Och bananer till mormor Greta! Glöm inte det! Bara små, som hon gillar. Förra gången vet jag inte vad du hade köpt! Hanna! Hur kan du vara så slarvig? Är det verkligen så svårt att göra det man blir tillsagd?
Maria Ingridsson, huvudekonom på ett större företag, tvåbarnsmamma och rätt så lycklig fru, suckade och nickade ut i tomheten, fastän hon mycket väl visste att mamma ändå inte såg henne just då. Men det räckte att Maria var säker på att hennes mor precis kunde avgöra exakt hur hon hade reagerat på dessa ständiga anvisningar.
Och stå inte bara där och nicka, gör det bara! Jag känner dig! Du har huvudet bland molnen, Hanna. Det är dags att bli vuxen!
Att nicka en gång till avstod Hanna ifrån. Hon svarade kort: Jadå mamma, så blir det, och sa hejdå.
Vuxen skulle man bli… Jo, såklart! Fyrtio och nånting på det, det är kanske lite lite.
Det var en halvtimme kvar av arbetsdagen och Hanna försökte koncentrera sig på rapporten. Det gick dåligt. Tankar snurrade, mest dåliga. Fast hon var ju en bra flicka. Det hade mamma alltid sagt.
Hanna är duktig, en sån snäll flicka!
Det var gulligt när Hanna just gick på förskolan, med stora rosetter och puffig kjol. Ett litet under sa alla.
Just det, ett litet busfrö! För när mamma kom och hämtade henne på dagis, fick hon inte alls den snälla flickan utan en liten trollunge.
Hanna! Vad har du gjort med håret?
Ett bo! Som fröken Annelie sa. Hon föreslog att jag skulle sitta stilla på gården så att fåglar kommer och lägger ägg i det. Man vill ju att frisyren gör nytta på något sätt, eller hur?
Och rosetterna då?
Minns inte! Mats tog en, han skulle ha den som lina till sitt ankare. Du, mamma, vet du att han har en riktig båt? Hans pappa har byggt den! Vi såg den idag när fröken hällde vatten i baljan på gården. Så vackert den gled fram!
Och det andra bandet då?
Ingen aning. Malin bad om det och sen försvann det. Mamma, varför blåser vinden?
Hanna!
Vad?!
Låt mig vara med dina dumma frågor! Jag har ont i huvudet!
Hanna blev tyst och sneglade på mamma hela vägen hem. Tänk om hon faktiskt hade ont? Om huvudet aldrig skulle bli helt och måste kastas bort, precis som de där tomma äggskalen mamma alltid kastade när hon stekte ägg?
Hanna hade alltid haft livlig fantasi, och innan de ens hann halvvägs hem började hon sniffa och sedan tjuta med rosslig stämma så det gick mamma på nerverna.
Hanna! Nu räcker det!
Vad felet var, kunde Hanna aldrig förklara. Hon tyckte bara så synd om mamma och hennes huvud att hon ville yla ännu högre precis som grannens hund, Fix.
Fix var en ganska dum hund. Ylade för minsta lilla, men speciellt illa blev det när hennes husse, snickaren Håkan, tog till flaskan. Då ylade Fix i dagar tills grannar och barn grät över ljudet och bad sina föräldrar att ta hand om henne. Föräldrarna blev förbannade, ringde polisen, men Fix blev kvar. Tyst blev hon bara en gång, mitt i ett fylleslag, och då visste alla att det hänt något.
Hela gården följde Håkan till graven. Han var snäll och hjälpsam men, som mamma sa, svag för sprit.
Fix satte sig på trappan framför huset och satt kvar, utan att röra svansen, trots Hannas försök att klappa henne. Mamma drog Hanna i armen och de gick vidare. När de kom tillbaka från tandläkaren satt Fix fortfarande kvar, stel som en staty. Hanna svor, precis som Mats lärt henne, att den lilla hunden grät den dagen.
Mamma, varför syns inte hennes tårar?
Vad det var i den frågan förstod Hanna inte, men mamma satte sig, klappade Fix och sa:
Fix kom nu, vi tar hand om dig. Han kommer inte tillbaka
Förstod Fix? Det visste Hanna inte. Men mamma lyfte henne i famnen och sa bara:
Kom! Nu gör vi dig fin.
Så blev Fix Hannas hund. Fix levde länge. Hur gammal hon var när hon kom till dem visste Hanna inte, men hos dem blev Fix kvar i sjutton år till. Under tiden hann Hanna både gå ut skolan och gifta sig. Hon hörde Fix yla bara en gång till när hon blev övergiven av första ägaren. Efter det åt hon snällt, gick att bada och följde alltid med på promenader, men aldrig ett ylande mer. Till sist, när hon lämnade världen, suckade hon ljudlöst och lutade nosen mot Hannas tårvåta hand. Hanna skaffade aldrig fler hundar, trots barnens tjat. Hon mindes alltför väl Fix blick.
Men Hanna var ändå ett lyckligt barn. Mamma, pappa, två mormödrar, en kanin med trasigt öra och pannkakor med gräddfil på helgen allt fanns där. Och så farmor Gretas sommarhus, dit Hanna och mamma sällan åkte. Varför det var så förstod Hanna senare, för då var det vuxensaker som hölls hemligt för barn. Där var alltid roligt, förutom för mamma, men som barn märkte Hanna inget.
Med mormor Nadja åkte hon till havet. Nadja älskade Hanna och svarade på alla frågor, till skillnad från farmor Greta. För det fick hon ofta höra av Hannas mamma:
Men snälla, mamma! Hanna är för liten för sånt där! Hon förstår ju ändå ingenting!
Du var inte dum du heller. Allt fattade du. Och Hanna är likadan!
Hanna skrattade åt mamma och tänkte att kanske förstod hon inte ens hälften av vad mormor berättade om var barn kommer ifrån. Men det var spännande. Man kanske skulle fråga en gång till, varför vuxna aldrig berättar sanningen för barn?
Det blev viktigare med tiden. Vuxna försökte dölja bråken hemma. Men genom sovrumsdörren hördes ändå gräl, och mammas tysta gråt. Farmor Greta bet ihop på landet och tittade undvikande när mamma kom på besök. Hanna fattade inget och drog med mamma in i köket till bärpajen.
Mamma, lär dig baka som farmor. Då kan du baka den hemma! Hon är bäst i världen på den!
Mamma drog bort handen och skakade på huvudet:
Nej!
Ingen förklarade varför. Försökte hålla masken. Det förstod Hanna först när hon blev vuxen: Blir man släkt betyder det inte att man är nära.
Föräldrarna skilde sig när Hanna fyllde tio.
De firade med kalas för Hanna och hennes vänner när ytterdörren slog igen där ute i hallen. På Hannas frågande blick svarade mamma bara:
Nu är det slut…
Fix, som fattade långt före Hanna, gick och tryckte sig mot mammas ben. En av kompisarna ropade på Hanna som rusade iväg, utropande att det var dags för tårta. När hon kom tillbaka såg hon mamma och Fix stå där, tyst, blickarna fast i fjärran. På Hannas fråga skakade mamma till, samlade sig och sa:
Jadå! Allt kommer snart. Gå till gästerna!
Och där kom mamma med tårtan, med ett leende på läpparna. Den natten satt Hanna kvar vid henne, och mamma gav Hanna en sked:
Smakar det gott? Skit i alla dieter, Hanna! Snart ska solstrålarna lysa på vår gata med!
Vad för solstrålar mamma pratade om, förstod Hanna aldrig. Och särskilt ofta var det inte fest längre särskilt inte när pappans underhåll räckte precis till ett par nya byxor till växande tonårsdottern, och bara ibland. Kvar blev mest nyår och Hannas födelsedag. Mammas egen firade de aldrig.
Mormor Nadja protesterade aldrig mot att prata personligt med Hanna, till skillnad från Greta, och hon sa ofta till mamma att hon borde ge sig ut i livet, träffa någon. Men det ville inte mamma höra på.
Det räcker nu. Nu är det bra så.
När Hanna blev äldre funderade hon ofta på hur det hade blivit om mamma gift om sig, släppt taget, gått vidare. Hade hon då sluppit huvudvärken, skrattet dött när pappa försvann? Kanske hade hon till och med haft ett syskon?
I verkligheten hade mamma slutat skratta för länge sen. Hon blev strängare och det tog på Hannas tålamod att inte explodera. Som tonåring gjorde hon det ändå ibland smågrälades tills Fix alltid dök upp, visade tänderna och Hanna avbröt och slank iväg eller stack till mormor.
Fix kunde bita hårt. En enda gång, efter ett särskilt högljutt bråk, gick hunden in och nöp Hanna i vaden. Hon skrek, tystnade fort när Fix lugnt lunkade iväg. Blåmärken efter de små tänderna försvann snabbt, men Hanna glömde aldrig vem som bestämde bland barn och hundar.
Farmor förklarade mer om mammas nycker än Hanna själv lyckades förstå:
Vad väntar du dig av henne? Vem som helst blir tvär om hon inte känner sig älskad.
Men vi älskar ju henne, både du och jag?
Åh, lilla vän, det är inte samma sak! En kvinna måste få känna sig kvinna, det kan ingen annan ge än en man. Det förstår du sen. När din farfar dog var jag fortfarande ung. Det blev några romanser, javisst, men din farfar var den enda för mig. Fick väl blommor av nån, men att vilja sova och vakna med samma människa, det är något annat. Vad fnissar du åt? Vänta bara tills du gifter dig! Det blir nog snart, för du är så lik din mamma.
Men farmor, jag är bara sexton!
Så? Din mamma var bara arton när hon kom hem och sa att hon träffat din pappa och inte kunde leva utan honom. Det var inte hans sak att bry sig om ifall han klarade sig utan henne det var hennes val. Folk sa att din mamma blev kär som en katt. Men jag såg att det var riktig kärlek och inte lite heller. Hon visste att det inte skulle bli lätt, särskilt när han blev favoriten i hans familj. Och så höll hon ut länge. Men en sak förlät hon aldrig.
Vadå?
Otroheten. Ursäkta att jag pratar så rakt. Men du måste veta hur det var. Det gör ont när folk sliter i ens själ och ger elaka råd. De säger att man inte räckt till. Vad hade de velat mer? Du måste förstå, jag säger det här inte för att du ska bli arg på din pappa. Alla har rätt till sitt liv. Varför slösa tid på besvikelse och ilska? Han har det ju gott nu, eller hur? Var lycklig för hans skull också. Du är hälften från honom, hälften från din mamma. Ingen del går att kapa bort.
Mamma har aldrig pratat illa om pappa.
Och det kommer hon aldrig göra. Hon förstår, han kommer alltid vara din pappa och du alltid hans flicka. Varför bråka om det då?
Tror du mamma älskar honom fortfarande?
Jag tror det. Därför vill hon inte börja om.
Tror du jag kan hitta någon jag älskar så, en enda hela livet?
Vem vet, kära du. Hoppas bara att den du får, förtjänar att bli älskad så mycket.
Hanna träffade sin man, Oskar, precis som farmor hade förutspått. Sprang genom universitetskorridoren på väg till sitt första prov, krockade med en lång kille. Såg knappt ansiktet, men kände starka armar som fångade henne.
Oj, du är så snabb att jag nog aldrig hinner i kapp dig! Säg ditt nummer snabbt, innan du försvinner iväg igen!
Hon gav honom inte numret, men blev inte förvånad när han stod där utanför efter provet, när hon skakade sin klarade tentabok.
Stressar du fortfarande?
De gifte sig tre år senare. Bodde först med Hannas mamma, men det gick inte i längden.
Mamma blev aldrig vän med Oskar. Hon såg honom aldrig som en stöttepelare.
Programmerare? Sitter bara framför datorn och tuggar mackor hela dagen! Han blir ju som en liten tjock elefant.
Sluta överdriva, mamma! Kan du inte ge honom ett smörgås, vill du ha den själv kanske?
Jag tycker bara synd om dig. Du kommer gråta!
Oskar fick kämpa för att vinna svärmors respekt, men efter nästan tio år gick det ändå nu var han officiellt guld värd.
Vid det laget hade de flyttat till en egen tvåa. Oskar jobbade dygnet runt för att få igång företaget. Hanna slet med lägenhetsvisningar, försörjd av snabba ben. Med första barnet hjälpte både mormor och gammelmormor till, och Hanna tackade himlen för att båda var pigga.
Orosmolnen kom när Hanna väntade sitt andra.
Hanna, vad tror du om dig själv nu? Borta en timme och du försvinner! Jag har massor att göra! mor skällde nu ganska ofta där hon stod vid spisen och rörde favoritsoppan till svärsonen. Nu är jag klar! Men du planerar bättre nästa gång!
Hanna förstod ingenting, och blev skraj. Hon hade bokat sitt läkarbesök i god tid, var dessutom hemma hela förmiddagen. Men nu var mamma arg ändå och hade blandat ihop dagarna. Ingen undersökning ville hon gå på heller.
Vad ska jag till läkare för? Jag är friskare än de flesta! Tänk mer på mormor, hon kunde behöva en.
Hanna rådgjorde med Oskar, ordnade så en specialist kom hem via sin pappa.
Jag kan inte säga nåt tröstande. Nu behövs ordentlig utredning, men klart är att jobbiga tider väntar.
Hanna kände hur händerna blev iskalla. Kunde det här gälla hennes mamma? Hon som fortfarande var så ung?
Orsakerna kan vara många. Blir det bättre för dig att veta exakt varför? Bättre att fokusera på att klara av det som går.
Är det möjligt?
Vi kan bromsa, stötta kroppen, vinna tid. Kanske hinner medicinen utvecklas…
Från den dagen blev allt annorlunda. Hanna var inte glad men visste det var henne det låg på att göra livet skönt för mamma. Det sa ju läkaren också. Inget stress.
Minnas hur hon övertalade mamma att flytta in ville hon helst slippa. Oskar ansträngde sig, de köpte ett hus, fast de fick gå in i lån.
Vi klarar det, det viktigaste är att vi är tillsammans.
Hanna, med ögonen stängda mot Oskars axel, tänkte att lugn i livet inte skulle bli hennes lott mer.
Så blev det.
Mamma glömde ständigt att hon bodde med dem, insisterade på att åka hem till sig.
Mamma, ditt rum är där, i korridoren.
Gnälla inte om gästrummet! Jag har fortfarande ett eget hem!
Jadå, men du behövs i morgon, kan du stanna? Snälla?
Ja, fine. Men tro inte att det alltid blir så här! Jag har faktiskt mitt eget liv!
Jag förstår, mamma.
Herregud, är du säker på det med din ringa ålder?
Om inte mormor passat mamma när Hanna var utarbetad hade hon blivit galen för länge sen.
Farmor, minns hon ingenting?
Hon minns mycket. Mest det gamla. Faktiskt sånt jag glömt. Jag gav henne ingen tid när hon var liten. Det var ju alltid dagis, fritids, några timmar om dagen och sen var det läggdags. Nu förstår jag hur lite jag fanns för henne. Med dig blev jag mamma på riktigt. Din mamma var min smärta… Tänk om jag ändå fick ge igen en gnutta av den tiden nu… Ibland tror jag att det här händer för att hon ska förlåta mig. Och när hon ser på mig sådär vilset, försöker förstå vem jag är, vet jag att det inte gör henne ont längre. Hon ler ibland. Och då, Hanna, vet jag att hon är lycklig. Hon är ung och frisk, allt ligger framför henne. Kärlek. Du. Sorg hon ännu inte vet om. Hur orkar man det här, Hanna?
Jag vet inte, farmor…
Hanna såg ju hur tungt det var för farmor att förstå att hennes enda dotter sakta försvann bort till en värld dit ingen släkting kunde följa. När Hanna fann mamma vid golvet intill farmors fåtölj, frågade hon tyst:
Ska jag ta med henne?
Nej, låt dem vara det är kort stund bara
Farmor gick bort bara ett år senare, när Hanna förstod att livet aldrig skulle bli som förut.
Ta hand om henne Hanna! Skydda henne! Jag orkar inte mer…
Hanna tänkte bara på att inte visa farmor hur rädd hon var för att bli ensam med allt.
Se henne inte som din mamma längre. När vi blir gamla blir vi barn igen. Barn känner med hjärtat, de lever inte i huvudet. Allt är känsla, impuls. Snälla, tänk på henne som ett barn, istället för min skull. Visa henne ömhet. När du vill skrika av förtvivlan, gör det! Men inte där hon hör. När du är klar, minns vad jag sagt och var riktigt snäll mot henne. Som du vill att dina barn ska vara mot dig. Lova det, Hanna!
Jag lovar
Hur många gånger har Hanna minns det samtalet? Ingen kan räkna. Även nu.
Hon tittar på klockan, suckar och tar väskan. Plånbok, bilnycklar, paraply. Allt är med. Dags! Hämta äldsta från träningen, hämta lillebror i skolan, sen till affären. Köpa bananer. Just de små. Som mormor gillade.
För när mamma ser klasarna kommer hon tänka att mormor fortfarande lever. Det krävs bara att gå några steg i korridoren, inte bry sig om ledsagarens blick. Öppna dörren till vardagsrummet och se fåtöljen som egentligen inte passar in, men står där så länge någon minns. Och muttra:
Hanna! Kan du inte rengöra klädseln nån gång? Hur många gånger måste jag säga till? Köpte du bananer? Mormor kommer snart, hon bad om dem.
Självklart, mamma! Sitt ner, jag sätter på te.
Någon sitter i fåtöljen, ännu en liten stund finns tid att hålla hennes händer mot kinden, få en sträng men kärleksfull blick. Och när mamma frågar med förundran i rösten:
Hanna, vad har du i håret? Var är din kam? Ta hit! Jag ska kamma dig! Herregud, det är sent Dags att sova! Vad vill du ha till frukost i morgon gröt eller pannkakor?
