30 maj
Jag gifte mig med Nadja mest för att visa Karin, min stora kärlek, att jag minsann inte led så mycket över att hon lämnat mig. Ville på något sätt demonstrera för henne (och kanske också mig själv) att livet inte stannade upp bara för att hon gick vidare.
Karin och jag var tillsammans i nästan två år. Jag var galen i henne redo att gå genom eld och vatten, bära henne över trösklar och flytta berg om det behövdes. Jag var säker på att vi var på väg mot ett bröllop. Men hon brukade alltid slingra sig ur, och sa:
Varför ska vi gifta oss nu? Jag är inte klar på universitetet, och ditt företag går ju så där. Ingen fin bil, inget eget boende. Jag vill inte träffa din syster Linnea i köket varje morgon no offense, men det är ju inte mitt drömliv. Om du bara inte sålt huset
Hennes kommentarer sved lite, men jag insåg ju att Karin hade poänger. Linnea och jag bodde i föräldrarnas gamla lägenhet i Norrköping och jag hade precis börjat förstå familjeföretaget efter att pappa gått bort. Vem kunde ana att jag skulle behöva ta ansvar för så mycket medan jag fortfarande själv pluggade?
Vi sålde huset för att rädda butiken det var ett gemensamt beslut. På bara ett halvår hade skulderna dragit iväg, både Linnea och jag var fortfarande studenter. Försäljningen täckte skulder, lagervaror och lämnade en liten buffert. Karin tyckte dock att man skulle leva i nuet istället för att planera för imorgon, men det är lätt att säga när ens föräldrar löser allt. Annorlunda när man helt plötsligt måste bli tryggheten för sin lillasyster.
Allt verkade på rätt spår. Jag väntade på Karin utanför Saga-biografen, vi hade bestämt oss för att se den nya filmen. Hon hade insisterat på att jag inte skulle hämta henne hemma, vilket var konstigt, för hon avskydde kollektivtrafik. Men så svängde hon in framför mig i en riktigt dyr Volvomodell.
Förlåt, men vi kan inte vara ihop längre. Jag ska gifta mig, sa hon och tryckte en bok i handen på mig innan hon hoppade tillbaka in i bilen.
Jag stod som paralyserad. Vad hade hänt under de där tre dagarna jag varit i Stockholm på jobb?
Linnea såg på mig när jag kom hem:
Du har hört?
Jag nickade.
Hon har hittat sig en rik snubbe. De gifter sig den 25:e. Hon ville att jag skulle vara tärna. Jag vägrade. Så himla svekfullt! Hon höll på bakom din rygg, sa Linnea och gick i bitar för min skull.
Jag tröstade henne, även om jag själv var helt tom. Låste sedan in mig i nästan ett helt dygn. Linnea kom och lockade ut mig:
Kom och ät lite, jag har gjort pannkakor.
På kvällen tog jag ett beslut:
Klä dig, vi ska ut!
Vad hittar du på?
Jag gifter mig med första bästa som säger ja!
Linnea försökte prata mig till rätta men jag var oregerlig. Vi gick ner till den lilla parken vid Motala Ström. Första tjejen skrattade åt mig, andra trodde jag var galen. Den tredje en lång, lugn tjej med blå jacka tittade mig rakt i ögonen och sa ja utan att blinka.
Vad heter du?
Nadja, sa hon och log försiktigt.
Vi gick till ett café vid strömmen, Nadja, Linnea och jag. Tystnad bredde ut sig. Nadja bröt den:
Det måste finnas en anledning till att du friar till någon du inte känner. Om det här är impulsivt, är det okej. Jag kan gå.
Nej. Du har gett ditt ord. Imorgon ansöker vi om hindersprövning och sen får jag träffa din familj, svarade jag.
Jag skrattade till:
Vi kan väl börja med att säga du till varandra!
Vi träffades varje dag den månaden. Pratade, lärde känna varandra på riktigt.
Berätta nu, varför? frågade Nadja till slut.
Alla har sina skelett i garderoben, slog jag ifrån mig.
Bara de inte stör vardagen, log hon. Varför sa du ja?
Jag såg mig själv som prinsessan i en saga utgiven till första bästa friare. Såna sagor slutar ofta med och så levde de lyckliga i alla sina dagar. Ville väl tro på det.
Sanningen var att hennes hjärta redan släppt någon, men erfarenheten hade gett henne skarp blick för människor. Hon såg att jag var handlingskraftig och självständig, inte bara en tom pratkvarn.
Vilken prinsessa är du, undrade jag en kväll, Askungen? Rapunzel? Eller kanske Grodprinsessan?
Kyss mig, så får du veta, skämtade hon.
Jag tog helt och hållet hand om bröllopsförberedelserna. Nadja fick bara välja mellan mina olika alternativ till och med klänningen ville jag välja själv.
Du kommer vara vackrast i världen, sa jag till henne.
När vi så stod utanför stadshuset, under lönnarnas skugga, sprang vi in i Karin och hennes fästman. Jag spände på mig ett leende:
Grattis, Karin. Hoppas du blir lycklig med din portmonnä!
Sluta med det där, sa hon nervöst.
Hon såg på Nadja och förstod väl själv att hon förlorat. Nadja utstrålade samma självförtroende som en uråldrig drottning. Karin var inte ens i närheten.
Nadja viskade:
Det är fortfarande inte för sent att dra oss ur.
Jo, det är det. Nu kör vi hela vägen, svarade jag stelt.
När jag såg in i Nadjas ledsna men klara ögon, insåg jag vad jag ställt till med.
Jag ska göra dig lycklig, sa jag. Och den dagen menade jag det.
Vardagen började. Linnea och Nadja blev snart vänner, det var nästan som om de alltid känt varandra. Linnea lärde sig tygla sitt humör, Nadja blev navet i vårt hem. Hon var skicklig med ekonomi, så butiken blomstrade. Efter ett halvår öppnade vi till och med en till i Linköping. Sedan började vi även erbjuda renoveringstjänster och försäljningen ökade markant.
Nadja var min kloka Vasa-prinsessa, alltid med goda idéer som fick mig att tro att de var mina egna. Men det var ändå något som saknades den där galna förälskelsen som jag haft med Karin. Hos Nadja var allt stabilt och tryggt, ungefär som en svensk skärgårdsö vackert, förutsägbart och säkert, men inte hypnotiskt spännande. Rutin, Gustav, det är vad det här är, tänkte jag ofta.
Tack vare Nadjas fallenhet för siffror och organisation tog vi oss till nästa nivå, och vi byggde till och med ett eget hus i utkanten av Norrköping med trädgård.
Ju bättre det gick, desto mer mindes jag Karin. Om hon bara sett vilken Volvo jag kör, eller det här huset Hon kunde aldrig vänta, tänkte jag nöjt. Men ibland sögs jag in i gamla fantasier om tänk om.
Nadja märkte att jag blev rastlös. Hon gjorde sitt bästa, men kärlek kan man inte tvinga fram. Det är inte alla sagor som blir till verklighet, tänkte hon sorgset, men gav inte upp än hennes namn betydde ju trots allt hopp.
En dag tog Linnea mig på bar gärning när jag scrollade Karins profil.
Du har mer att förlora än att vinna, sa hon.
Lägg dig inte i, snäste jag.
Linnea blev arg:
Du fattar väl ingenting? Nadja älskar dig på riktigt, och du bara leker!
Jag försökte slå ifrån mig kritiken, men tankarna på Karin bara växte. Till slut hörde jag av mig. Karin började beklaga sig: livet hade inte blivit som hon trodde. Hennes man hade kastat ut henne, hon hade aldrig tagit examen och bodde nu i ett billigt hyresrum i Örebro.
Jag tvekade några dagar. Men så åkte Nadja till sin sjuka mormor i Småland tillfälle att smita iväg.
Jag bestämde träff med Karin. Under tågresan försökte jag föreställa mig hur det skulle bli att allt skulle bli som förr.
Men verkligheten var annorlunda. Hon mötte mig på stationen, klängde sig fast, skrattade för högt. Hennes parfym var påträngande, kläderna billiga. Det enda jag såg var någon som inte brydde sig längre ens om sig själv.
Kan du inte ge mig lite pengar, älskling, sa hon plötsligt. Jag kan gott tacka dig på mitt sätt.
Jag kände hur äcklet växte. Reste mig och ursäktade mig.
Har bråttom, tyvärr.
Ska vi ses igen?
Nej, tror inte det.
Jag betalade för det hon redan ätit och lämnade henne där.
Körde tillbaka till Norrköping i ett otroligt tempo, förbannade mig själv och Linnea hade förstås haft rätt hela tiden. Insåg plötsligt att jag aldrig kallade min fru Nadjan, aldrig riktigt förstått hur nära vi egentligen hade blivit. Det var ju alltid hon som funnits där.
Jag minns Nadjas ögon klart blå som Mälaren vid högsommar, hennes leende när hon såg mig, hur hon drog handen genom mitt hår. Jag lovade att göra henne lycklig.
Körde de sista milen till mormors stuga. När Nadja kom springande över gården, släppte allting.
En vecka är alldeles för länge. Jag står inte ut ens två dagar utan dig, sa jag.
Din tok, log hon med tårar i ögonen.
När jag höll om henne visste jag att jag aldrig skulle släppa henne igen.
Det jag har lärt mig? Lyckan är ingen explosion den byggs av tusen tysta handlingar, och ingen bil eller villa i världen slår värmen av någon som älskar dig villkorslöst. Och det är värt allt.
