Ingen glädje utan kamp
Hur kunde du hamna i en sådan röra, din tokiga flicka? Vem vill nu ha dig med ett barn på väg? Och hur har du tänkt försörja det? Räkna inte med min hjälp. Jag tog hand om dig, men ditt barn också? Nej, tack. Här finns inget mer att hämta packa dina saker och lämna mitt hem!
Jag satt tyst, huvudet sänkt. Det lilla hoppet om att moster Margareta åtminstone skulle låta mig stanna tills jag fått ett jobb försvann snabbt.
Om mamma bara hade funnits kvar
Jag kände aldrig min pappa, och mamma blev påkörd av en rattfull chaufför på ett övergångsställe för femton år sedan. De tänkte nästan skicka mig till fosterhem, men då dök en släkting upp mammas syssling. Margareta hade ordentligt jobb och ett hus, så hon fick bli min vårdnadshavare utan problem.
Moster bodde i utkanten av Haparanda, där sommaren var varm och vintern våt. Jag fick aldrig svälta, och kläder hade jag alltid, liksom en uppväxt präglad av arbete. Huset, trädgården, höns och kaniner sysslor saknades inte. Kanske saknade jag mors ömhet, men ingen lade märke till sådant ändå.
Jag var duktig i skolan, så efter gymnasiet sökte jag till lärarutbildningen i Umeå. Studiåren försvann snabbt. När utbildningen var klar, flyttade jag tillbaka hem. Men återkomsten var kall och inte bara rent bokstavligt.
När moster Margareta sagt sitt svalnade hon något.
Nu räcker det, Elsa. Packa väskan och gå. Jag vill inte ha dig här längre.
Moster Margareta, kan jag inte bara…
Nej, jag har sagt mitt!
Jag tog min resväska, gick ut på gatan och försökte förstå var det såhär det skulle kännas att återvända hem? Skamsen, oönskad, gravid det syntes knappt än, men jag ville inte gömma det längre.
Jag behövde hitta någonstans att bo. Trött och disträ gick jag genom staden, såg inte mycket runtomkring.
Det var högsommar i Tornedalen. I trädgårdarna mognade äpplen och päron, och rönnbären började rodna. Krusbär och blåbär hängde fulla på buskarna. I luften svävade dofter av sylt, grillat och nybakt bröd. Det var kvavt, och jag blev törstig. När jag såg en kvinna vid farstubron, vågade jag fråga:
Kan jag få ett glas vatten?
Karin, en kraftig, vänlig kvinna omkring femtio, vände sig och log. Kom in, vännen min!
Hon fyllde ett finglas och räckte fram det. Jag satte mig trött på bänken och drack långsamt.
Får jag vila lite här? Det är så varmt…
Självklart. Varifrån kommer du, och varför bär du runt på en resväska?
Nybliven lärare, letar jobb. Ingenstans att bo. Känner du någon som hyr ut ett rum?
Karin studerade mig noggrant jag såg ordentlig ut, men trött och bekymrad.
Du kan få bo här. Så får huset lite liv igen. Det behöver inte kosta mycket, bara du sköter dig. Om det låter okej, visar jag dig rummet.
Karin tyckte om tanken på lite sällskap pengar behövdes alltid, särskilt här ute. Sonen bodde i Stockholm och hörde sällan av sig. Sällskap under långa vinterkvällar saknades.
Jag trodde knappt på mitt plötsliga flyt och följde Karin in. Rummet var litet men hemtrevligt, ett fönster mot trädgården, ett bord och två stolar, en säng och en gammal byrå. Perfekt. Vi kom snabbt överens om priset femhundra kronor i månaden och efter ombyte gick jag direkt till skolans rektor för att söka tjänst.
Dagarna gled snabbt förbi jobb, hem, jobb. Jag hann knappt känna tiden gå.
Karin och jag blev snabbt vänner. Hon hade ett stort hjärta, och hon tyckte om min stillsamma natur. Jag hjälpte henne i trädgården och på kvällarna drack vi ofta te under äppelträden, sensommaren är seg i norr.
Graviditeten gick förhållandevis lätt. Jag mådde nästan aldrig illa, huden höll sig ren även om kroppen förändrades. Jag berättade min historia för Karin den är nästan banal.
Andra året på lärarutbildningen blev jag förälskad i Oskar, den charmige sonen till universitetets lektorer. Hans framtid var utstakad studier, forskarutbildning, jobb i stan. Han var populär bland tjejer, men fastnade för mig. Var det min ödmjuka leende, mina blå ögon eller min skörhet? Eller kände han en slags styrka hos en flicka som tidigt fått kämpa? Vem vet. Vi tillbringade de andra åren tillsammans, och jag såg bara min framtid med honom.
Den där dagen minns jag ännu plötsligt blev jag illamående av alla dofter, kunde inte äta, och mensen var försenad. Hur kunde jag missa det? Jag köpte ett test, drack ett glas vatten på rummet och väntade. Två streck. Stirrade. Två. Snart examen och nu detta! Hur skulle Oskar ta det? Barn hade vi inte direkt planerat.
Men närheten till det lilla livet within var omedelbar.
Lilla vän, viskade jag och smekte över magen.
Oskar fick veta det samma kväll. Han tog mig direkt till sina föräldrar. De blev iskalla: Köp en abort och lämna stan efter examen Oskar måste göra karriär och du är inte rätt för honom.
Vad som sades vet jag inte, men nästa dag kom Oskar in på mitt rum, lämnade ett kuvert med pengar på bordet, och gick.
Jag övervägde aldrig abort barnet var redan mitt. Men pengarna tog jag tacksamt emot. Jag förstod att jag skulle behöva dem.
Karin tröstade mig när hon hörde min berättelse: Det kunde varit värre. Du har gjort rätt, barn är en gåva. Det blir nog bra, ska du se.
Men tanken på Oskar fick mig bara att rysa. Hans svek, hans tysta avstånd.
Tiden gick. Jag slutade arbeta inför att barnet skulle komma. Var nyfiken på könet, men på ultraljudet såg man inte. Bara barnet var friskt.
I slutet av februari, en lördagsmorgon, började värkarna. Karin körde mig till sjukhuset, där allt gick ovanligt lätt ut kom en pigg liten pojke.
Viggo, viskade jag, strök hans kind.
På avdelningen mötte jag andra nyblivna mammor. De berättade att ett par dagar tidigare hade en tulltjänstemans sambo fått en liten flicka men flickvännen var omogen, ville egentligen inte ha barnet. Redan efter några dagar stack hon, lämnade bara en lapp: Jag var inte redo.
Och barnet?
De flaskmatade. Men sjuksköterskan sade: Det vore bättre om någon kunde amma men alla mammor är upptagna med sina egna små.
När flickan bars in, frågade barnmorskan försiktigt:
Kan någon hjälpa till att amma henne? Hon är så svag…
Jag, stackars liten, sa jag försiktigt, la Viggo på sängen och tog den lilla flickan i famnen.
Så liten och ljus! Jag kallar dig Maja, viskade jag.
Bredvid stadige Viggo kändes hon pytteliten.
Jag ammade, och hon sög glupskt, och sedan sov hon djupt.
Jag sa ju det, så svag, suckade sköterskan.
Så blev det att jag ammade bägge.
Två dagar senare kom sjuksköterskan och berättade att Majas pappa, tulltjänstemannen Johan Lindgren, ville tacka den som hjälpt hans dotter att överleva de första dagarna. Johan kom in reslig men lågmäld, blåögd med lugn utstrålning.
Det som hände sen blev omskrivet både på sjukhuset och i den lilla staden.
På utskrivningsdagen stod läkarna, sköterskorna och städerskorna samlade utanför porten. Ute väntade en skinande Volvo, dekorerad med blå och rosa ballonger. Den unge tullaren i uniform hjälpte mig in i bilen där Karin redan satt, räckte över en blå filt, sedan en rosa.
Med julande och vinkande rullade bilen iväg, och försvann bakom snötyngda björkar.
Så kan det gå man vet aldrig vart livet för en. Genom bilfönstret betraktade jag staden medan jag höll de två små tätt intill mig. Karin log i smyg. I bilen doftade det tulpaner och barnpuder. Johan, som kvällen innan bett om min hand inne på avdelningen, körde tyst och mjuk, ibland mötte våra blickar i backspegeln där lilla Maja nu sov, hand i hand med mig.
Det vi kom hem till var mer än bara ett hus: här väntade värme, sylt och tekoppar, en gammal byrå fylld av nya leksaker och ett helt nytt liv. Ingen kunde veta vad framtiden höll, men meningen var redan där.
