Skämtet
Ellen! Ella! Kan jag få kopiera?
Lisas viskande röst hörs genom hela klassrummet, och Gunilla Vikström, som håller på med närvarolistan, tittar upp.
Larsson! Lugna dig, ska du? Skriver du inte själv?
Men Gunilla, det är ju svårt! Lisa är som vanligt snabb i mun.
Ingen har sagt att det ska vara lätt! Dessutom, Lisa, Ellen har en annan variant. Så det hjälper inte att viska till henne.
Hur? Hon sitter ju längst fram!
Så är det! Gunilla ler snett och härmar Lisa. Hon har fått ett eget uppdrag.
Men det är ju orättvist! Lisa stirrar ner i sitt häfte ett ögonblick, men letar genast efter andra sätt att få hjälp.
Ingen ser hur Ellen krymper bakom sin bänk, rädd för att lyfta blicken eller vända sig om.
Alla lärare vet att Ellen är klassens “räddningsplanka”. Vilken skärpt tjej det blev! Så använder sig alla av henne, så fort tillfälle ges. Och försöker man neka, så tar det snabbt illa upp.
Men Ellen är inte elak. Hon låter folk kopiera, men försöker, på mammas inrådan, göra det så diskret att lärarna inte kan klaga.
Ellen, jag vet att du är snäll. Men du måste också tänka på dig själv. Om du vill in på det där gymnasiet i Stockholm krävs det bra betyg. Förstöra det för någon annans slarv är inte värt det.
Mamma har ju rätt, tänker Ellen, men suckar när hon hör hennes argument. Om mamma bara visste hur svårt det är att vara plugghäst i en klass där ingen verkar bry sig…
Ellen började på den här skolan efter att hennes mamma och pappa skilt sig. Skälen var många. Och bland annat att lillebror Gustaf just kommit till världen son till pappas nya familj fast han och mamma fortfarande var gifta.
Ingen förklarade nåt för Ellen. De vuxna löste sina problem, Ellen satt på sitt rum och ritade. Tålmodigt och noggrant fyllde hon sida efter sida med svart. Inga ljusa streck någonstans.
Mormor märkte först vad hon höll på med.
Ser ni vad ni har gjort?! Hur kunde ni låta barnet må så här?
Mormor pappas mamma ställde sig på Ellens mammas sida.
Han är precis som sin far! Han strövade mycket när vi var unga. Men han kom alltid hem, och inga barn kom med honom, i alla fall.
Kunde du förlåta honom?
Vad skulle jag göra, Lena? Jag älskade honom. Och han älskade mig, det såg jag ju. Men förlåten blev han nog aldrig helt. Man plågade sig. Nu undrar jag varför? Men det är sent att ändra. Fast du ska tacka ödet att din man fick barn utanför, Lena annars skulle du också ha förlåtit. Eller hur?
Jag vet inte… Det gör så ont
Jag förstår. Och Ellen hamnar mitt i allt hon är varken på hans eller din sida. Tänk hur hon måste ha det! Gör nu så hon slipper ha ont, det är bara vi vuxna som har skulden
Och Ellens mamma gör något ingen väntar sig. Hon sätter sig vid köksbordet med Ellen, sex år, och förklarar allt så ärligt hon kan.
Ellen, pappa och jag ska inte bo ihop längre.
Varför?
Vi skiljer oss. Du och jag kommer bo själva, men du träffar pappa på helgen. Gråt inte nu! Se på mig pappa kommer alltid finnas för dig! Han försvinner inte, jag lovar!
Och du då? Ellen gråter arga tårar. Vuxna är så dumma! De gör vad de vill i alla fall!
Jag kommer alltid finnas! Släpp aldrig mig
Först då förstår Lena vad Ellen egentligen är rädd för, när hon fyller hela blocket med svärta.
Det tar tid att lugna Ellen och sudda ut rädslan. Men så småningom går det. Ellen träffar pappa, inte så ofta, men tillräckligt ofta för att begripa att det var mamma, inte hon, som blev lämnad. Pappa skämmer bort henne, fungerar hyfsat med Lena och ser till att Ellen får åka med hans nya familj, leka med Gustaf, och till och med prata med bonusmamman Ingrid utan problem. Ingrid är inte besvärlig, älskar barn, och Ellen stör henne inte.
Men det som hänt har ändå gjort Ellen osäker. Hon undrar ibland om pappa stack för att hon inte dög. Eller för att hon inte var som han ville. Visserligen säger mamma och mormor att det inte alls är så, men tvivlet gnager ändå.
Och mörkret kommer särskilt när Ellen behöver vara säker, när allting är svårt, när hon egentligen skulle behöva känna sig bäst av alla.
Det märks först inte så mycket. Men när Ellen, i ettan, ska läsa dikt inför hela skolan då darrar benen på henne. En hel vecka hade hon och mamma övat. Hon hade berättat den dramatiskt inför spegeln, allt satt. På dagis brukade hon få de svåra rollerna, hon svettades aldrig av rampfeber…
Men nu fungerar det inte. Med mikrofonen i handen, letar hon efter mamma med blicken och plötsligt är allt bortfluget. Hon gråter, men får inte fram ett ord.
Biträdande rektor, som ger henne mikrofonen, sätter sig på huk, stryker Ellen över kinden och viskar:
Kan du berätta för mig senare?
Ellen nickar.
Gunilla Vikström glömmer inte bort senare på dagen. Hon väntar på Ellen i skolans entré.
Där är du! Berätta dikten? Jag vill verkligen höra den!
Så liten grej, kan man tycka. Men för Ellen är det jättestort. Hon rakar på sig, släpper mammas hand och drar dikten rakt igenom. De vuxna klappar händer.
Bra jobbat! Jag visste att du skulle klara det!
Men… jag klarade ju inte…
Vadå inte klarade? Låter jättebra i mina öron! Och det spelar ingen roll om det inte blev exakt där och då, Ellen. Du gjorde det ju! Det är det viktigaste, säger jag som både biträdande och Gunilla…
Hmm, okej
Minnet sparar Ellen. När Gunilla senare är hennes klassföreståndare blir Ellen glad hon är någon man kan lita på.
Gunilla kollar till Ellen.
Hon är känslig, er tjej! Begåvad och snäll men ömtålig. Har ni funderat på matteinriktat gymnasium? Här får hon inte så mycket utbyte. Det här är en vanlig skola, de flesta bryr sig inte jättemycket. Hon skulle passa bättre bland målmedvetna. Hon gör allt för att inte sticka ut det är som att vira in henne i tre filtar! Förstår ni?
Lena förstår, men hon kan inte ordna det just nu. Den där skolan ligger långt bort, ingen kan köra. Pappas nya fru är gravid igen, mormor sjuk, och Lena jobbar dubbelt för att spara ihop till en större lägenhet än den trånga etta de nu bor i.
Ellen, det får vänta lite. När vi får bättre ordning på livet fixar vi skolan. Okej? Lena håller om Ellen framför TV:n.
Det är ingen fara, mamma, jag väntar
Hur går det i skolan?
Helt okej! säger Ellen glatt men vet att det är sådär.
Inte bara okej! kittlar Lena henne. Nu vill jag höra allt i detalj!
Ellen skrattar, vrider sig loss, och berättar till slut allt.
Ingen mobbar Ellen öppet. Men bakom ryggen hör hon:
Ellen ska alltid glänsa! Hörde ni henne på historian? Nu kommer vi aldrig få högsta betyg, fattar hon inte att vi inte vill svara så där smart?!
Ingen säger något rakt ut först.
Men så kommer det.
Ellen! Tio minuter kvar! Jag hinner inget! Lisas arga viskning får Ellen att dra fram ett utkastspapper.
Gunilla, upptagen med mobilen, märker ingenting.
Klas, hennes bänkgranne, skjuter sin mattebok närmre så Ellen ser. Hon pekar snabbt på ett fel.
Bara ett par siffror, en nick, och han rättar sitt svar.
Hennes utkast hamnar till slut hos Lisa, och sedan blir det tyst.
Men efter klockan…
Hur är du funtad?! Du bara sitter där som en staty! Slutet av terminen! Jag har skrivit noll, du kunde ju ha hjälpt! Vän kallar du dig! Lisa slår i bänken.
Du är ute och cyklar, Lisa! Ellen pratar lugnt, men inom henne börjar det storma.
Men varför känns det alltid som att hon är skyldig alla något?!
“Ute och cyklar” det brukade farmor säga, för att undvika ord som var “fult”. “Du är en flicka!” brukade farmor påminna när Ellen svor. Det får du lägga ner!
Men farmor, du är också tjej och svär!
Jag får, jag är en gammal dam nu! Du har hela livet framför dig, du måste vara elegant.
Men killar svär ju hela tiden!
Det är annorlunda. Och kom ihåg: det en man får göra kan du inte alltid göra. Så är det! Du vill väl inte att killen du gillar ska be dig om att bli hans polare?
Varför inte?
För att ingen normal kille gifter sig med sin killkompis. Han är vän med dig, men väljer någon annan. Det är annorlunda!
Jaså…
Fråga mamma eller pappa om du vill veta hur de hade det. Men lite mystik, lite elegans det är alltid rätt för en kvinna. Fula ord, nej tack!
Vad annars då?
Något betydligt mindre trevligt
Farmor! Nu minns du visst själv att du är tjej!
Det tåls att påminna sig ibland
Nu vill Ellen verkligen svära, men behärskar sig.
Sluta nu, Lisa! Klas trycker ner sin fysikbok i väskan. Skyll dig själv! Det är ingen som är skyldig dig nåt.
Vän gör så man hjälper! Lisa bankar bänken en gång till. Ska du försvara henne nu? Du kopierar ju själv!
Nej! Ellen tappar tålamodet. Vad snackar du om? Klas frågar bara ibland när han inte ser ett fel. Jag har hjälpt dig vad vill du mer?
Ellen griper sin väska, knuffar Lisa åt sidan och rusar ut för att inte börja gråta framför halva klassen.
Lisa följer inte efter, men viskar för sig själv så ingen hör utom hon:
Vi vet nog hur du är, Ellen. Vänta du bara… Behöva inte visa upp sig så…
De talar inte mer den dagen. Inte heller dagen efter.
Efter en vecka är Lisa helt tyst mot Ellen, och klassen undrar vad hon tänker hitta på.
Lisa har vild fantasi. Hon kan göra livet surt för dem hon stör sig på det är klassiskt. Ellen undrar vad som väntar, men Lisa överraskar:
Ellen, nu räcker det! Två veckor har du varit tyst! Kan vi inte bli vänner igen? Lisa ler så uppriktigt att Ellen tvekar.
Jag är inte arg.
Nej, det syns ju. Glöm det då! Förresten, hur ska du fira julen? Hemma? Resa bort?
Det hörs ingen bitterhet alls, Ellen slappnar av. Hon kanske har överdrivit…
Det skulle hon kanske inte ha gjort. Lisa glömmer aldrig.
När Ellen hittar konstig lapp i sin väska misstänker hon inte Lisa.
“Ellen! Jag gillar dig! // Klas”
Handstilen är som hennes bänkgranne Klas. Hon tänker inte att den kan vara fejk.
Hur ska Ellen kunna veta att Lisa i nästan en vecka hjälpt svenskläraren Karin att bära in skrivhäften till lärarrummet och spårat upp någon i parallellklassen med exakt samma handstil som Klas? Med lite övertalning, lite småhot, en lapp.
Nu får du också gråta, Ellen! Lisa sticker snabbt ner lappen i Ellens ryggsäck och stänger dragkedjan.
Omklädningsrummet är tomt; Ellen tränar volleyboll, Lisas vänner håller henne sysselsatt.
Kom igen, Ellen! Mer tryck!
Ingen reagerar när Ellen hittar lappen.
Vad är det där? Men Ellen! Så tyst du är! Se nu på henne! Tjejer! Klas gillar Ellen! Lisa fladdrar ut i omklädningsrummet, viftar med lappen. Nu måste vi lägga en plan!
Lisa, ge hit lappen!
Men du… eller, förresten! Vi behöver ingen plan alls! Klas! Klas! Lisa rusar iväg till killarnas omklädningsrum.
Ellen blir vit.
Att hon gillar Klas vet bara hennes dagbok. Och mamma.
Tror du det är dåligt, mamma?
Varför det?
Det är kanske för tidigt…
När är det för tidigt för kärlek?
Är jag kär?
Nja, förälskad är du. Det är vackert, början på något större.
Berätta hur då?
Du står vid dörren, ska precis kliva in i okända rum av både glädje och sorg. Kärlek är stora känslor, Ellen.
Är det egentligen så svårt?
Ja. Men också meningsfullt. Vi letar efter närhet hela livet. Man vill bli förstådd, få höra till, och är rädd för ensamhet. Att våga öppna dörren är jättesvårt. Men att stå i dörröppningen det är också lycka. Och vill du veta nåt?
Vad?
Det är bland det största jag känt. Kanske bara slagen av när du föddes…
Så du tycker det är bra?
Såklart! Underbart om du tänker med hela hjärtat.
Tanken bär Ellen som en ömtålig vas, allt är hemligt. Hon är lycklig över att ha en förälskelse.
Men nu!
Lisa hade fattat. Ellen vek snabbt ihop lappen, kollade på dörren. När skulle Klas ha haft tid att lägga brevet i väskan? De spelade ju samma match…
Killarna kommer ut och skrattar när Lisa svänger lappen i luften, Ellen trycker sig mot väggen.
Vad pågår här?
Gunilla dyker upp ur tomma intet, alla tystnar. Alla känner till att Gunilla kan dyka upp när som helst, och då smäller det om uppfostran krävs.
Gunilla, vi har nyheter! Lisa kysser lappen och håller den högt. Du och du är ihop!
Vad säger du, Lisa? Gunillas blick mörknar. Vad har du där?
En lapp! Klas har skrivit till Ellen! Att han gillar henne!
Ett fniss stiger men hinner inte bli högt.
Nej nu räcker det! Gunilla vänder sig till Ellen. Ellen?
Och Ellen, för första gången, drar sig bort från väggen, tar några steg och stannar framför Gunilla, som tittar på henne med värme.
Lisa tog min lapp. Jag ville inte visa den för någon.
Okej. Klas? Gunilla tittar på killarna.
Ja, det var jag! Klas kliver fram, tar lappen från Lisa.
Inte snyggt att läsa andras brev, Lisa.
Du ljuger! Lisa förstår nu att hennes plan misslyckats. Det blir ingen skrattsession, ingen utfrysning. Ellen kommer gå vidare med huvudet högt.
Att Ellen alltid haft blicken högt beror på rädsla, mer än stolthet. Rädsla för blickarna, för skammen.
Men nu är det något som lossnar. Hon blir alldeles lätt fjädrar på ryggen, nästan! Dumheter, folk flyger ju inte! Eller?
Men varför känner hon sig fri?
Lisa? Gunilla skorrar.
Det var bara på skoj! Och han ljuger! Lisa är nära gråten.
Hit med den! Klas rullar ihop lappen, ger den till Ellen. Den är din. Visa inte folk det jag skriver längre! Gunilla, har vi svenska idag? Karin nämnde det Jag är dåligt förberedd!
Äntligen någon som är ärlig! Det blir! Men ni får ett nytt ämne, aktuellt. In på lektionen nu! Det har ringt och ni står fortfarande kvar här!
Klass 7B rusar ut, ingen bryr sig längre om röda Lisa, eller om Ellen och Klas, fnissandes ihop, och Ellen håller hårt om den lilla vita lappen.
En dag kommer hon klistra in den i sin dagbok. Spara den noga, tills hon på sitt eget bröllop lämnar boken till Klas.
Varsågod, make!
Vad är det här, fru?
Vår början…
Litar du på mig så här? Får jag läsa allt?
Du vet ändå allt!
Nej, inte allt.
Vad är fortfarande hemligt för dig? Ellen lutar sig mot Klas, bryr sig inte om gästernas stoj.
Kommer du ihåg att du berättade om förälskelsen, om dörren?
Ja
Gick du över tröskeln?
Ellen ler och viskar i Klas öra:
Såklart! Och jag stängde dörren efter mig! Jag är inte bara kär längre.
Vad menar du?
Att jag älskar dig, såklart! Förstår du?
Nu förstår jag! Smakar det sött, Ellen?
Väldigt sött!
