
Hon skrattade, på riktigt.
Han gick. Hon stod kvar i hallen ett tag.
Torsdagen och fredagen gled fram. Evelina hoppade inte längre vid varje ljud, kände sig hemma i nya rutiner. Tyra satt gärna bredvid henne och ritade i hennes block. Familjen kaniner växte, varje med namn.
Mamma-kanin, pappa-kanin, lilla Knapp, hette en.
Varför Knapp?
För han är liten och rund.
Logiskt.
Fredag kväll kom Andreas förbi med ett brädspel “Städer i världen”, fanns kvar sedan hans barndom. Barnen kände inte till några städer men spelade i extas.
Varifrån har du spelet?
Tog med några saker när jag flyttade, onödigt men ibland bra.
De satt på golvet plankorna var svala men lena. Tyra kröp intill Evelina och somnade under spelet utan att hon märkt att hon lagt armen kring henne.
Andreas såg det, men sa inget.
Lördagen spenderades i Vasaparken, på förslag av Andreas. Algot gick rakt genom en vattenpöl, trots Evelinas bedjan att gå runt. Blöta skor bars hem i plastpåse, pojken i strumpor, också blöta, oberört lycklig.
Varför blir du inte ledsen? undrade hon.
Varför då?
Skorna blev ju blöta.
Torkar väl.
Du och Andreas tänker likadant.
Han är schysst. Moster Eva, är han din vän?
Min granne.
Är det samma sak?
Nä.
Varför?
Hon visste inte vad hon skulle svara. Bakom fick hon syn på Andreas, bärande Tyra på axlarna, förklarande något om träd.
Söndagskvällen ringde Mats.
Hur gick det?
Lever, sa Evelina. Algot gick genom en pöl, Tyra ritade fyrtiosju kaniner.
Mats skrattade.
Du fixar det.
Jag verkar göra det. Hur har ni haft det?
Knappt paus.
Bättre. Mycket bättre. Tack.
Bra… Det var skönt.
Vecka två flöt mjukare. Evelina visste nu att Algot inte åt tomat men gärna tomatsoppa, om man inte nämnde ingredienserna. Tyra ville att fönstret stod på glänt vid läggdags. Kl 19:30 blev båda gnälliga och det var lika bra att bara bädda. Små detaljer. Men egna, utan lapp.
Andreas kom varje kväll, ibland med något, ibland bara för att prata. De diskuterade arbete och böcker. Han visade sig läsa mycket oväntat för en konstruktör. Hon hade inte hunnit läsa nöje på länge.
Vad läser du?
Inget. Bara jobbsaker sen ett halvår.
Det gills inte.
Nej.
Vill du ha något tips?
Gärna.
Han tog med en roman av en japansk författare om en kvinna som städar sin mors hem efter döden och inser att hon knappt kände henne. Evelina läste en halvtimme varje kväll efter barnen somnat. Dagens lyckligaste halvtimme.
Torsdag andra veckan bad Algot att få se hennes kontor.
Här är det, i arbetsrummet.
Är du glad av jobbet?
Jag tror det. Jag gillar det.
Pappa säger man ska jobba så det känns bra, annars varför.
Smart pappa.
Moster Eva, varför bor du själv?
Det blev så.
Ville du inte att någon skulle bo med?
Jag trivdes själv. Det var bra så.
Var, sa Algot.
Hon sa ingenting.
Sista dagen kom för fort. Mats och Frida dök upp på söndag. Frida såg annorlunda ut, mjuk i blick, lugn. Hon omfamnade barnen länge medan Tyra vägrade släppa taget. Hon tackade Evelina.
Behövs inte. De betedde sig som barn. Det är ju så det är.
Frida såg oväntat på henne.
Timmen för avfärd. Tyra grät en smula, Evelina kramade henne och lovade att de var välkomna igen. Algot tog henne i hand, ordentligt, och sprang sedan till pappa. Dörren gick igen.
Evelina stod kvar. Tyras lilla blåa kappa saknades på kroken. Hennes egen hängde ensam kvar.
Tystnaden var kompakt.
I vardagsrummet låg en kudde snett på soffan Algot brukade sitta där på morgnarna. På golvet, bredvid soffbordet, hade Tyra glömt en teckning. Kaninfamilj: mamma, pappa, lilla Knapp och bredvid, en gulhårig figur. Skrivet med barnsliga bokstäver: moster eva.
Hon tog upp teckningen, höll den i handen en stund.
Sen kokade hon te. Fyllde sin favoritmugg. Allt på sin plats, allt rent och ordnat. Precis som hon brukade vilja ha det.
Hon väntade på den där lättnaden, den som alltid kom när tonen vände tillbaka till ensamheten känslan efter släktkalas, efter firmafester. Fick den inte.
Bara teckningen, och tystnaden, som ekade annorlunda. Som ett uppehåll efter musik. När låten tystnat, och du ännu inte bestämt om pausen är bra eller dålig bara annorlunda.
Hon satt där, drack sitt te, såg ut mot parken och tänkte.
Tänkte på Algot, hans fråga om lyckan. På Tyra, som somnade intill på fredag, på det kalla askgolvet, och Evelina hade inte orkat ta bort armen. På arbetsrummet, före och efter Algots frågor.
Tänkte på Andreas. Hur han skar brödet jämnt, hans särdeles lugn, som liknade hållfasthet, som en bärande balk. Han kom varje kväll, aldrig krävt något. Bara varit där.
Hon tänkte på att hon inte vaknat en enda natt av jobbångest på nio dagar. Det var nytt.
Klockan sex gick hon upp, tvättade sig, drog på sig favorittröjan. Tog mobiltelefonen. Låg den. Tog upp igen.
Hon ringde inte. Hon tog hissen ner till sjunde.
Andreas öppnade efter några sekunder. Inget överraskat i ansiktet, bara en varsamhet.
De har åkt, sa hon.
Jag hörde dörren.
Det är tyst nu.
Det verkar så.
Vill du komma på te? Jag har just kokat, fast det kanske fått kallna, men jag ordnar nytt.
Han stannade en stund.
Gärna, sa han.
De satt i hennes kök. Han på barstolen där Mats satt första dagen. Ett nytt samtal.
Jag har inga måsten för första gången på nio dagar. Jag vet inte vad jag ska göra med det.
Bra eller dåligt?
Bara ovant.
Du vänjer dig vid nytt ovant.
Vad menar du?
Först var det ovant att vara ensam, sen vande du dig. Nu är det ovant igen.
Du pratar som om du varit där.
Han såg henne rakt i ögonen.
Jag har varit gift. Sex år. Nu inte på tre.
Förlåt.
Det behövs inte. Det blev bättre så. Svårast var tystnaden efteråt. Tystnad utan någon är inte som tystnad med någon.
Evelina såg i koppen.
Jag brukade tycka att tystnad är frihet. Att ensamhet är ett val.
Det är det kanske. Men val ändras ibland.
Ändrade du ditt?
Är i processen. Med hjälp av grannbarn som ställer till översvämningar.
Hon skrattade, äkta.
Andreas.
Ja.
Du Hon tvekade, ville först göra det till ett ointressant samtal men vågade stanna kvar där. Jag gillar dig, jag ville du skulle veta det.
Han såg bara på henne.
Det var skönt för jag tycker om dig också. Har tänkt på det.
Hur länge?
Sedan du frågade varför jag alltid är så lugn. Ingen har frågat det förut.
Märklig anledning.
Jag är lite märklig.
De drack te ända till elva på kvällen. Om hennes jobb och hans. Om staden från åttonde våningen och från sjunde. Om barnen, om teckningen med kaniner, om den blonda figuren bredvid. Han hastade inte därifrån, hon lät honom stanna.
När han gick, tog han hennes hand, bara ett ögonblick.
God natt, Evelina.
God natt.
Hon drog igen dörren och lutade sig mot den, som den första kvällen. Men nu lät tystnaden varmt, inte tomt.
Hon gick till vardagsrummet, ställde Tyras glömda teckning på bokhyllan intill vasen. Kaninfamiljen såg ut på henne. Och moster Eva, snett, men tydligt.
Ett år senare hade lägenheten förändrats. Bara lite, men nog för den som kände henne. I bokhyllan stod barnböcker kvar sedan senaste besöket. Fönsterbrädan hyste numera fyra krukväxter, ett par snett planterade efter att Tyra hjälpt till att vattna överflödigt. I hallen hängde två kappor: en mörkblå, en grå herrmodell.
På soffbordet låg ett av Andreas ritblock, öppet med konstruktionsskisser. Bredvid en kopp med kallnande kaffe och en påbörjad bok.
Evelina stod vid fönstret, såg ut över den höstgula Vasaparken. Hon älskade parken på hösten.
Magen var redan synlig, en liten bula fem månader. Hon vande sig långsamt, dag för dag, vid det som först känts omöjligt men som blev det viktigaste.
Dörren öppnades.
De är på väg, sa Andreas. Mats smsade nyss.
Då är de här om en halvtimme.
Algot ringde dig?
Tre gånger. Vill veta om det blir bolibompa på surfplattan eller om vi ska till parken.
Svarade du då?
Ja, båda går bra, sa jag.
Andreas la på tevatten. Såg på henne.
Hur mår du?
Bra, benen är tunga ibland. Men bra.
Sätt dig.
Jag står.
Evelina
Okej, okej… Hon satte sig på soffan. Tänkte idag på att förra året, den här söndagen, åkte de hem. Jag stod med tekannan och väntade på att tycka tystnad var skönt.
Och?
Det blev det inte.
Jag minns, du kom ner.
Väntade du på mig?
Han log eftertänksamt.
Kanske hoppades jag.
Det ringde på dörren, barnsligt hårt och entusiastiskt.
Det är Algot, sa Evelina.
Jajamen.
Öppna, jag orkar inte resa mig.
Andreas gick.
Moster Eva! hördes Algots röst redan innan dörren var riktigt öppen. Vi är här! Ska vi till parken? Finns det löv? Hur stor har din mage blivit?
Låt folk få komma in, skrattade Mats utanför.
Jag är ju inne!
Tyra klev in tyst och såg sig om. När hon såg Evelina, gick hon sakta fram och omfamnade henne tyst, länge. Sen släppte hon taget och såg djupt på henne.
Moster Eva, är min kanin här?
Den står på hyllan i gästrummet.
Bra. Visste att den var kvar.
Det blev fullt i hallen. Mats sträckte sig fram och skakade hand med Andreas, Frida berättade om vägen, Algot rumsterade runt och hittade boken om björnen och hallonen.
Du sparade vår bok!
Förstås.
Ska du läsa den för bebisen?
Klart jag ska.
Bra. Han nickade nöjt, säkerhetskontrollerande. Andreas, ska vi gå till parken? Finns det löv?
Det gör det.
Efter te, sa Evelina.
Du säger alltid så.
Och kommer alltid göra.
Okej, gick Algot med på, och såg rakt på henne, så uppriktigt som bara han kan. Moster Eva, är du glad nu?
Det var ljud överallt: röster, skratt, Tyra ropade på kaninen, Mats berättade något, tevatten kokade, Vasaparken utanför lyste gult och magen rörde sig tyst, påminnande om någon ny och okänd där inne.
Evelina såg på Algot.
Ja, sa hon.
