Lukten av äldreboende.
Vet du vad du luktar? Som ett äldreboende. Kamfer och ålderdom. Jag står inte ut längre.
Annika stod vid fönstret och blickade ut över gården där grannens katt smidigt hoppade mellan vattenpölarna. Hennes mans ord svepte förbi som genom bomull, hon vände sig om först efter en stund.
Erik stod mitt på köksgolvet. Den ljusblå skjortan, den hon köpt till honom på Hötorget en kylig aprildag, såg ovanligt nystruken ut. Han hade velat ha något lätt, inget som skrynklas. Hon hade stått länge, känt på tyget, frågat expediten om materialet, medan han satt i bilen och lyssnade på radion.
Hör du mig? frågade han.
Jag hör, svarade Annika.
Rösten blev jämn, nästan överraskande stadig.
Erik ställde väskan på stolen. Den där stora, blå med Stadium-loggan, som legat i förrådet under hans gamla skridskor ingen rört på åtta år.
Jag går nu, sa han. Vi har ju båda vetat att det borde ske.
Annika tittade på väskan. Sen på hans händer, lugna händer som inte pillade på skjortan, som inte dolde blicken. Han hade redan fattat beslutet, långt innan orden föll i köket denna förmiddag.
Lång tid, upprepade hon.
Ja. Han ryckte lätt på axlarna. Annika, jag vill inte bråka. Vi är så olika. Du är här hela tiden med mamma, med rutiner, med den lukten… Jag står inte ut.
Lukten. Hon tänkte på den. Fem år. Fem år av tidiga morgnar, när Birgitta Johansson vaknade redan vid sex, eftersom hennes kropp inte längre visste bättre. Fem år av kamferolja, skyddslakan som hon lärt sig kalla för skyddsunderlag av sjukvårdspersonalen fem år av hosta bakom väggen, nattliga samtal till ambulansen. Hennes ritblock och projektdokument låg i studion, orörda, för hon hann aldrig, eftersom ingen annan fanns där, för han själv hade sagt: Annika, det är ju bara du, det vet du.
Hon förstod.
Går du nu? frågade hon.
Ja.
Okej, svarade hon.
Han såg på henne, väntade nog på tårar, ett utbrott, ett vem är hon?. Men den frågan kom inte. Inte för att Annika inte visste svaret, utan för att det inte spelade någon roll.
Erik tog väskan, stod kvar i dörren en sekund.
Jag lägger nycklarna i hallen.
Gör det, nickade hon.
Låset klickade, sedan slog portdörren igen. Fyra trappor ner det lät som en bekant rytm, nästan trygg. Plötsligt blev det tyst. Inte bara vanligt tyst, utan en sån tystnad som uppstår när tv:n stängs och man först då inser ljudet den skapat.
Annika tittade på nycklarna, sedan på stolen där väskan stått. Den var borta.
Hon gick till köket och fyllde på vatten i vattenkokaren.
Fem år tidigare fick Birgitta Johansson en stroke, just vid middagsbordet under Eriks födelsedag. Annika hade bakat körsbärspaj, Birgitta sa gott, tappade gaffeln och såg på Annika med blicken man aldrig glömmer. Det var Annika som ringde ambulansen, satt bredvid i bilen och höll handen som inte tryckte tillbaka.
Erik var på firmafest den kvällen. Han svarade först vid tredje uppringningen.
Läkarna sa: Vänstra sidan delvis förlamad, tillbakaresan blir lång, hemvård om någon alltid finns. Erik påpekade: Du jobbar ju ändå inte heltid nu, Annika. Dina projekt är ju inte huvudinkomsten. Hon sa inget emot, packade undan sina ritningar, låste dörren till det livet.
Vattnet kokade. Hon hällde upp te, ställde sig vid fönstret, såg katten som försvunnit. Pölen var kvar.
Första dagarna efter satt Annika mest inne. Inte för att hon inte kunde gå ut, utan för att hon inte längre visste var hon hörde hemma. Kroppen följde de gamla rutinerna sex upp, halv åtta behandlingar, tio frukost, ett lunch, fyra promenad på balkongen, sju sänggående. Nu var allt schema borta, kroppen väntade på order som aldrig kom.
Hon gick runt i lägenheten, såg på sakerna: rullstolen vilande i vardagsrummet, blöjpaketen under sängen, medicinlådan i korridoren, allt noggrant märkt med hennes handstil. Birgitta dog stilla i sömnen för tre månader sedan och ändå stod allt kvar, för Erik rörde inget och Annika orkade inte.
På fjärde dagen hämtade hon tre stora sopsäckar.
Metodiskt tog hon sig an allt blöjor, sugslangar, handskar, skydd. Medicinpaket för paket. Sist rullstolen, som var svårast. Hon mindes ju promenaderna längs allén, när Birgitta kunde sitta långa stunder under trädens kronor och bara se. Annika monterade isär den till så små delar hon kunde, bar ut del för del.
Därefter stod hon länge i duschen, lät vattnet hetta mot huden.
När hon sedan såg sig i spegeln såg hon något nytt sig själv. Inte en anhörigvårdare, inte hustru, inte dotter-i-praktiken. Bara en kvinna på femtiotvå med stripigt, grått hår. Hon hade inte färgat på länge, ingen som märkt om hon gjort.
På femte dagen ringde hon frisören.
Frisören hette Sigrid. Tjugo-någonting, vant och bestämt handlag. När Annika berättade att hon ville kapa håret och dämpa det grå log Sigrid lätt, utan frågor.
Du har en fin naturlig färg, sa Sigrid. Vi kan göra några slingor, så blir grått utblandat istället för fläckigt. Kort frisyr som öppnar nacken. Du har en vacker nacke.
Kör på, sa Annika.
Två timmar i stolen. En annan kvinna i spegeln inte ny, bara mer närvarande.
När hon kom ut blåste oktobervind. Hon stannade på trottoaren en stund, kände vinden smeka sitt nakna hår. Hur länge sedan var det hon känt vinden, stannat upp? Nu skyndade hon inte inte mot apotek, vårdcentral, hem.
Hon köpte kaffe i en liten pappersmugg och gick längs gatan, för att hon ville, inte för att hon måste.
Skilsmässan tog fyra månader.
Erik kom till tingsrätten med sin advokat, snygg kostym, snabb i sitt tal. Annika kom själv inte som gest, men för att hon inte tänkte slåss. Andra förhandlingen kom Erik med henne.
Annika såg henne i korridoren ung, knappt trettiofem, ljus hästsvans, rutigt kappa, klackar. Hon slöt sig om mobilen, såg snabbt på Annika ingen nyfikenhet, bara likgiltig främling.
Annika, sa Erik lågt. Jag ville prata om lägenheten.
Onödigt, svarade hon.
Men…
Erik. Jag behåller min ateljé, bara den. Lägenheten, bilen, sommarstugan ta du.
Han blev tyst.
Är du säker?
Helt säker.
Advokaten antecknade snabbt. Erik såg på henne med något hon först inte kunde tolka. Sedan insåg hon: han väntade på kamp, anklagelser, påminnelser om Birgitta, om fem år av slit.
Hon påminde inte. Inte för att hon inte hade rätt utan för att hon var färdig med det samtalet, färdig med att se honom försvara sig eller gå till motattack, trött på alla ord på sparlåga.
Ateljén låg på Tjärhovsgatan, andra våningen i ett gammalt hus. 22 kvadrat, högt i tak och norrfönster. Hon köpte den när hon var trettiofyra, strax efter sin examen, för pengar sparade under flera år. Hennes ritbord fanns, skisser, hyllor med pärmar, krukväxter som överlevt allt.
Här tillbringade hon sin första natt som ensamskild.
Låg på bäddsoffan, stirrade i taket, tänkte: Vad nu?
Och i det fanns en stilla lättnad en sorts frihet.
Hon ringde först till Gröna Linjens projektkontor där hon arbetat förut. Sekreteraren kände igen henne, glädjen i rösten, kopplade snabbt till chefen Leif Pettersson. Leif mindes henne, särskilt parken utanför barnsjukhuset, men sa: Annika, fem år… mycket har hänt. Nya system, nya kunder. Vi behöver folk som kan gå rakt in…
Jag förstår, sa Annika.
Vi hör av oss om något dyker upp.
Hon visste att han inte skulle ringa.
Andra försöket en privat byrå där en gammal kursare jobbade. Glädje i rösten, sen ändå: Det är andra krav nu, mycket nytt folk, stor konkurrens.
Tredje samtalet till kommunens parkavdelning tack men nej tack, full bemanning.
Hon släppte mobilen, såg ut november, kala träd, folk utanför, väntandes på något.
Fem år som omvärlden tagit plats där hon lärt sig vara tyst. Det hon lämnat förblev inte tomt, någon annan hann ta hennes plats.
Hon öppnade datorn och lärde sig nya program inom landskapsarkitektur. Läste, antecknade, drack te till två på natten. Mycket var nytt, annat bara nytt i namn.
I december fick hon jobb, inte drömjobbet men ändå något. Som assistent i ett litet handelsträdgård på Söder. Ägaren, faster Barbro, var kort i tonen men rättvis; brydde sig bara om vad folk kunde.
Kan du växter? frågade Barbro.
Ja.
Då kör vi. Lönen är låg men jobbet på riktigt.
Det var på riktigt hon kom tidigt, planterade om, hjälpte kunder. Inte det man suktar efter, men verkligt; jord under fingrarna, doft av mulen jord och torv, ordning bland krukorna där något spirar.
Det var där hon först hörde om växthuset.
Barbro nämnde på lunchrasten att det gamla växthuset vid Årstavikens park stod tomt någon försökte rädda det, men hade inga folk.
Annika vågade inte åka direkt. Sen, en söndag när trädgården ändå var stängd, tog hon sin kappa och gick.
Växthuset gömde sig bland gamla träd. Första hon såg var allt glas; smutsigt, men inuti anades liv. Metallramen var rostig, några fack var bytta mot plywood. Gången dit ledde genom lövtäcke.
Men inne…
Hon öppnade tunga dörren möttes av värme, fukt och stod stilla.
Det var kaotiskt, men levande. Växter klättrade, slingrade, trängdes mot ljuset; någon hade tagit sig ända upp i taket. Små apelsinträd bar frukt, palmer hade vuxit sig vilda, orkidéer i rader, troligen planterade med omsorg, nu övergivna.
Annika bara stod där något i henne vecklade ut sig.
Bokat besök?
En äldre man kom ur sidogången, stickad tröja, glasögon i pannan, arbetsvana händer.
Nej, förlåt. Såg det utifrån. Ska jag gå?
Det behövs inte, log han. Jag heter Sten Bergström. Rektor, om det nu betyder något här.
Annika Larsson. Landskapsarkitekt.
Han tystnade.
Arkitekt. Med uppehåll?
Fem års uppehåll.
Han nickade, vägde inget, bara tänkte.
Följ med, så visar jag.
De gick igenom huset, Sten berättade om allt vad som funnits, vad som var kvar, vad man försökt, vad som aldrig tagit sig. Det stängdes för sju år sedan för tillfällig renovering blev kvar i limbo mellan nytt och glömt.
Sten höll igång själv, vattnade, matade, höll värmen. Ensam.
Jag kan hjälpa, sa Annika.
Kan inte betala.
Jag förstår.
Han såg länge på henne.
Torsdag, då.
Hon kom torsdagen. Sedan om och om igen. Slutade på trädgården, Barbro var inte besviken bra, du har mer i skallen än krukväxter.
Växthuset blev hennes projekt första riktiga på fem år.
Hon kartlade växterna, noterade allt noggrant som förr i projektbeskrivningar. Skrev, ritade, planerade logistik, flyttvägar för krukor. På kvällarna i ateljén gjorde hon ritningar för hand, så som på utbildningen.
Sten såg scheman och nickade.
Här tror jag citrus, sa hon en kväll. Tål torr luft, kan grupperas apelsin, citron, kumquat. Både vackert och med doft.
Doften, ja. Sten log. På vintern när man fryser där ute doften härinne är otrolig.
Och där, centralt, höga palmer ger rymd, under dem buskar för nivåskillnad. Kanske liten stig.
Stig, ja. Till besökarna.
Det kommer folk, var så säker.
Hon sa det utan att trösta hon visste, folk söker rum som tänkts ut för deras skull.
Vintern gick i arbete. Hon tog egna sparpengar, lagade glas, ordnade hantverkare. Sten var alltid där, pysslade om växterna och pratade med dem, som man gör för uppriktighetens skull.
I januari ringde hon väninnan Gunilla för första gången på år.
Gunilla var från studietiden, hade försökt bjuda in Annika under åren, men slutat när Annika alltid måste ta hand om Eriks mamma. Nu svarade Gunilla, först tyst, sedan:
Lever du?
Lever.
Tack gode Gud. Paus. Var har du tagit vägen?
Komplicerat. Gunilla, är du hemma?
Jajamensan. Kom hit.
Annika åkte över. De satt i köket, te, senare starkare saker, Annika berättade, Gunilla lyssnade, sällan med råd eller utrop, ibland bara ett tyst så pass eller jaha. Precis vad Annika behövde.
Och Erik då, han vet att du jobbar på växthuset?
Varför skulle han?
Vet inte. Frågade bara, sa Gunilla, hällde mer te.
Hur mår du Annika?
Hon övervägde.
Bra. För första gången på länge, bra.
Gunilla nickade. De släppte ämnet.
Februari gav en överraskning.
Annika satte ut nya krukor, några pelargoner, en buske rosmarin hon fyndat billigt på Zetas. Sten höll på längre in, hon arbetade ensam. Dörren öppnades, någon klev in.
Mannen drygt femtio, blå jacka, tablet i handen bredaxlad, lugna rörelser, en slags behärskning typisk för praktiker.
Ursäkta, Sten här?
Längre in, ta höger bland palmerna.
Tack. Han såg sig omkring. Det ser fint ut. Var här för ett halvår sen, såg annorlunda ut.
Annorlunda, ja.
Är det ditt verk?
Mitt och Stens.
Men planen, det är din, va?
Hon såg på honom. Han studerade växternas placering; bedömde inte, han analyserade.
Vem är du? frågade Annika.
Lars Pettersson, byggnadsingenjör. Vi har tätat taket här, tredje och sjunde sektionen har läckt.
Jag vet. Jag är här varje dag.
Han gick iväg, kom igenom på sluttampen, sade hej då och gick långsammare ut.
En fråga, ropade han.
Ja?
De där apelsinerna blommar de till våren?
Borde göra, om temperaturen hålls.
Hur vet man om de förbereder sig?
Frågan överraskade.
Knoppar svullnar, små mörkgröna. Då kommer blomning inom tre veckor.
Fint. Tack.
Han försvann. Sten log när han kom tillbaka.
Bra kille. Lars. Han hjälper till när han hinner, släpper aldrig någon i sticket.
Byggare?
Jobbar med gamla byggnader just den typ av ställen som fått patina och kräver känsla. Han gillar det här.
Annika log och vattnade sitt rosmarin.
Lars kom tillbaka en vecka senare. Den gången stannade han längre, gick omkring, studerade element, antecknade. En gång stötte de ihop vid citronträden.
Ursäkta.
Ingen fara.
Han tystnade, frågade till slut:
Vad gjorde du innan?
Landskapsarkitektur. Stadsrum.
Det märks.
På växthuset?
På planeringen av växterna. Du har tänkt på hur folk rör sig. Inte bara det snygga.
Annika log.
Förstår du dig på sånt?
Lite, genom jobbet. Byggnad, men tillräckligt länge så man börjar grubbla över själva rummet.
Sten ropade in Lars, han gick, men Annika stod kvar och funderade när någon senast pratat om hennes yrke så, med ärlig respekt.
I mars kom första besökarna. Annika och Sten satte upp en lapp vid grindarna och i Facebookgruppen. Första dagen sju personer. Veckan efter trettio. De gick längs gångarna, doftade på citrus, tog bilder. En äldre dam stod länge och fingrade på rosmarinen exakt sån hade min mormor.
Det funkar, sa Sten.
Ja, det gör det, log Annika.
Sten kollade med kommunen nu fanns pengar för en liten tjänst.
Huvudansvarig grönspecialist, säger de. Låter byråkratiskt men det är ju du ändå.
Bra, sa Annika.
Det lilla ordet hade fått en ny tyngd. Inte sådär, utan BRA, som när något är riktigt rätt.
En ljus april bjöd Lars ut henne på kaffe.
Inte dejt direkt, bara: Jag vet ett ställe nära, du har jobbat non-stop hela förmiddagen. De gick. Han sa att han har en dotter i Helsingborg, är skild sen länge, reser för jobbet och trivs med det.
Varför gamla byggnader? frågade Annika.
Det finns en historia i dem. Man ser olika människors avtryck. Arkitekten, byggarna, renoverarna, de som räddade. Ett samtal över tiden.
Annika såg ut genom fönstret.
Växthuset då?
Det samtalet pågår fortfarande. Det är levande.
Levande, upprepade hon.
Han såg på henne inget spel, bara närvaro.
Samtalet flöt vidare. Han följde henne tillbaka, vinkade.
Kommer imorgon och kollar tredje sektionen av taket.
Bra.
Annika såg honom gå. Tänkte att det plötsligt blivit lättare att andas när han var där. Inte för att han gjorde något särskilt bara för att han fanns.
Gunilla, som hört om Lars i maj, krävde detaljer.
Allvar? frågade hon.
Inte vet jag, svarade Annika.
Och han då?
Har inte frågat.
Men snälla Annika! Femtio… tre snart och du…
Just därför.
De skrattade. Och Annika tänkte: det är lycka att inte behöva lov för att skratta.
Om Erik fick hon höra på omvägar, ofta med den där sortens varsamhet folk har när de inte vet om man vill veta.
Först ringde Carina, gamla grannen.
Annika, jag vill inte lägga mig i men… du har hört?
Nej, vad?
Hon, Maria, hon flyttade ut i maj. Något om barn, eller tvärtom.
Jaha. Tack Carina.
Sen ringde Jonas från Eriks gamla jobb. Lite obekvämt.
Du, Annika, Erik blev uppsagd, för några månader sedan… han har ringt flera gånger, det är tufft för honom nu.
Och varför berättar du för mig?
Tystnad.
Jag vet inte… Det är väl bara så.
Tack för ditt stöd, Jonas.
Hon la på, gick ut till växthuset. Juni, syréner viskade utanför glaset, inne brummade nya AC:n, apelsiner fick små gröna frukter, palmerna stod orubbliga.
Tänkte hon på Erik? Jo, ibland. Oftast på det goda, från början innan allt gled isär. Inte över en natt. Bara små, outtalade val: mindre närhet, mer irritation, allt färre hur mår du egentligen. Hon hade sitt att klandra, gått upp i omsorgen och försvunnit.
Men hans ord lukten av äldreboende.
Hon ställde vattenkannan vid citronen, såg på bladen blanka, tjocka, levande.
Det var grymt. Sånt säger man inte för att lämna, utan för att förvandla den andre till den skyldige.
Så Annika vattnade vidare.
Lars dök upp några gånger i månaden. Ibland jobb, ibland på en kaffe, ibland in med en planta han köpt: såg en fikon, tänkte på er, kanske får den plats? Sten blev glad, Annika förklarade villkor och såg att Lars verkligen lyssnade. Inte för att invänta en paus för att lyssna.
En julidag gick de på ArkDes’ sommarutställning. Lars kände varannan utställare, visade, berättade, engagerad och levande.
Hur länge har du jobbat med att rädda byggnader?
Sedan fyrtio. Tidigare ritade jag nytt, men det gamla har fel mänskliga fel och att hitta dem är att förstå personen bakom.
Annika tog till sig det: att se det förflutna inte som misslyckande, utan som någon annans förståeliga, mänskliga misstag.
Augusti en varm, lycklig månad. Växthuset blev utflyktsmål; skolklasser bokade in sig, Sten sken av stolthet.
Det är du, sa han Annika. Din plan. Din vilja.
Vår.
Nej, nej. Utan dig inget.
Annika skrattade. Förberedde utbyggnaden lokal för kurser i grannbyggnaden, barnaktiviteter. Letade bidrag, skrev ansökningar, Sten läste med allvar under glasögonen som om det gällde Nobelpris.
September. Han ringde en fredagskväll.
Numret raderat, ändå visste hon.
Ja.
Annika… är du upptagen?
Ja, varför?
Jag vill se dig. Prata.
Om vad?
Det är mycket… vill att du lyssnar. Kan jag komma? Var jobbar du nu?
Hon väntade.
Växthuset vid Årstaviken. Endast arbetstid.
Och la på.
Han kom i oktober. Tisdagslunch, Annika ställde om orkidéer när dörren gick.
Erik gick långsamt över stenläggningen. Buketten var enkel några rejäla krysantemum i plastpapper, såna man hittar för en hundralapp vid tunnelbanan.
Hon betraktade honom femtiosex, lätt korpulent, tunga drag, ögonen sökte.
Hej, sa han.
Hej.
Fint här.
Det vet jag.
Han räckte fram buketten tafatt, som någon obekväm att ge blommor.
Varsågod
Annika tog emot.
Tack. Vi kan sitta där.
De slog sig ner vid det flätade lilla bordet som Annika ställt ut för besökare. Sten försvann diskret bort.
Du ser bra ut. Verkligen. Har inte sett dig så här… Han famlade. Levande.
Hur menar du?
Du brukade alltid vara centrerad din mamma, alla rutiner. Nu… är du någon annan.
Samma.
Nej, inte samma.
Hon såg bort mot apelsinträden.
Annika… jag vet att jag sabbade. Vet vad jag sade då. Det var… han tvekade …orättvist.
Ja, enkelt och sant.
Jag förstod nog inte vad jag flydde från. Trodde jag behövde något nytt, men egentligen… Han stannade.
Rädsla, kanske, hjälp Annika.
Han såg på henne.
För vad?
För att vi åldras. För sjukdom, för att livet inte är reklam, för att det gör ont. Det är mänskligt, Erik.
Det visste jag inte att du ansåg.
Inte alltid, men så blev det.
Tystnad. Vinden ruskade kastanjer mot glaset.
Anni… Han hade inte kallat henne så på åratal. Jag vill komma tillbaka. Vet att det låter… ja. Men kan du tänka på saken?
Annika tänkte, och visste: svaret funnits länge.
Erik, jag är inte arg, inte på riktigt längre. Jag förstår att du inte är ond. Du valde bara det du kunde.
Så det finns chans?
Nej.
Varför?
Jag har valt annorlunda.
Vad har du valt?
Det här. Hon pekade ut mot växthuset. Det här jobbet. Den här platsen. Mig.
Han såg, på djupet, att hon talade sanning inget att såra, bara ärlighet.
Och, sa han… det finns någon… den där teknikern, Sten nämnde.
Sten pratar mycket.
Lars då?
Det är inte längre din fråga, Erik.
Han nickade, reste sig.
Jag är glad att du släppte in mig. Inte för samtalet, men för att det är färdigt nu.
Du var den bästa hustru jag kunde önska. Jag begrep det inte.
Jag förstår. Nu måste jag tillbaka till jobbet. Vill du gå en runda?
Han skakade på huvudet.
Nej. Hej då.
Hej då.
Han gick, vände sig i dörren.
Annika ja, lycka till.
Tack, svarade hon.
Dörren slog igen. Annika stod kvar, satte kransarna i hög vas, fyllde vatten. Krysantemum står länge. Bra blommor.
Sten återvände, låtsades höra inget.
Te?
Gärna.
De satt tysta. Sten berättade om citrusfjärilar barnen skulle älska dem. Annika lyssnade, tänkte att det var en bra idé.
Oktober blev snabbt november. Annika jobbade på expansionsplanerna; ett preliminärt ja på bidragsansökan. Sten köpte tårta, de åt tillsammans, skrattade när de spillde på skisserna.
Lars kom numera oftare, inte alltid av jobbskäl.
En gång tog han med varm glögg i termos.
Det är ju november, förklarade han.
Och du antog att jag tackar ja?
Det syns, log han.
De satt med varsin mugg, såg ut på gråparken där första snön börjat singla. Doften av kryddor och apelsin. Han frågade om planerna, hon visade och de skissade tillsammans jämlikar, samtal på samma nivå.
Med isolerglas här minskar du kondensen. Sett det i Helsingforsväxthus.
Tål ramen påbyggnad?
Låt mig räkna, tror det.
Ja tack, sa Annika.
Han mötte hennes blick.
Annika Larsson jag tycker om att prata med dig.
En sekunds tystnad.
Jag också.
Utanför blev det vita större.
Snö, mumlade han.
Ja.
Sakta föll snöflingor, la sig på björkarna utanför, ett tunt täcke över bänkarna. Men invändigt varmt. Doft av citrus, granriset Sten ställt in veckan innan. Annika höll värmen från glöggmuggen i händerna och tänkte: här, bakom glaset, har jag byggt ett rum där det är varmt, när det är kallt utanför.
Vad tänker du på? Lars igen.
Något bra, sa Annika.
Hon såg ut på snön, apelsinträden, orkidéraden, palmernas höga kronor.
Ja, något bra.
Han svarade inget, fyllde på mer glögg, och tillsammans såg de den första snön falla mot glaset.
