Mamma Katarina
Varför gråter du här, egentligen? Har du inte fått nog av allt regn utanför, måste du skapa mer väta här inne också!
En bastant kvinna, stor som ett helt hus, slog sig tungt ner på bänken bredvid Frideborg.
Oväder idag! Först ösregn i morse, och nu är det klibbigt som i en bastu. Klockan är knappt mitt på dagen och jag är redan dyngsur, jag kunde krama ur kläderna!
Hon rotade lite i sin tygkasse, vred av korken på en vattenflaska med viss tvekan.
Vill du ha? sa hon och räckte över flaskan till Frideborg. Säger att vatten dämpar oron. För mig funkar det aldrig. Även om jag skulle klunka i mig en hel hink, skulle jag ändå vara lika skakig.
Frideborg stirrade skrämt på kvinnan bredvid sig. Som om hon blivit straffad dubbelt av ödet: först allt det andra, och nu detta! Hon försökte förstå vad hon hade gjort för att förtjäna detta. Och just den här människan.
Frideborg hade aldrig känt sympati för kraftiga människor. De gjorde henne nedstämd. Hur kunde man inte ta hand om sig själv? Tänkte de inte på hur det såg ut för andra? Det var ju så oestetiskt, allt det där överflödiga: vecken, de vida kläderna, fläckar av svett som luktade… Usch! Hon föreställde sig hur de och hennes vänner på spa-badet för några månader sedan tyst fnissade åt en stor kvinna i poolen.
Jag tänker inte doppa mig där! hade Maja, Frideborgs bästa vän, fnyst och spänt sina smala, solbrända axlar. Ska vi titta på det där? Nej tack, jag mår illa!
Ett liknande monolog följde. Frideborg hade väl egentligen skämts lite men ändå instämt. Det gick ju bara inte! Om man ser ut så tar man och stannar hemma.
Nu satt hon alltså här, bredvid en kvinna som var kanske tre gånger så stor, och pratade hela tiden, högt och snabbt. Men Frideborg orkade inte resa på sig. Hon hade nu, efter timmar i tårar och stirrande in i väggen, nästan förlorat sig själv. Stationshallen var ändå det enda stället att ta vägen, och när hon motvilligt lyssnade fick kvinnans nästa mening henne att frysa till.
Så vacker du är! Ingen väska, ingen resväska så du ska ingenstans? Eller väntar du på någon? Eller är det bara så att du ingenstans har att gå?
Frideborg sänkte blicken, men sneglade till sist mot kvinnan.
Det rundlagda ansiktet, de rosiga kinderna och ögonen inramade av leenden försvann när Frideborg brast i gråt och oväntat slängde sig mot kvinnans famn. Senare skulle Frideborg aldrig riktigt kunna förklara varför, men där, med huvudet mot den mjuka, blomdoftande bomullsblusen, kände hon för första gången på länge trygghet. Tyget blev snabbt blött av tårar, men ingen doft av svett, bara en lätt doft av ängsblommor. Hon slöt ögonen och mindes för en sekund mammans händer, samma doft, när Frideborg var liten händer som fälte en blomsterkrans på henne, där ute på en solig sommaräng. Luktade det kanske tvättmedlet? Eller hade man verkligen sköljt ut kläderna i något från naturen?
Frideborg ryckte till och drog sig undan. Nu mindes hon det var så hennes mamma luktat. Och mamma, som gått bort alldeles för tidigt, hade hon nästan glömt bort.
Har någon varit dum mot dig, lilla vän?
Frideborg skakade först på huvudet, men tårarna kom igen och hon nickade tyst.
Riktiga kräk, slår på barn! kvinnan tog fram ett paket smörgåsar och ett stort rött äpple ur kassen. Kom nu!
Hon öppnade pappret. Lukten fick Frideborgs mage att knyta sig. Hon hade inte ätit på ett dygn, och några pengar fanns det inte.
Ta den, det är skinka, men på kyckling! Nyttigt. Jag har gjort den själv. Ät nu du är så mager så man blir rädd!
Jag äter inte kött viskade Frideborg och såg bort.
Va? kvinnan tryckte ändå mackan i hennes hand och delade snabbt äpplet i två.
Det var inget Frideborg sneglade på de stora händerna, utan lack och smycken, men så trygga. Idén om att ta tåget någonstans föll henne ur minnet och hon tog motvilligt en tugga och stönade av hur gott det smakade.
Gott? Kvinnan log. Allt annat är dumheter!
Hon vände sig om och beundrade utsikten innan hon åter såg på Frideborg, nu redan halvvägs genom smörgåsen.
Ät nu! Och berätta vad har hänt? Här sitter du på stationen, utan väska, utan pengar?
Frideborg nickade och strök bort tårarna. Kvinnan långade fram servetter.
Gråt klart, men börja med att berätta. Sedan gråter och kanske skrattar vi tillsammans.
Att börja berätta var det sista Frideborg ville, men hon insåg att hon inte hade något val. Det hade ju trots allt hänt i hennes liv.
Hon hade lämnat hemmet kvällen innan, kanske snarare flytt, efter att hennes pappa sagt att hon inte var hans riktiga dotter och att han skulle få ett “riktigt” barn med sin nya hustru. Chocken gick knappt över. Pappan hon alltid älskat var han alltså inte hennes?
Styvmodern, Annika, var bara några år äldre än Frideborg. De hade aldrig klickat. Redan vid första mötet förstod Frideborg att hennes lugna liv var över. Det var ständiga pikar, rykten till pappan, tårar som en urusel roman. Frideborg väntade mer än hon agerade, typiskt för någon som trodde sig alltid få stöd från sin pappa. Nu när det förändrats insåg hon att det var för sent.
Sista droppen föll under ett samtal i pappans arbetsrum. Han la fram papper som visade att hon var adopterad vid tre månaders ålder. Vem hennes riktiga pappa var fick hon aldrig veta. Mamma var ju död sedan länge.
Frideborg hade stirrat tomt i väggen, sedan dragit på sig jackan och givit sig ut i natten. Hon visste inte vart, men när solen gick upp var hon på stationen. Telefonen hade laddat ur och hon hade inga vänner hon orkat tala med. Nya städer, nya skolor det hade aldrig funnits tid att skapa vänner.
Kvinnan, som aldrig avbröt, bara lyssnade, såg till sist igen på Frideborg.
Torka tårarna nu, flicka lilla.
Hon rotade åter i kassen och plockade fram en gammal mobil.
Här, låna min. Inte trendig, men stor display! Dottern min gav mig den. Skriv ett sms till far din, så han vet att du lever. Han är väl ingen mönsterpappa, men ändå ingen förälder ska behöva oroa sig så.
Frideborg tryckte snabbt ihop ett meddelande. Kvinnan såg fundersamt på henne, men reste sig sedan.
Jag heter Katarina, men alla kallar mig tant Katarina. Jag bor i en by ute på landet. Vill du följa med mig? Du har ju ingenstans att ta vägen ändå, eller hur?
Men varför? Varför hjälper du mig?
Katarina lade sin varma hand på Frideborgs haka.
För att det inte finns några “andras” barn, bara barn utan vuxna. Det måste aldrig få ske.
Men jag är ju inte barn längre
Du är visst det! Kom så köper vi en biljett innan tåget går.
Så hamnade Frideborg hos Katarina.
På resan sa Katarina inget mer, utan lät Frideborg sova. “Att våga dela sin smärta tar tid,” skulle hon säga senare.
Väl framme mötte de på perrongen en långsmal kvinna.
Mamma Katarina! Du är sen! Hur går det för Nilla?
Det är bra. Jag ordnade boendet. Skall dit och kolla igen om ett par dagar.
Och doktorn?
Han lovade hjälpa, verkar kunnig.
Vem är det här? kvinnan sneglade mot Frideborg.
Inte nu, Siv. Vi har rest långt och är hungriga.
Med bilen, en gammal Volvo, susade de ut på landsbygden. Frideborg log lite när hon såg barnen i byhusen som vinkade till Katarina.
Alla mina, men oroa dig ej! De lever nära, mitt hus är bara samlingsplatsen. Följ med in!
Barnen jublade och kastade sig i famnen på Katarina.
Mina små älsklingar!
Frideborg lärde känna alla, men förstod inte förrän Siv en dag förklarade.
Vi är som du. Alla har vi vår historia. De flesta av oss bodde aldrig hos våra egna föräldrar.
Katarina har alltså adopterat… alla?
Nja, ibland. Annars har hon hjälpt oss bara. Hennes hem är öppet för alla.
Frideborg förundrades över gemenskapen, värmen. Hon såg på det broderade gardinerna, på doften från köket, barnens skratt. Livet hade aldrig sett ut så för henne.
Hon berättade till sist allt för Siv om sin mamma, pappan och Annika. Siv lyssnade noga, avbröt inte i onödan.
Försök inte vara arg på din far. Han har ju ändå kämpat för dig i alla år. Det är inte lätt att plötsligt förändra allt.
Frideborg såg på Siv, som fortsatte:
Ibland blir glädjen för stor för en människa, då slirar man rejält! Man tappar fotfästet. Så var det för Nilla, när hon fick sitt hus. Då gick det över styr.
Och Katarina, hon har själv aldrig haft egna barn?
Nej, och vet du varför? Hon har diabetes och har varit sjuk länge. Det höll myndigheterna undan, annars hade hon säkert aldrig fått ha oss.
Siv stannade upp, såg på Frideborg.
Alla tror att familj bara är blodsband. Men det är inte sant. Det är själen också. Kom ihåg det.
Pappa kom och hämtade Frideborg en dag efter att Katarina kontaktat honom.
Förlåt, men jag vill inte hem, sa Frideborg lugnt.
Får jag hyra en lägenhet till dig?
Jag vore tacksam för hjälp i början. Jag ska jobba och plugga klart. Jag vill bestämma själv nu.
Du litar inte på mig längre? frågade han dystert.
Nej, men det är rätt. Du har ju själv lärt mig att stå på egna ben.
Frideborg tog sin examen och blev med åren en av stadens mest uppskattade barnpsykologer. Hennes liv fylldes av barn, familjer och ungdomar på väg. Allt oftare tillbringade hon tid hos Katarina, som blev hennes egentliga mamma.
När Katarina blev sjuk och fick en stroke, satte Frideborg allt åt sidan och flyttade tillbaka till byn för att vårda henne. Det blev den tyngsta men också lyckligaste tiden i hennes liv. Katarina kom på benen igen, tack vare allas gemensamma insats, även om ingenting längre blev som förr. På bänken vid grinden satt hon med sitt skratt och sitt beröm, som alltid.
Hur känns tronen, mamma Katarina? Ska vi bjuda drottningen på te?
Och kring henne lekte barnen, in på knä, med lekar, skratt och frågor.
När Frideborg långt senare gifte sig, satt Katarina främst i kyrkbänken.
Mamma Katarina, du kommer alltid att vara nära mig?
Alltid, mitt barn. Alltid…
