Han vandrade genom natten i Göteborg, gatorna snodde sig som gamla minnen och allt gungade efter för många glas whisky på Järntorget. Någonstans bar bena honom; han brydde sig inte vart, staden var hans, och förr eller senare skulle han gå hemåt av sig själv. Han pratade filosofiskt för sig själv medan han vacklade vidare.
Varför, varför är mitt liv så här? Tjugosju år, vännernas ungar börjar skolan och varenda tjej sticker efter en månad, om ens det. Kall? Nä, jag är ju inte kall… Eller kanske är jag det. Det är ju så en riktig karl ska vara, slog han fast och flinade. Enda jag faktiskt lyckats med är företaget. Miljonär? Det är jag inte, men lever gott på det.
Plötsligt stannade han, tog sig för huvudet och tårarna rann, salta som Västerhavet:
Så mycket pengar slösade jag på den där läkaren, men ändå: “Jag kan inte hjälpa dig. Här är adressen till en bästsäjande expert i Stockholm, men jag tvivlar på att han kan göra nåt heller.” I morgon drar jag väl till Stockholm, då. Får väl prova.
Vid bron såg han ut över den mörka, tysta älven.
Ska man hoppa? Göta är djup, slutar allt i vattnet? Han betraktade sitt spegelbildsvårta ansikte i den svarta ytan. Nej, det är för kallt att drunkna. Och förresten, Sokrates har inte fått mat än. Dags att gå hem.
Han gick över bron. Mitt på såg han en kvinna, nätt, ung, med barn i sele på bröstet. Hon stod tyst och stirrade ner i älven, klättrade beslutsamt upp på broräcket, armarna ut som en märklig dans. Han rusade fram och grep henne i midjan, tryckte henne till sig, och de ramlade tillsammans ner på den grusiga gångbanan. Barnet började gny.
Är du galen? ropade han, nykter på sekunden.
Vad vill du? Rör mig inte! Hon började gråta.
Tyckte bara det var för tidigt för dig att dö, särskilt för den lille där. Kom igen, res dig upp och gå hem, till din man eller mamma. Någon har du väl?
Jag har ingen man, inget hem. Mamma är borta. Jag har ingen.
Du också, alltså, Han hjälpte henne och barnet upp. Kom.
Jag går ingenstans med dig! Du kan ju vara en galning.
Det är alltid tid att hoppa sen, men nu följer du med mig. Kom nu, sa jag!
***
De gick i den drömlika natten, barnets gråt ekade mellan stenhusen. Till sist utbrast han:
Varför gråter han hela tiden?
Han är hungrig, kvinnan höll barnet närmare.
Ge honom mjölk, då.
Jag har ingen mjölk, inga pengar. Inget.
Och inte mycket vett heller, han sneglade ironiskt. Där borta är Coop, öppet dygnet runt. Kom, vi köper mjölk.
***
Kassörskan och vakten sneglade misstänksamt, men han tog resolut en korg och nickade åt kvinnan:
Kom. Var har ni mjölk?
Där borta, svarade hon, en gnisslig röst.
Vid kyldisken.
Ta den du vill ha! kommenderade han.
Den här, hon tog en liten förpackning.
Ta mer! Så mycket du behöver. Vad vill du ha mer?
Blöjor.
Vad då blöjor?
Där borta, hon log svagt.
Ta.
Kan jag få våtservetter också?
Kör.
Vid kassan stack han fram sitt betalkort.
Vi tar bara kontanter, sa kassören bistert.
Han fiskade fram en sliten rulle femhundrakronorssedlar. Sträckte fram en.
Vi har inga växel, svarade hon.
Ge oss choklad istället, han pekade otåligt. Den där!
***
I lägenheten tittade hon sig förundrat omkring. Värden sparkade av sig skorna, kastade en makrill till Sokrates, katten, och drack juice direkt ur paketet. Sedan pekade han omkring sig:
Du får sova här inne. Kök, badrum, toalett. Jag sover där.
På väg ut, vände han sig:
Vad heter du?
Svea.
Jag heter Gunnar.
***
“Han verkar ju inte vara en galning…” Hon smög in i köket, satte på plattan och kokade vatten. Förvirringen surrade i huvudet. “Vilken galen natt. Och rusade jag verkligen till bron? Om inte den här knäppa mannen… Vi hade väl frusit ihjäl, jag och Emil. Imorgon slänger han nog ut oss, men inatt får vi värme.”
När vattnet sjudit, sprang hon till sovrummet, la den gnällige Emil på sängen. Ur ryggsäcken tog hon en sliten nappflaska, diskade snabbt, fyllde med mjölk och spädd med kokt vatten.
Pojken drack med girig glupskhet och somnade sedan in, nattrött. Hon tvättade honom och bytte blöja. Själv gick hon till badrummet, tvättade av sig, sen famlade hon bland kylskåpets hemligheter. Hittade en bit falukorv och tryckte i sig, bröd, ost och korv. När magen tystnade insåg hon hur ofint hon betett sig, men la sig ändå bredvid sonen och somnade tungt.
***
Morgon. Hon hade vaknat flera gånger för att mata Emil, åtta månader och alltid hungrig. Hon hörde värden gå upp, slamra i köket.
“Dags nu, snart kastar han ut oss ändå.” Hon smög upp, försiktigt för att inte väcka barnet.
Han stekte frukost på spisen.
Sätt dig! sa han, pekade på stolen. Jag fixar ägg.
Nej, låt mig! Hon puffade bort honom lätt.
Hon hackade dill, strödde över äggen, diskade noga glasen och kokade kaffe.
Medan hon fejade ringde han runt: beordrade, bråkade, antecknade. Svea kände sig osynlig. Han åt, drack kaffe, reste sig.
Hon spände sig, väntade:
“Nu kommer det…”
Svea, lyssna! Jag åker bort en vecka. Mata katten, han heter Sokrates. INTE burkmat eller Whiskas! Han äter färsk fisk, färskt kött. Inget annat. Gå inte in i mitt arbetsrum. Men i övriga rum gör du vad du vill.
Barnet skrek plötsligt från sovrummet. Svea studsade upp, såg på honom.
Gå, sa han.
Efter en stund kom hon ut med Emil. På bordet låg några prydliga femhundrakronorssedlar:
Det räcker väl för en vecka, han nickade åt pengarna. Nu går jag.
Han tog ett steg mot dörren, men barnet sträckte ut händerna och mumlade något som liknade “pappa”. Kanske var det bara inbillning, men av någon anledning grep det tag i Gunnar. Han skulle ju aldrig själv få barn.
Svea… får jag hålla honom? frågade han, själv förvånad.
Klart du får, log hon för första gången, räckte över Emil. Du har aldrig hållit barn?
Nej.
Såhär gör man.
Emil gladdes, flaxade med armarna, skrattade. Gunnar tittade trollbunden på barnet.
“Aldrig får jag en son,” tänkte han och blev dyster. Han räckte tillbaka barnet.
Och gick.
***
Han vände hem mot lägenheten. Den stockholmska läkaren hade sagt det, inga barn för Gunnar i denna värld. Allt var meningslöst:
“Varför har jag så mycket pengar, fyrarummare, Volvo? En man ska tjäna pengar för familjen. Hemmet är alltid stökigt, bilen har sju säten men är alltid tom.”
Han öppnade dörren till lägenheten… men överallt var det skinande rent. Svea stog med ett ursäktande leende.
Pa-pa! Barnets händer vinkade i luften.
Hans väska föll till golvet, och armarna drogs av sig själva mot lille Emil.
