Sommaren då världen kändes som mest genomskinlig, hamnade jag på en klinik i Dalarna där vi fastade oss rena. Dagarna var som drömspunna sjok av björksus och tystnad. En förmiddag låg jag under en grå filt vid en liten sjö, när en ovanligt vacker kvinna modellvacker, som från en glansig tidning sjönk ner bredvid mig på en solstol. Hennes namn var Lovisa, det låg som något krispigt över hela hennes uppenbarelse.
Vi började prata lågt om varför vi båda sökte hungerns magi.
Jag måste bli av med fyrahundra gram, sade Lovisa. Hennes röst var så allvarlig att jag först trodde hon skämtade.
Ett år har jag burit detta, alldeles för tung. Min pojkvän har sagt att han lämnar mig annars. Titta här, ser du?
Hon knep ett veck av hud på magen, liksom drömmande. Jag skäms för att sätta mig…
Under lång tid efteråt dansade bilden av Lovisa 400 gram genom min dröm. Det kändes som om hon, i sin pojkväns ögon, bar på hela syndens tyngd; som om man i ett svenskt Sparta bara tillät smala att bo bland tranorna allting mjukt och runt skulle kastas ner i Siljans mörka vatten.
Häromkvällen befann jag mig plötsligt på en fest i ett främmande sällskap på Sveavägen. Det var sammetskväll och matsalen på restaurangen var full av skratt. Vid ett bord satt en kvinna med lyster i ögon och ben. Kapronstrumporna glänste dovt, skon hängde graciöst på tårna, och hon drack iskallt vatten ur ett vinglas som om hon var drottningen av Vättern. Alla männens blickar flöt till henne som gäddor.
Då steg hennes man in. Han hälsade på männen, skakade deras händer med isande korrekthet innan han väste mot henne mellan sammanpressade tänder:
Lägg benen rätt! Visa inte upp dig så där med låren!
Hon rättade sig stelt, blev högröd i ansiktet och bad värden om en pläd, trots att hon satt bredvid den öppna elden. Resten av kvällen satt hon hopkrupen som en frusen småfågel.
Efter detta bestämde jag mig för att läsa svenska storheters liv Selma, August, Karin Boye i hopp om att förstå deras hemligheter. Men det blev för mycket. Kombinationen vardagliga bräckligheter och evig litteratur kändes som tång mot glas. Jag slutade när jag stötte på Strindberg. Hur han, när hans fru Siri var utsliten efter många barns födslar, fick höra av läkaren att det var nog. Strindberg sade:
Vad ska jag med henne om hon inte kan ge barn?
Siri födde tretton barn ändå.
När jag ser på Instagram nu är det som att vandra in bland hybridrosor i Humlegården. Allt är perfekta svanböjar, spa, yoga och en ständig jakt på det glansiga. Kvinnorna där poserar som polerade dalahästar på exhibition. De jobbar på sitt utseende som någon jobbar på att bygga ett glashus av snö. Skönhetsindustrin går så snabbt omkring dem, som småfåglar vid en vintermatarstation.
Jag respekterar allt arbete, men tänker att vi blandat ihop allt. Flickor vill vara vackra för att bli älskade, för att bli utvalda någon hackar ut ideal på runstenarna: Smal, plockade bryn, svängd haklinje, runda skinkor. Och flickorna viker sig in i formerna. Pojkarna förlorar sig bland massproducerade ansikten som Evert Taubes sjösnäckor.
En gång gick jag och min man på en plantmarknad söder om Stockholm. Han botaniserade bland krukor, jag drev omkring mellan rader av trädgårdsfigurer: änglar, rävar, små rådjur och ugglor. Vid raden av stora tomtar med röda svamphattar, valde två män den allra vackraste tomten till något hemligt projekt.
En av dem log snett och sa:
Kom igen nu, brorsan, bestäm dig. Du valde ju horor likadant igår kväll
Det var så dråpligt att jag nästan skrattade mig ur min egen kropp.
Lovisa 400 gram, Märta Pläd, Siri 13 barn Hur blev det så att vi inte älskar oss själva, att vi låter någon prisätta oss likt defekta varor? Vem sade att en glasskulptur till kropp är inträdesbiljetten till lyckliga relationer?
Jag har hundra bevis på att kärlek och yta inte hör ihop. Min vän träffade sin man på sjukhuset, på nefrologen, klädd i sjukhusskjorta, vit som ett lakan med en påse för urinen som syntes under nattsärken. Han blev förälskad ändå.
Ser ni på Frida Kahlo? Hennes ögonbryn en egen flod genom tiden, och män stod på knä för att få hennes kärlek.
För många år sedan drog en svensk tandläkare ut min visdomstand snett. Munnen slets upp, jag låg hemma med kinden svullen som en vetebulle och blod i mungipan, medan min man försiktigt matade mig med filmjölk. Jag speglade mig med mjölkmustasch, såg mitt sönderrivna ansikte och började gråta av skräck inför mitt eget utseende.
Då sade han plötsligt:
Du är vackrast på jorden, hör du? Precis nu! Vill du gifta dig med mig?
Mitt i eländet kom ett frieri. Senare blev det ring och glada servitörer, men det är det första friaret jag minns som sant. För skönhet handlar inte om yta, och kärlek har ingenting med perfektion att göra.
Våra brister gör oss levande. Det är för dem vi älskas, för det som gör oss till just oss.
Finns ens perfektion? Jo, men bara den egna: min, din.
Jag bestämde mig för tandställning på mina sneda tänder, min man sade:
Jag älskar ditt leende som det är. Gör det om du vill. Men för mig behövs det inte.
Efter första barnet vägde jag 118 kilo, han överöste mig med komplimanger, tog bort all lust till bantning. Jag gick ner när jag själv ville.
Häromdagen såg vi bilder från den tiden, jag med vår lilla son, bred som Skåne.
Varför bad du mig aldrig banta, jag var ju tjock?
Du såg ut som en saftig kanelbulle. Banta när du vill, men det är så härligt alltihop.
En sommar fick jag psoriasisfläckar över kroppen, och vägrade bada på stranden. Min man såg oförstående ut: Vad är det för fel då? Han såg inget, utom mig.
Jag marknadsför inte min man, jag talar om kärlek. Om din man kräver att du lever upp till hans kroppsideal handlar det inte om kärlek, utan om dominans.
Du är ett solmoget äpple och han ser bara maskrosfrön? Han vill inte ha ett äpple, utan makten att göra äpplen fula.
Du kan följa efter honom av rädsla, men tänk: vad förlorar du då? En tyrann, för vilken du är en trädgårdstomte i svamphatt?
Alla män vill dominera, men verklig auktoritet byggs inte på fruktan utan på din respekt. Din följsamhet ska vara ditt val, för att han är trygg, stark och varsam, någon du vill följa till jordens ände. Rätten att föra dig vid handen den måste han förtjäna.
