En bra kvinna.
En bra kvinna. Vad skulle vi göra utan henne?
Och du ger henne bara två tusen kronor i månaden.
Agneta, vi har ju skrivit över lägenheten på henne.
Göran reste sig långsamt ur sängen och svävade ut i det andra rummet. I det blågrå nattljuset kisade han mot sin hustru. Hans steg var som tunna ekon mot fiskbensparketten, svävande och ändå tunga.
Han satte sig noga bredvid henne, lutade örat nära, som om väggen mellan vaket och dröm slutligen blivit tunn som spetsgardinen de fått i bröllopspresent. Allt verkar okej, mumlade han.
Han reste sig, halkade in till köket. I kylen stod filmjölken och vibrerade lätt, hans händer var som fjädrar. Toalettbesöket blev till en ridå av tystnad innan han återvände till sitt rum.
La sig igen, men sömnen var svår.
Jag och Agneta. Nittio år. Så mycket tid som runnit ut i årsringsvåg. Snart står vi vid porten, och ingen är kvar på andra sidan.
Döttrarna, Astrid och Linnea, de försvann innan pensionsåldern, som viskningar i snön. Och Erik försvann han också, levde för mycket och barnbarnet Märta, hon stack till Köpenhamn för tjugo år sen. Hon minns inte oss, har säkert egna barn nu, stora och okända…
Utan att märka somnade han.
Han vaknade till av ett mjukt finger på kinden:
Göran, är allt bra? viskade en röst darrande som grågrönt gräs i blåst.
Ögonen öppnades, Agnetas ansikte svävade ovanför.
Vad håller du på med, Agneta?
Det såg ut som du låg så stilla.
Jag lever ännu! Sov nu.
Hennes stegs väsen, som en hackspetts sång, smög genom hallen. Klicket av kökslampan värkte genom natten.
Agneta drack vatten, glömde glaset på diskbänken, gick till badrummet och försvann till sitt rum. La sig och tittade på taket:
Någon morgon kommer jag vakna och han är borta. Eller jag först. Göran har redan beställt vår minnesstund, sådant kan tydligen förberedas långt innan. Bra kanske… Vem skulle annars göra det? Märta bryr sig inte, och bara grannen Eva har nyckel till oss. Göran ger henne tusen i månaden från pensionen, hon handlar och fixar. Varför spara pengar nu? Och trappan till fjärde våningen är som ett berg.
Göran vaknade i ett rum grått av sommarljus. Han klev ut på balkongen häggen exploderade i grönska. Ett leende smög fram:
Se där, vi överlevde till sommaren!
Han gick till Agnetas rum. Där satt hon, djup i tanken på sängen.
Agneta, sluta tänka så mörkt! Kom, jag ska visa dig något.
Jag orkar knappt, Göran, sa hon. Vad nu då?
Men han stöttade henne varsamt, tillsammans svävade de ut till balkongen.
Titta, häggen! Och du som sa att vi inte skulle klara oss till sommaren. Och nu är vi här!
Men visst, och solen lyser. Mirakulöst.
De satte sig på den gamla träbänken.
Minns du när jag bjöd dig till biografen? På gymnasiet. Just då slog häggen ut.
Det glömmer man aldrig. Hur många år har det gått?
Över sjuttio… Sjuttiofem.
Länge satt de där och lät åldern tvätta bort allt nuförtidens bråte. All glömska i världen rensar inte ut barndomen eller ungdomen ur hjärtat.
Vi pratar på, du, sa Agneta plötsligt och reste sig. Frukosten har vi glömt!
Agneta, gör lite riktigt te; ärless på de där örterna.
Vi ska väl inte?
Häll bara tunt, och en sockerbit i varje, snälla.
Så satt Göran och sörplade tunt te, en enklare macka med ost till. Minnet drog honom till frukostar med starkt, sött te och nybakade bullar, som ett avlägset, glittrande midsommarfirande.
Då svävade grannen Eva in. Hon log uppskattande:
Hur har mina gamlingar det idag?
Hur tror du att vi har det vid nittio? skojade Göran.
Kan du skämta, mår du bra! Vad ska jag köpa?
Köp lite kött, Eva, önskade Göran med barnslig förväntan.
Ni skulle ju inte…
Kyckling får vi, det står på listan, sa Agneta.
Okej, jag kokar soppa åt er med nudlar.
Eva fixade disken och försvann ut med ljud av svävande fötter.
Agneta, balkongen väntar… Vi värmer oss i solen!
Ja, tänk att det är så skönt, suckade Agneta, där de satt med filten om benen.
Eva gled ut, höll en skål gröt i handen:
Saknat solen? Snart är soppan färdig.
Det är en bra kvinna, mumlade Göran och såg efter henne. Vad skulle vi göra utan henne?
Du betalar henne bara två tusen i månaden.
Agneta, vi har ju gett henne lägenheten i testamentet.
Hon vet inte om det.
De satt tysta på balkongen till lunch. Den nykokta kycklingsoppan doftade av dill och salt.
Sån här brukade jag laga till Astrid och Erik när de var små, sa Agneta.
Nu är det andra som lagar för oss, suckade Göran tungt.
Det är väl vår lott, Göran. När vi försvinner, finns ingen kvar som saknar oss.
Nu går det för långt, Agneta. Kom, vi vilar lite på sängen.
Visst, de säger ju:
Gammal och liten, det är samma sak.
Soppa, tupplur, mellanmål livet snurrade i barndomscirklar.
Göran kunde inte sova. Gick ut i köket där två glas med saft stod, förberedda av Eva, blänkande rött i solstrimman. Han bar dem försiktigt till Agnetas rum, där hon såg ut i drömmande tystnad.
Du är tyst, Agneta. Dags för saft! log han.
Hon tog en klunk.
Du kan inte heller somna?
Vädret, sa Göran.
Något känns så annorlunda, Göran, viskade Agneta matt. Kanske är det inte långt kvar för mig. Du måste lova att begrava mig vackert.
Nej, sluta nu, Agneta, du får inte prata så…
Någon blir kvar sist ändå.
Nej, ut på balkongen med oss!
Så satt de tills skymningen klädde husen i silverblått. Eva kom in med varma ostkakor. Den kvällen orkade de bara en enda barnfilm. Sedan reste sig Agneta långsamt:
Jag går och lägger mig, blev trött nu.
Jag med, sa Göran.
Låt mig titta riktigt på dig, bara för en gångs skull.
Vad då för?
Bara låt mig.
De såg länge på varann som om ungdomen återstod, som om midsommaren aldrig tagit slut.
Jag följer dig till sängen din, sa hon och tog hans arm.
Han la täcket om henne varsamt, strök hennes hår. Gick till sin säng. Något tryckte mot hans bröstkorg, en märklig tyngd. Sömnen ville inte komma, men klockradion blinkade 02.00. Han smög in till Agneta.
Hon låg med öppna ögon.
Agneta!
Han tog hennes hand.
Agneta, vad gör du? Ag-neta!
Då drog rummet ihop sig. Plötsligt fick han svårt att andas, tog sig till sitt skrivbord, ordnade alla papper.
Han återvände till Agneta. Länge såg han på hennes sovande ansikte. Lade sig intill. Slöt ögonen.
Såg Agneta, ung och leende, som för sjuttiofem somrar sedan. Hon gick mot ett ljus, han följde, tog hennes hand återigen.
På morgonen kom Eva in de låg bredvid varann, båda med samma tysta, lyckliga leenden.
Sen ringde Eva efter ambulans. Läkaren såg förvånat på dem, skakade på huvudet:
Tillsammans gick de. Nog älskade de varandra mycket
Båren bar ut dem. Eva sjönk tungt ner på stolen, såg ett kuvert, öppnade det testamentet stod på hennes namn.
Huvudet i händerna, tårar ned över köksbordet, under den gröna häggen i sommarskrud.
