Det uppskjutna livet
Mamma, får jag ta en chokladbit från asken? Bara en! Snälla! Elin tassade runt skåpet där Karin med största möda gömt de dyrbara sötsakerna.
Nej! Det där är till julbordet. Om du äter nu, blir det inget kvar när vi firar nyår.
Elin putade med underläppen. Vad spelar det för roll när man äter chokladen? Hon bad ju inte om alla, bara en enda! Varför var mamma alltid sådan? Om något var gott så skulle det sparas, om något var snyggt så skulle det sparas till något speciellt tillfälle, på väg ut. Men Elin ville så gärna bara ta en chokladbit, dra på sig den nya klänningen pappa hade köpt när han var i Stockholm med jobbet, och gå över till Maja. Varför fick Maja alltid ha nya kläder till förskolan utan att hennes mamma sa något? Elin hade ju snappat upp att Majas mamma sydde dem själv, men vad gjorde det Maja var ändå alltid finast på hela avdelningen. Och Elin fick gå i den där prickiga gamla klänningen hon var så tacksamt trött på.
Då förstod inte Elin alls hur svårt det var för hennes föräldrar att trolla fram choklad och nya kläder. Hennes mamma arbetade på biblioteket och pappa var teknisk konsult. Redan som barn hörde Elin ofta ordet få tag på. Det betydde att något nytt kunde dyka upp hemma något som inte gick att köpa i affären. Så fick hon sina fina lackskor, och mamma nya stövlar. Visserligen blev det pasta och potatis till middag en hel månad efter det, men mamma var så lycklig att hon nästan inte ens vågade använda sina stövlar, utan bara beundrade dem. Hur just de där stövlarna fastnade så i minnet visste Elin inte, men hon kom ihåg varje repa och skavd klack ända upp i vuxenlivet.
Tiden gick och snart förändrades allt runt omkring. Plötsligt fanns allt man kunde önska i affärerna och det var inte längre svårt att skaffa nya kläder eller barnens favoritsnacks. Men problemet blev istället pengar. Elin gick i åttonde klass när pappa en dag kom hem från jobbet och utropade:
Jag har fått jobbet!
Elin förstod först inte vad det betydde, men den bubblande glädjen hemma sa att något stort var på gång. Och det stämde! Företaget han började på ägnade sig åt elektronik, och hans skicklighet behövdes verkligen där. Elin såg hur hennes annars inåtvände och missnöjde pappa förändrades; han hittade äntligen en plats där han fick använda sina förmågor och upptäckte nya sidor hos sig själv. Han var en ledare det märktes och karriären tog fart.
Livet blev lättare. Mamma behövde inte längre slita med kassaboken och försöka få pengar över till en ny blus åt Elin. Plötsligt kom första paret jeans, trendiga sneakers och mer därtill. Elin släppte drömmen om att börja jobba direkt efter nian, och satsade istället på universitetet fullt stöd hemifrån. Hon pluggade hårt, glömde diskotek och vänner och lyckades. Hon klarade tentorna galant, blev student och sen var det bara att fortsätta. Först studier, sen jobb sedan livet! Det blev toppbetyg, pappa hjälpte henne få ett bra jobb via sina kontakter och allt såg ut att gå hennes väg. Nu borde hon äntligen tänka på sig själv, kanske en familj? Men Elin satte karriären först. Aldrig mer behöva oroa sig för pengar, vad hon skulle ha på sig eller var hon skulle bo. Och också det lyckades hon med. Föräldrarna var så stolta. Smart, framgångsrik, köpte egen bostadsrätt och bil, reste utomlands men… ensam.
Elin själv stördes inte. Hon var ingen duktig flicka och pojkvänner fanns det gott om. Men varför binda sig? Hon var ju fortfarande ung, det fanns så mycket att hinna. Barn? Det fanns tid till det sen.
Första seriösa relationen kom först när Elin fyllt trettiofem. Hon och Viktor var kolleger, satt i rummen bredvid i flera år utan att direkt umgås. Hon visste inte att han gillade henne. Han var tilldragande, klok, just sånt hon uppskattade hos en man. Viktor vågade aldrig fråga direkt, men när Elin dansade på en firmafest och lutade huvudet mot hans axel efter lite för mycket vin, gick han rakt på sak.
Gift dig med mig. Vi är båda etablerade, åldern rinner iväg. Dags att skapa familj. Du har varit min favorit länge nu. Mer än så. Elin, jag älskar dig!
Elin skrattade tyst.
Viktor, vilka dumheter! Vi har ju hela livet framför oss. Vi hinner.
Men nästa morgon, när hon såg in i hans ögon, hörde hon plötsligt sin egen röst:
Ja. Jag vill.
Det blev ett härligt bröllop, Karin grät av glädje hon hade trott hoppet om barnbarn var ute. Och tre år senare insåg Elin att all hennes karriär, alla framgångar, betydde ingenting jämfört med det hon så länge skjutit upp det viktigaste av allt.
Det finns inget… mitt framtida liv finns inte, mamma… Elin kunde inte ens gråta, hon höll papperen från sjukhuset i knutna händer. Hur kunde jag vara så dum?
Min älskling, det är bara ett besked från en klinik. Medicinen går snabbt framåt. Saker kan förändras.
När? Elin slängde papperen ifrån sig, de ramlade spridda över parkettgolvet.
Mycket var sig likt i Elins barndomshem. Föräldrarna vägrade ta emot pengar till renoveringar, trots att pappa inte längre jobbade och mamman knappt vågade lämna honom själv. Elin hjälpte visserligen ändå så mycket hon kunde, kylskåpet fylldes regelbundet och gamla möbler fick genomgå renoveringskur. Vintage var på modet. Hon hade ändå gjort om lägenheten för tio år sen men nu, stirrandes in i tapeten, insåg hon plötsligt att den borde bytas, att parketten behövde slipas. Konstigt, vad småsaker kan flyta fram när världen rämnar…
Mamma, förstår du inte? Det är just tid jag inte har kvar…
De satt länge i soffan, märkte knappt mörkret som föll eller att telefonen ringde envetet. Elin grät tyst, lugnade sig, men ville inte längre prata om det inget behövdes sägas. Till slut lyfte hon huvudet och såg mammas ansikte i skymningen.
Tack, mamma…
För vad, Elin?
För att du lyssnade. Jag har ingen annan att prata med om det här längre… Nu finns det ingen annan som behöver mig.
Säg inte så! Karin la handen över Elins läppar. Du behövs! För mig, för pappa, för Viktor!
Viktor nej. Inte mer.
Varför, Elin?
För det här är mitt problem, inte hans. Han har också tiden emot sig. Han kanske fortfarande kan få barn.
Elin reste sig, kramade sin mamma en kort stund och, utan att lyssna på protesterna, började gå hemåt.
Jag klarar mig, mamma. Oroa dig inte. Hon skickade en slängkyss, stängde dörren, och Karin sjönk utmattad ner på köksstolen i hallen. Gud, varför får hon pröva min dotter så?
Vägen hem lockade inte. Elin vek av mot kajen. Nu mot hösten var det ödsligt där bara några hundägare och ett gammalt par, med kragarna uppdragna, gick hastigt förbi i blåsten.
Elin såg efter dem och började gråta igen, överraskad av vågen av sorg. Hon hade ju en gång drömt om att bli gammal tillsammans med någon, att förstå varandra med en blick, att dela allt… men nu fanns inget kvar. Hon insåg plötsligt att hon älskat Viktor hela tiden, men skjutit undan känslan precis så som hon brukade skjuta upp livet självt. Men nu spelade det ingen roll. För när du älskar någon, är det hans lycka som ska räknas, inte din…
Hon såg på det kalla Mälarvattnet, mindes söndagsutflykterna med föräldrarna. Glassen hon alltid fick, oavsett årstid och märkligt nog, aldrig blev sjuk av, inte ens vintertid. Något sånt skulle hon aldrig få uppleva med egna barn…
Hon tvingade bort tankarna och lyfte blicken från den mörka vattenytan. Så får det räcka! Självömkan hjälper inte. Det gäller att hitta något vad som helst att leva för. Hon förstod nu att prestationer och karriär betydde ingenting, när det viktigaste gått förlorat. Hon behövde hitta något nytt. Men vad? Svaret fanns inte än. Men ett beslut krävdes för Vikors skull. Hans tid kunde hon inte ta för given.
Elin gick till bilen, men blev stående. Runt den hängde ett gäng tonåringar. Hon såg sig om folktomt. Ingen skulle ingripa om det blev bråk. Men istället för rädsla, fylldes hon av en främmande likgiltighet och ilska. Spelar det någon roll vad som händer henne?
Hon satte händerna djupt i fickorna och gick rakt fram.
Vad är det som händer här?
Killarna, kanske sexton år, vände sig samstämmigt.
Är det din bil?
Ja.
Det är en katt där under! Vi såg den krypa in. Kan du öppna huven? Den kan fastna.
Elin höjde förvånat ögonbrynen.
Är ni säkra?
Ja, vi såg den. Katterna kryper in för värmen så här års.
Hon öppnade bilen och lyfte på huven. Ena killen drog fram en svart, motsträvig kattunge.
Jäklar, han biter! Han skrattade, räckte över katten till Elin. Var så god!
Till mig? Jag har aldrig haft katt, vad gör jag nu?
Det löser sig! Mata ordentligt!
Killarna skrattade, gick sin väg, men Elin stannade dem:
Vänta! Hon grävde fram en sedel ur fickan. Ensam katt utan litet bidrag är inte tillåtet, mamma brukade alltid säga.
Tack! De tog emot och vinkade adjö.
Elin satte sig i bilen och stirrade på sin nya följeslagare.
Och vad ska jag göra med dig?
Kattungen, redan installerad, travade obekymrat omkring och spann mot hennes ljusa trenchcoat.
Jaha, perfekt… Här sitter jag, gammal och med katt… Precis som det ska vara… Hon startade bilen. Vi åker hem.
Hon sköt upp samtalet med Viktor till morgonen, tillbringade kvällen med att sköta kattungen.
Hur har du fått så mycket loppor? Helt sanslöst! Vilket monster! Hur gick jag på det här, egentligen? Elin skrubbade i badrummet, Viktor stod redo med handduk.
Märkligt…
Vadå?
Katter brukar hata vatten, men inte den här den spinner ju ändå.
Elin lyfte den lilla, blöta, hoprullade pälsbollen ur handfatet.
Klar! Dags att äta!
När kattungen, mätt och trött, hade krupit ihop intill Elin i soffan, vågade Viktor till sist fråga:
Elin, hur gick det? Vad sa de?
Elin suckade djupt. Hon borde kanske ha väntat till morgonen, men vad hade det för mening?
Vi ska skiljas, Viktor.
Va? För vad då?
För att jag inte kan få barn. Och det är mitt eget fel. Men du har kanske fortfarande chansen. Hitta någon och bli pappa medan du ännu hinner.
Viktor såg länge på henne, som om han såg henne för första gången.
Så du tror bara man kan byta vilja ha någon, ta en annan om det inte passar. Elin, vad är du för människa? Har du ens tänkt på att jag älskar dig, och att barn inte är viktigast. Det enda jag vill ha är dig. Men tydligen struntar du i det du har redan bestämt dig.
Viktor tog upp kattungen:
Jag sover i arbetsrummet. Godnatt!
Elin nickade stumt. När Viktor lämnat rummet snyftade hon till. Självtvivlet gnagde idag säger han kanske så, men om några år? Hur känns det då?
Tankarna höll henne vaken hela natten. Hon funderade på deras liv, vände och vred på beslutet, men kom hela tiden fram till samma sak: det var rätt. Tillfällig ädelmodighet kan bli lång ånger. Viktor skulle aldrig erkänna något annat han är ju en god människa.
Hon somnade först på morgonen, hoprullad i en fåtölj. Hon hörde inte när Viktor ordnade med kattungen eller gick till jobbet. När hon vaknade framåt lunch, låg en varm pläd över henne. På soffbordet en lapp: “Kommer hem i kväll. Vi pratar. Du slipper inte undan mig så lätt! Jag älskar dig.”
Kattungen satt och glodde med lysande, gröna ögon.
Vad? Elin ställde sig långsamt upp. Hela kroppen värkte. Jag behöver kaffe. Vill du ha?
Hon log för första gången på dagar när katten sprang mot köket.
Du har redan funnit dig tillrätta, verkar det som…
Medan kannan kokade, kände Elin oväntat att allt kändes något lättare. Om det var Viktors lapp eller tiden som började läka hennes själ vågade hon inte avgöra men något var annorlunda idag. Hon kunde inte sätta ord på det men kanske, kanske fanns det något där ute värt att leva för…
Hon ringde jobbet, tog en dag ledigt för att andas. Bokade tid för klippning och manikyr, klädde på sig och gick ut.
Regnet föll i strilar över hela stan. Bilen nästan flöt fram, och Elin som glömt paraply, blev dyngsur inom några sekunder. Hon satte sig bakom ratten och motade tankarna på att vända hem. Något måste ändå göras annars skulle tårarna flöda igen.
Frisören var försenad på grund av vädret. Elin slog sig ner och bläddrade i en gammal veckotidning. Massor av mammareportage och barngrejer. Elin log snett åt sig själv av alla glammiga magasin lyckades hon dra en sådan… Hur hamnade den ens här? Hon bläddrade vidare och stannade tvärt. På mittuppslaget tittade en pojke på henne med stora, gröna ögon. Hela hon stannade upp, som om hon sett någon hon kände. Det var något med honom något obeskrivligt. En tanke gnagde i henne. Hon läste texten under bilden där det stod namn och ålder.
Frisören såg undrande ut när Elin plötsligt var borta och tidningen likaså.
Viktor stirrade förvånat på Elin när hon for in på hans kontor, men hann inte fråga innan hon vred upp tidningen framför honom.
Titta! Hon pekade.
Vem är det där, Elin?
Jag vet inte. Endast namn och ålder står. Men kolla!
Hon drog honom till glasväggen mellan deras kontor, höll upp tidningen och vände honom mot spegeln.
Ser det inte bekant ut?
Viktor såg noga på pojkens bild, lyfte blicken och rös. Från spegeln såg pojken ut, trettio år äldre hans egen spegelbild.
Otroligt, eller hur? Elin höll andan. Plötsligt var det som om hela livet hängde på vad han skulle svara.
Minst sagt… Viktor läste texten, och höjde på ögonbrynen. Är du säker?
Nej, jag vet inget! Kanske redan adopterad… Men nu ska vi sluta skjuta upp allt på framtiden!
Det tog ett halvår innan de fick hämta lille Simon från barnhemmet. Efter ytterligare två år dök Saras bild upp i ännu en tidning och snart hade de en dotter med. Hon hette Malin och hängde vid Elins ben från första dagen. Sedan, fem år senare, trodde Elin att hennes kropp bara trilskades av klimakteriet, men läkaren log:
Jo, det är sant. Du är gravid!
Lilla Ingrid kom till världen precis i tid till hela familjens förvåning och stora glädje.
Karin hann träffa sitt barnbarn; hon gick bort ett år efter Ingrids födelse. Svårt sjuk, men vägrade ge upp ville alltid vara med barnen.
Ni är min glädje Ni ÄR mitt liv
När Elin sedan röjde föräldrahemmet och hjälpte pappa flytta hem till sig, hittade hon en ask längst in i garderoben. Hon öppnade, såg innehållet och tårarna brast fram så våldsamt att barnen blev rädda.
Mamma! Vad är det? Simon rusade fram.
Elin plockade upp mammas gamla stövlar, kramade dem, och lät tårarna skölja ut all smärta. Hon hade klarat sig när mamma dog, på begravningen men nu sprack allt.
Varför gråter du? Malin satte sig på huk, försökte möta Elins blick men kunde inte då kramade hon om mammans hals och började själv storgråta.
Ingrid, inte den som låg efter, stämde in i gråtkören. Viktor, som kom ut från köket, utbytte en blick med Simon och röt vänligt:
Nu får det vara tyst! Elin, vad är det?
Flickorna tystnade och vände sig mot pappa. Nu skulle allt ordna sig mamma skulle sluta gråta.
Det var hennes Hon har sparat dem… Hela tiden…
Elin lade undan stövlarna och kollade vidare i lådan. Där låg lakan och handdukar brudutstyrseln som hon aldrig velat ta när hon gift sig. Hon tyckte inte det passade i nya hemmet. Nu såg hon små lavendelpåsar mellan textilier, doften fortfarande kvar. Där låg också ett lakan, för fint för att använda, spetsen gulnad och brodyren blekt.
Viktor, visst är det konstigt? Människan är borta men sakerna är kvar… Varför sparar vi på allt, väntar på rätt tid? Och sen hinner vi aldrig ta fram, aldrig använda det. Det är så fel, så orättvist!
Viktor kramade henne hårt, tyst.
Ingrid klängde vid hennes ben, såg upp med stora, gröna ögon:
Mamma!
Elin stelnade till hade hon hört rätt? Viktor nickade leende. Elin hukade sig ner:
Säg igen!
Mamma! Ingrid klättrade upp i hennes famn och kramade henne.
Simon och Malin applåderade:
Hon sa det! Simon blinkade åt pappa. Du får ta oss till Skansen!
När då? Malin studsade.
Varför vänta till helgen? Elin pussade yngsta dottern och nosade henne på näsan. Man ska inte skjuta upp till i morgon, det man kan göra idag. Vi åker!
Hon sneglade på kaoset av prylar på golvet det fick vänta. Det visste hon nu.
Hon körde iväg, lyssnade på barnen som skrattade där bak och tänkte på hur hon skulle kunna göra dem riktigt lyckliga. Det visste egentligen ingen. Men hon skulle försöka lära dem den här enkla sanningen att inte skjuta upp livet till senare. För “sen” är nyckfullt. Just när man tror stunden är där, ändras allt och man får kanske aldrig sin chans.
Glass då?
Nu? Simon undrade. Vi har ju inte ens ätit middag!
Vi hinner. Vad säger ni?
Jaaa! skrattade barnen. Viktor log:
Du skämmer bort dem, lilla frun.
Det hör till, lilla herrn! Om inte nu när då?
