Droppar
Och den är väl inte alls farlig! Fin ju! Axel, säg åt dem!
Saga kramade sin beniga, slita, lilla katt så att tårarna rann och gråten skallrade mot fasaderna så grannarna i huset täckte öronen.
Saga ljudlig som hela sin stora familj var fem år men saknade rivaler i kvarteret när det gällde att vråla så glasrutorna darrade.
Alla hade vant sig vid Saga och hennes många syskon. Ingen tog notis om deras upptåg, för alla visste att Karin, deras mamma, inte alltid hann hålla ordning på en sådan flock. Hon jobbade och kämpade så att många grannar tänkte att vilken annan kvinna hade för länge sedan gett upp.
Staketet som omslöt deras gamla lägenhetsvilla, vackert smitt och målat varje vår, var kvarterets stolthet. Och Karin, med grannarna, målade det varje år, så hon hade all rätt att hänga på det och dra en suck när tillvaron drog åt.
Men den äran sköt hon fortfarande ifrån sig, och sa suckande:
Vi är ju alla arbetshästar. Stolta, starka och envisa. Och det du inte gör själv, det blir aldrig gjort. Allt ska man dra själv! Och själv är jag som en liten oändlig ponny, springer i cirklar utan att veta vart varför vet jag för länge sen, men vart? Någon sparkar dig bakifrån och själv trycker du nosen mot nästa hästsvans och drömmer om kvällen när alla är mätta, rena och nöjda i säng, och diskhon är tom inte för att ingen har ätit, utan för att någon redan tagit hand om det. Hur konstigt det än låter, så är tomheten det kallas lycka.
Karin var klok, praktiskt lagd och vacker. Men vem såg på en kvinna med sex barn, ingen hjälp eller stöd? Hon hade gett upp tanken på någon kärlek livet var för fullt ändå.
Att vara mamma till sex det är inget man sväljer med en kopp te!
Fast ingen kritiserade henne; alla kände till hennes historia.
Tre av Karins barn, inklusive Saga, var fosterbarn.
Hon tog dem inte från något barnhem på ett hjältedåd eller för att ge någon ett nytt liv; kanske hade hon klarat det, men då var det inte möjligt och aldrig ensam. Hon hade sina egna planer, att vara ensamstående mamma till sådana mängder var något hon aldrig ens drömt mardrömmar om.
Men livet leker och testar människan utan att fråga:
Här får du, varsågoda! Fundera! Vem är du egentligen?
Så fick även Karin tänka och svara. Fast svaret var klart tidigt: Barnen hon tog var “arv”.
Och ett arv tar man emot eller tackar nej till. Karin visste att avstånd var omöjligt i hennes fall. Hon hade ju inte blivit övergiven. Så hur kunde hon överge barnen som annars skulle stå utan? De var ju hennes egna, mer än något annat.
Tankeprocessen var inte viktigast, men känslan räckte.
Karin växte upp på nittiotalet.
Hennes mamma var byns skönhet i den lilla Smålandsorten. Redan arton vigsel, klänning så vacker att det suckades av avund. Och mannen, företagare av sorten där ingen riktigt ville veta om affärerna.
Karin mindes inte sina föräldrar. Hon gick till deras grav med mormor där berättade och smekte hon bilderna och viskade hur drömmen gått i pianot och om halsduken mormor stickat.
Vad som hände med föräldrarna fick Karin veta vid sexton:
Din far, flicka, var ingen ängel. Dog för tidigt och drog min dotter med sig. Jag vet att jag inte ska tala illa, men förlåta honom att din mamma försvann kan jag aldrig! Hur jag grät, bad att de inte skulle vara ihop! Men nej, kärleken… Och han älskade henne också, säger de. Säkert försökte han rädda henne den där dagen. Du är allt av dem som blev kvar.
Efter det förstod Karin varför det ibland kom tysta besök till mormor. De satt i köket, lät mormor berätta och lämnade tjocka kuvert med pengar, men sa aldrig något.
Mormor sparade alltid pengarna. Och när Karin gick ut gymnasiet köpte hon henne en stor lägenhet i Göteborg.
Här, mitt hjärta. Arvet från mamma och pappa.
Karin ville inte bo där. Hon stannade hos mormor.
Men varför, Karin? Vacker och central lägenhet, gymnasiet runt hörnet, jobbet likaså Varför stretar du emot?
Jag vill vara med dig! Flytta med, eller så stannar vi här!
Mormor var envis, men mjuknade när Karins kusin Maria dök upp.
Karin, snälla, låt oss bo i din lägenhet! Jag har barnen och du bor ändå inte där. Jag betalar. Och hjälp oss att skriva oss här annars får barnen inte plats på dagis!
Maria var driftig och Karins mormor noga lärde att Maria skulle man passa sig för.
Låt bli, Karin! Kusin eller ej, hon är slipad! Släpp henne inte in!
Mormor, hon har ju barn
Och? Hon är deras mamma. Ta hand om dig själv, jag tänker på dig!
Karin lyssnade men kunde inte lämna små Max och Lisa utanför; de drogs till henne och blev alltid sura när mamma släpade ut dem från Karins rum.
Karin tyckte det kändes fel att ha en stor tom lägenhet när andra får trängas. Så tjatade dessutom Maria om att det inte är mänskligt att inte hjälpa släkten.
Just det uttrycket förföljde Karin sedan barnsben. Om bara Karins far levt som folk då hade hennes mamma varit kvar, sa alltid mormor. Det sved, och Karin göra allt mormor skulle vara stolt över.
Den största beröm hon visste var: “Så där ja, Karin! Som folk! Jag är stolt!”
Och i fallet Maria kände hon att hon borde göra samma sak men där överraskade mormor:
Nej. Inte nu, min flicka!
Varför? Är det rätt att Maria med barn bor osäkert medan jag har tomt?
Ja, för hon ÄR Maria! Och du har glömt sagan om räven och isboden, den minns jag!
Så Karin och mormor flyttade själva. Maria fick istället mormors gamla tvåa och tacksamheten var stor.
Men tiden står inte still. Karin hoppades mormor kunde få frid, men livet ville annat.
Mormor skojade om sina ständiga vårdcentralbesök:
Som att gå till jobbet!
Karin oroade sig men mormor bara fnyste:
Jag är ingen stackare. Två kvarter! Du gör ditt jag klarar mig!
Karin ångrade så småningom att hon inte insisterat mer den morgonen vinterisen låg på trottoaren. Mormor föll, slog i huvudet, folk rusade förbi. En taxichaufför hittade lappen i mormors väska och ringde Karin men det var redan för sent.
Efter drygt ett dygn var mormor borta. Karin satt ihopkurad utanför intensivvården, Maria vid sin sida. Maria hade begripit med en gång att det snart var slut, men försökte ändå lugna.
Vad ska jag göra utan henne?
Inte tänka så. Hoppas ska vi! Men du känner din mormor gnäll gillade hon inte. Du är stark, det lärde hon oss.
Läkare gick och gömde blicken. Karin torkade tårarna och försökte lyssna till Maria det gick väl så där.
Kort därpå förändrades Karins liv helt och nu var det hon som fick ta ansvar.
Nya utmaningar: Karl dök upp, de levde ihop i fem år. Skildes lugnt; han gick, men lovade hjälpa barnen och höll ord. “Vi är vänner, eller hur?” frågade han när han packade.
Okej, men hör du dig själv? Karin kände sig som när taxin ringde för mormor: förlamad.
Men kan man vara arg på ärlighet? Och barnen älskade sin pappa. Hon hjälpte honom packa och skjutsade ut honom. Därpå ringde hon Maria.
Kom över.
Maria, fortfarande i samma gamla tvåa, jobbade nu som avdelningssköterska på Sahlgrenska, var trött men tvekade inte.
Snart höll hon om Karin, hutade och svor över Karl och hans sort, men tröstade också:
Gråt inte! Bättre att han gick nu än senare. Du har barnen, och han kommer att ta sitt ansvar, du får se. Jag är ensam med två och min ex… Han finns inte. Betalar lite underhåll men det är tårar bara!
Karin visste inte hur hon skulle känna eller göra, men Maria var rak och Karin började andas ut.
Olof fortsatte sköta pappa-rollen. Han tog barnen på helger, gjorde allt för att de inte skulle känna sig lämnade. Så när han berättade att han skulle bli pappa igen tog Karin nyheten lugnt.
Det är fint…
Tack, Karin! För din reaktion.
Jaså? Jag vet väl, är ju fantastisk! Hon orkade dra på mun.
Sen vändes allt igen.
Maria! Hur är det möjligt?
Ja, hur går det till! Du har ju varit gift själv! Maria skämtade, men blicken svek.
Pappan stack när han hörde om barnen. Maria stod ensam, förtvivlad: två nya på väg, ingen egen bostad. Vad skulle hon göra?
Maria la sig i sängen, Max och Lisa lekte vid matbordet Karin såg på dem och tog sitt beslut, även om alla skulle kalla det galenskap.
Är du tokig? Maria skakade, höll gåvobrevet, Jag kan inte…
Du klarar det! Karin skrattade mot notarien. Det här är rätt, Maria. Mormor skulle förstå. Dina barn är fantastiska låt dem ha ett hem nu.
Mormors tvårummare blev Marias, och hela familjen väntade på att tvillingarna skulle komma.
Saga och Maja föddes utan dramatik. Små, men lungsarka så barnmorskan log:
Riktiga tjejer med röst! Vad ska de heta?
Efter mamma Saga, och efter moster Maja.
Vilken moster det måste vara!
Straxt utanför möttes Maria av barnen och Karin.
Så! Nu är vi en extra! Karin lyfte mjukt på täcket och viskade.
Om de bara hade fått vara lyckliga… Maria höll om alla, men något gnagde.
Hon berättade aldrig om sina bekymmer, gick inte heller till läkaren kanske hade allt kunnat bli annorlunda. Men en mamma tänker sist på sig själv.
En vecka efter utskrivningen nickade Maria mot Max innan han skulle till skolan.
Vaka över småsystrarna. Jag har ringt ambulansen. Ring Karin. Och inge panik, skräm inte Lisa.
Det gick inte att rädda Maria. Hjärtat stannade.
Karin stod åter ensam med beslutet: Fyra barn, och två egna sex totalt.
Du är enda nära släkting, sa socialtanten men det är ett tungt ansvar
Karin argumenterade inte. Att skicka Max, Lisa och tvillingarna till fosterhem eller någon annan otänkbart.
Olof ställde upp, fixade advokat och pappersarbete, tog barnen när Karin rusade mellan myndigheter. Hans nya fru invände inte.
Visst vet du, Karin sex stycken? Hur ska du orka?
Jag vet inte, Olof. Jag är livrädd, men jag måste. De är mina. Hur ska man dela eller lämna bort dem?
Vad är du rädd för?
Tror du inte det finns anledningar? Tänk om jag inte klarar det! Jag är ju ensam.
Inte ensam, om du låter mig hjälpa. Jag står för det. Torkade hennes tårar: Det kommer gå! Vet du, Karin ingen bättre än du. Du kommer klara det.
Ditt ord till högre makter! Men min mormor förklarar nog för dem som inte fattat i himlen.
Jo, säkert! För första gången sen Maria dog log Karin igen.
Sedan blev allt svårt.
Karin kämpade, men på nätterna kom tårarna mot kudden, dämpade av hörnet så ingen skulle höra.
Mormor, vad gör jag nu? Hur ska jag klara det? Ge mig ett tecken!
Minnet bjöd på fragment, någon tanke, och svaret dök alltid upp kanske mer en känsla än ord, men tårarna la sig och vilan kom.
Barnen växte. De visste, hur världen än snurrar, ska man alltid springa till Karin. Hon förstod, vägde av, och om det behövdes förlät.
Just den här dagen lyfte Saga sin katt och snäste åt grannens klagosång:
Karin slänger ut dig med den där katten! Så ful och rävröd, säkert skabbig! Släpp den, Saga!
Nej! Saga såg hjälplöst på storebror, som stod nära.
Karin hade tänkt ta barnen till Universeum och gick upp tidigt, lagade frukost, och försökte få ut flocken. De yngre fick följa med Max ut på gården.
Ta dem till gungorna, Max! Jag är klar om två minuter. Var ligger löparskorna?
Titta i Lisas skåp, hon städade igår! Vi går ner! Max manade ut småsystrarna. Mamma, du… ta mascara på andra ögat också, annars ser det tokigt ut. Jag har koll på dem.
Karin rusade runt, och när hon såg sig i spegeln bestämde sig för att vara lite extra fin, fastän det annars inte brukade bli så på helgen. Hon tänkte, lika mycket som hon hade att göra, kunde hon gott ta hand om sig själv.
Hon hade lärt sig: det finns två sätt att vara förälder. Man kan larma efter barnen, jaga nerv och tålamod i smulor. Eller så kan man köpa sockervadd till sig själv och ett extra glass åt barnen, och ropa:
Jag går till elefanterna! Vem följer med?
Som när hon berättade för barnen om när mormor tog henne dit, drack hemkokt saft och åt smörgås vid elefanthuset. Den traditionen lever nu hon själv vidare och det, det är lycka.
Hon torkade av läppglanset, slängde kängorna i väskan och rusade ut.
Grannfrun log i trappan:
Gå ut bara, Karin det väntar en överraskning!
Saga kastade sig mot henne och sträckte fram katten:
Mamma! Mamma! Visst är hon vacker!?
Vad skulle Karin säga?
Hon tog katten i nacken, höll upp den och granskade. Sen suckade hon:
Ingen Universeum idag. Nu har vi egen tiger! Max, var ligger närmaste veterinär? Kom nu!
Och det blev en fin dag. Någon utflykt till Universeum blev det aldrig men vem behövde det?
Den där skraltiga katten, som Saga bar hem inför allas ögon, blev på några månader hel, fin och stolt och fyllde Karins hushåll med ännu en droppe av glädje. Och snabbt, ett helt hav av lycka.
Ingen höjde på ögonbrynen. Varken Karin eller barnen.
För de hade tidigt lärt sig: där det finns kärlek där kan det aldrig bli för mycket.
