En sommar för länge sedan reste jag till en hälsoklinik utanför Uppsala, där jag praktiserade fastande för att rena kroppen. En dag låg jag på soldäcket, då en slående vacker kvinna av modelltyp lade sig på solstolen intill. Vi började prata, småpratade om våra syften med fastekuren.
“Jag måste gå ner 400 gram,” sa hon plötsligt. Jag skrattade till, trodde hon skämtade. Men nej.
“Jag har varit tjock ett helt år. Min pojkvän hotar att göra slut om jag inte tappar det där lilla…” Hon nypade tag i magen. “Skäms till och med att sitta ner.”
Länge gick jag med de orden i huvudet. Jag började kalla henne Lisa Fyrahundra Gram. Tydligen fanns i hennes pojkväns värld bara plats för de smala, som någon slags Sparta där alla oss andra lika väl kunde knuffas ner från Hallandsåsen.
Några dagar senare hamnade jag i ett större okänt sällskap. Vi firade på restaurang. Vid ett fönster satt en elegant kvinna med svepande ben, strumporna glänste på de släta benen, klacken dinglade på stortån, hon drack vatten ur ett vinglas och fångade herrarnas blickar.
Sedan anlände hennes man. Han gick runt och hälsade på varje man runt bordet, men slängde mot henne: “Dra ner kjolen! Du visar låren…”
Hon rätade snabbt upp sig, rodnade, bad servitören om en pläd trots att hon satt nära brasan och satt sedan resten av kvällen hopkurad som en hungrig sparv.
Jag minns när jag försökte läsa biografier om klassiska svenska författare, för att hitta hemligheten bakom deras storhet. Men jag gav snart upp svårt att förena en levande människa med alla små mänskliga svagheter och deras geniala verk.
Särskilt stannade jag vid Selma Lagerlöfs liv. Jag älskade Gösta Berlings Saga men kunde inte försonas med vissa bittra fakta om hennes privatliv kraven, ensamheten.
På Instagram var flödet redan då fullt av perfekta svenska barbidockor. Dagliga rutiner: träning på Sats, solarium, sjöbads-spa och hudinpackningar. De byggde sina kroppar, och skönhetsindustrin tjänade stora pengar på det. De var yrkesmässiga skönheter ett hårt och kostsamt jobb.
Jag har respekt för allt arbete, men tänker ändå vi har blandat ihop saker igen. Flickor vill vara vackra, för att bli älskade. För att killarna ska lägga märke till dem. Någon bestämmer: skönhet betyder just så här smal, formade bryn, fylliga läppar och en fast liten rumpa och flickorna nickar och försöker förtvivlat passa in.
Nu har killarna svårt att välja bland snarlika dockor…
En gång gick min man och jag på trädgårdsmarknad. Han tittade på gödningsmedel och jord, jag drev mest runt. Hamnade vid bordet med trädgårdsfigurer: lyktor, krukor, snurror, små harar och rävar. Vid de oplockade tomtegubbarna i röda mössor stod två män och valde den finaste.
“Bestäm dig nu,” skrattade den ene. “Igår valde du eskortflickor med samma bekymrade min!”
Det var faktiskt ganska träffande.
Flickor, snälla: Lisa Fyrahundra Gram, Lovisa Dra Ned Kjolen, Sofia Tretton Barn… Hur kan det komma sig att ni inte älskar er själva mer, inte sätter ett högre värde på er själva? Hur kan ni ta emot den där sortens kärlek, som om ni är varor med fel och brister?
Vem har sagt att ett perfekt yttre är ett krav för ett lyckligt förhållande? Jag har hundra bevis på att ytan inte har med saken att göra.
Min väninna träffade sin man på Akademiska sjukhuset, båda var patienter på njuravdelningen. Hon var blek, i sjukhusrock, med påse på benet, men han föll för henne just då.
Se på Lina Hansson? Sett hennes ögonbryn? Tänkt på henne? Hon lockade samtidens bästa män, trots att hon inte smälte in i idealen.
En gång opererade jag ut en visdomstand operationen gick snett, munnen sprack, jag fick infektion och feber. Hemma låg jag med blödande kind, svag som aldrig förr. Min man matade mig med filmjölk, eftersom inget annat gick ner. Jag såg mig själv i spegeln, blödande, rödgråten, och började gråta.
Då sa han: “Du är vackrast på jorden. Alltid. Nu också! Vill du gifta dig med mig? Vill du?”
När jag återhämtat mig blev det restaurang, ring, ett knä, applåder, ballonger, blommor och mitt “ja”.
Men varmast minns jag det där första, sanna frieriet. Jag trodde på honom. För skönhet är inte yta, och kärlek är inget ideal.
Det är våra skavanker och brister som gör oss unika. Det är därför man älskar någon för det som gör oss till oss själva.
Perfektion finns faktiskt inte. Eller snarare, den ser olika ut för oss alla.
Nyligen bestämde jag mig för att skaffa tandställning. Tänderna står snett, objektivt sett. Min man sa:
“Jag älskar ditt leende och förstår inte varför du vill plåga dig med tandställning, om det inte är för din egen skull. Om jag fick välja hade jag lämnat allt som det är.”
Efter första barnet vägde jag över 120 kilo, men min man överöstes mig med komplimanger. Jag gick ner först när jag själv ville. Häromdagen tittade vi på gamla bilder där jag sitter mjuk på soffan med barnet.
“Varför bad du aldrig mig gå ner i vikt? Jag var tjock…”
“Du var en gosig bulle. Gå ner om du vill jag gillar dig som du är.”
Och när jag för några år sen fick värsta psoriasis-skoven och vägrade visa mig på badstranden utomlands, frågade min man: “Vad är det egentligen som är fel?” och jag insåg att han faktiskt inte såg det han såg bara mig.
Det är inte honom jag försöker sälja in nu, det är relationen. Om din man kräver att du ska passa in i hans bild av skönhet är det inte kärlek, det är kontroll.
Du är ett skimrande äpple! Om han bara ser fläckarna, då handlar det om makt inte kärlek.
Du har rätt att följa efter av rädsla att mista men fundera ändå, vad är det egentligen du förlorar? En tyrann som behandlar dig som en trädgårdstomte i flugsvampshatt?
Alla män vill härska. Men en mans auktoritet ska byggas på beundran och respekt, inte rädsla.
Din ödmjukhet ska vara ett val. Välj den du verkligen vill gå vid sidan av, för att han är trygg, stark, omtänksam och mild. Han tar dig i handen och leder vägen, och du följer för att du själv vill välja just honom.
Men rätten att tjäna din tillit, den måste han erövra.
