Ödet går i cirklar
En tidig vinternatt hade redan lagt sig över Göteborg. Redan före sex var himlen djupblå och gatlyktorna kastade sitt varma gula sken på de snötäckta trottoarerna. I min lägenhet, tre trappor upp i Haga, var det varmt och tryggt den här fredagskvällen. Den mjuka lampan i vardagsrummet spred honungsfärgat ljus över bokhyllor, soffa och de gamla trägolven, och i rummets hörn dansade små skuggor. På soffbordet, bredvid en liten burk pepparkakor, stod två rykande temuggar. Doften av mynta och honung låg som ett mjukt filter över rummet. Utanför singlade stora snöflingor förbi fönstret och la sig på fönsterbrädet, där snön redan hade börjat bygga upp sig till en liten driva.
Just som jag dukat klart med mina favoritmuggar, radat upp kakor och tänt ett stearinljus gjorde det sig bekant i ytterdörren. Jag gick ut i hallen och öppnade där stod min gamle vän Anton, rufsig och röd om kinderna av kylan.
Fryser som en hund, mumlade Anton, medan han skakade snön av kavajen. Hans krage var full av vita flarn och små snöflingor satt fortfarande på fransarna av hans blonda ögonbryn. Vädret ute bjuder inte in till annat än att sitta hemma.
Och det är precis vad vi gör, log jag medan jag tog emot ytterkläderna. Kom in, Sara och jag kokade precis te. Du ser ut som du behöver värme nu.
Vi gick in i vardagsrummet. Anton satte sig omedelbart i fåtöljen vid bordet och kupade båda händer runt temuggen. Han blundade, andades in ångan, och verkade långsamt tina upp igen.
Så vad var det nu, som fick dig att komma hit en fredag? Skulle du inte egentligen åka till din svärmor med Ellen och Eriks lille Arvid? skrattade jag med en liten blinkning. Jag såg att han faktiskt behövde detta.
Skulle, men jag åkte inte, svarade han och ryckte på axlarna.
Jag förstår. Hur är det med Ellen och Arvid?
Anton blev tyst en sekund. Han rörde på muggen i händerna, som om han sorterade sina tankar.
Jo, det är väl… okej… antar jag, sa han och försökte låta obekymrad, men i rösten hördes något annat.
Han vred nervöst på den tomma muggen. Han fäste blicken på bokhyllan, på fotot av Bohuskusten som hänger på väggen, men han mötte inte min blick. Efter en stund tog han ett djupt andetag.
Jag har ansökt om skilsmässa.
Jag stelnade till. Min mugg darrade till under handen. Jag såg på honom, ville läsa på hans ansikte om det verkligen var sant.
På riktigt? Med Ellen? fick jag ur mig, och rösten steg omedvetet.
Anton nickade och såg ut genom fönstret, ut i snöfallet som om han letade svar där borta i det vita.
Ja, sa han efter en paus. Jag träffade en annan… Astrid heter hon. Med henne känns det som om jag lever på riktigt, för första gången. Hon är som ett ljus i mörkret, förstår du?
Men du och Ellen har ju en liten pojke! Arvid är bara två år! Är du säker på att detta inte bara är nåt tillfälligt? Ska Arvid växa upp utan pappa? Du minns väl själv hur det var din egen barndom!
Han såg upp, mer beslutsam än jag någonsin sett honom. Det var tydligt att han bearbetat detta länge.
Jag är säker, sa han och tryckte ut orden. Jag har tänkt på det här i många år. Jag kan inte leva så här längre vakna varje morgon och spela en roll som inte är min. Med Astrid känns allting annorlunda. Det är som att vakna på riktigt, ha drömmar igen, mål. Och Arvid jag lämnar honom inte, jag blir inte som min pappa.
Tystnaden mellan oss fylldes av gamla bilder; två tonåringar på skolgården, kalla höstmorgnar. Då svor Anton att han aldrig skulle göra som sin pappa mannen som bara försvann, utan ett ord. “Om jag nån gång gifter mig, ska jag aldrig ge upp familjen,” sa han då.
Nu satt vi här tjugo år senare, och jag visste inte vad jag skulle säga, så jag viskade bara:
Du sa i skolan att du aldrig skulle göra samma misstag som din pappa.
Anton stelnade. Händerna knöts vitnande på knät. Han höjde hakan i försvar.
Det minns jag, svarade han kort. Vadå då?
Du gör ju exakt samma sak nu. Du lämnar din fru och son.
Anton flög upp ur stolen och började vanka av och an.
Det är inte samma sak! utbrast han, men dämpade sig snabbt. Min pappa stack bara, försvann, sa inte ens varför. Jag är ärlig mot Ellen, vi har pratat om allting. Jag flyr inte, jag försöker göra det rätta. Jag tänker alltid vara där för Arvid. Jag får inte helgerna ifrån honom, det är annorlunda, förstår du? Jag är inte som honom!
Jag bara satt tyst. En lång stund. Drog långsamt fingret längs bordskanten innan jag sa lågt:
Men tror du verkligen Arvid känner skillnad? Du lämnar ändå hans hem, hans trygga punkt. För ett barn spelar orden mindre roll det som räknas är att pappa inte längre är där varje kväll, inte läser saga, inte bygger Lego efter förskolan. Ärligt räcker inte alltid hela vägen.
Anton stannade mitt i steget. Han såg ner på mattan och var märkbart tagen. Jag såg hur hans tankar for iväg, långt tillbaka kanske till den lilla skolkillen han själv varit, sittande utanför skolporten och väntade på någon som aldrig kom. Tonårspojken som försökte låtsas vara oberörd när klasskompisarna frågade varför hans pappa aldrig dök upp. Och senare, gitarraffären på födelsedagen den där billiga gitarren som aldrig hann bli spelad. Han slängde den i väggen tills den sprack. Minnena brände igenom, och han verkade nästan försvinna långt bort.
Jag tänkte på en annan barndom också. På min egen. Min pappa, som alltid fanns där för mig: visade mig hur man sätter på ett cykeldäck, lärde mig fiska, kom till alla samtal. Jag minns hur Anton ibland såg på oss med avund.
Din pappa är som en superhjälte, sa han en gång.
Han älskar mig bara, svarade jag då, utan att förstå hur ovanligt det egentligen var.
Något av det där såg jag passera i Antons blick nu. Han satt där med hela sitt vuxna vilsenhet men också den gamla pojken inombords. Han försökte säga något, men det kändes som om rösten brast.
Jag är inte samma person som han, försökte Anton. Jag försöker skapa något nytt, inte bara sticka ifrån allt.
Jag såg på honom, försökte vara öppen, inte döma.
Men har du verkligen försökt rädda det gamla? Eller är det lättare att bara börja om, slippa kämpa mer?
Han blundade kort, grep knäna så knogarna vitnade. Jag försökte. Vi pratade, kämpade, massor av gånger. Men det blev aldrig bättre. Det var som om vi gick runt i en evig cirkel där varken glädje eller förståelse fanns kvar.
Jag lutade mig framåt. När gav du henne blommor senast, utan någon anledning? Tog ut henne på middag, sa nåt snällt? Eller blev livet för slentrian?
Nu får du ge dig, grymtade Anton. Du har alltid haft det så enkelt perfekt pappa, perfekt familj! Lätt för dig att säga!
Hans röst vibrerade av gammal avund, inte ilska, men ändå. Jag orkade knappt svara, bara suckade.
Det handlar inte om perfektion. Det handlar om val. Att inte upprepa andras misstag.
Anton snurrade runt, ansiktet spänt.
Du kommer aldrig förstå mig! Du vet inte hur det är att växa upp utan pappa! Det gör ont att känna att man inte är saknad!
Jag reste mig, men stod kvar. Och nu låter du Arvid känna precis samma sak. Du säger att du inte är som din pappa, men nu gör du precis som han.
Anton stod kvar vid dörren. Handen vilade på handtaget, men han vände sig mot mig, ansiktet först utmattat av ilska, sedan bara sorgset.
Du kan ändå inte förstå, mumlade han.
Det du gör lämnar din fru för att en annan kvinna dök upp… det kan jag faktiskt inte förstå, svarade jag ärligt.
Håll dina predikningar för dig själv! fräste han innan han öppnade dörren och smällde igen så det dånade i hela trapphuset.
Jag stod mitt i vardagsrummet och såg på den tomma fåtöljen. Där hade min vän suttit för bara några minuter sedan. Jag väntade nästan att han skulle komma tillbaka, säga något försonande men ingenting hände.
Jag sjönk ner i soffan, drog handen över ansiktet. Tankarna rusade, splittrade, motstridiga.
Efter en stund öppnades dörren in till badrummet och Sara, min fru, dök upp i mjuk morgonrock och handduk över axeln. Hon såg bekymrad ut, satte sig bredvid mig i soffan.
Vad hände? Jag hörde att någon skrek, frågade hon lågmält och lade en hand på mitt ben.
Anton han har lämnat Ellen. Han har träffat en annan, ska skiljas.
Sara spärrade upp ögonen och satte handen mot bröstet.
Men… deras lilla pojke? Och Ellen! Jag trodde verkligen de älskade varandra…
Jag suckade djupt.
Allt börjar om igen, sa jag dystert. Precis som det var med hans pappa. Han ser det inte ens själv. Det är som att historien upprepas, bara med honom nu.
Sara funderade tyst. Kanske är han bara förvirrad. Människor går vilse ibland. Kanske tror han att han hittar något nytt, men egentligen klarar han bara inte av att stanna kvar.
Jag nickade långsamt. Man kan gå vilse, ja men han försöker inte ens hitta tillbaka. Han gör allt han svor att aldrig göra.
Sara lät handen vila på min axel. Hon sa inget mer, och det var skönt. Tystnaden låg mjuk i lägenheten, klockan tickade långsamt, snöfallet fortsatte utanför fönstret, världen vilade i sitt nya vita täcke.
**************
En vecka senare stod jag och Sara utanför Ellens port i Lundby. Det var bitande kallt och Sara höll en ask med smultronpaj, fint inslagen enkelt men ändå omsorgsfullt, ett sätt att visa att vi brydde oss.
Jag rättade till jackkragen och ringde på. Strax öppnade Ellen. Hon såg lite överrumplad ut men inte fientlig.
Oskar? Sara? Vad?
Vi ville bara höra hur du har det, sa Sara vänligt och räckte fram pajen. Får vi komma in en stund?
Ellen tvekade, men släppte in oss. Ja, det klart.
Vi steg in. Lägenheten var ovanligt tyst, nästan overkligt tyst jämfört med hur det brukade vara alltid ett barns skratt, någon barnvisa i bakgrunden. Nu, bara tystnad.
Arvid är på förskolan. De skulle ha teaterbesök idag, så jag hämtar honom senare, förklarade Ellen när hon såg hur vi såg oss omkring.
Hon bjöd oss till köket, ställde fram koppar och satte på kaffe. Med automatiska, små stela rörelser dukade hon fram som om det var det enda fasta som höll henne uppe just nu.
Vi satte oss. Sara tog bort banden från pajen med ett mjukt leende. Ellen slog upp kaffe åt oss, men satt mest och rullade sin kopp mellan händerna.
Hur har du det? undrade jag försiktigt.
Man överlever, blev svaret. Jobbet hjälper. Håller tankarna borta.
Hon tystnade, strök håret ur ansiktet.
Arvid han förstår inte riktigt än. Han frågar ibland efter pappa. Jag säger att han jobbar mycket. Om han tror på det vet jag inte men han gråter i alla fall inte.
Hennes röst brast till sist, men hon höll ihop sig. Sara la handen över hennes, lätt och självklar tröst. Ellen pressade hennes fingrar, tårarna glänste i ögonen men hon stirrade bara ner mot bordet.
Hör av dig om du behöver hjälp vad som helst, med Arvid eller hemma, du vet vi finns här, sa Sara lågt.
Ellen mötte våra blickar, lät tårarna rinna. Tack. Jag visste inte riktigt vem jag skulle fråga. Man tror att man har så många omkring sig men när det räknas…
Jag böjde mig fram, höll hennes blick.
Lyssna. Du behöver aldrig fråga. Vi finns. Punkt slut.
Kanske var det just orden hon behövde. Hon lät tårarna komma, inte av förtvivlan utan av lättnad ett ok som fallit ifrån axlarna.
Sara log och la på ett nytt ämne: Nu måste vi ta kaffe och paj innan det kallnar. Jag hoppas den blev bra lite bränd på kanten, men det gör inget, det är gjort med hjärta!
Ellen log svagt, drog snabbt med handen över kinden.
Jo, det måste vi. Synd på pajen annars.
Hon tog en sked, och det enkla, vardagliga ögonblicket bjöd in till att livet skulle kunna fortsätta igen, en dag i taget.
******************************
Tre år senare, en solig vårdag i Slottsskogen. Femårige Arvid rusade omkring på gräset och jagade efter sin röda boll, skrattande så det hördes över hela gräsmattan. Sara satt på bänken bredvid barnvagnen där vår dotter sov, solstrålarna dansade över hennes ansikte och vinden lekte med det blonda håret.
Jag satt bredvid och såg på pojken pojken som vuxit så fort och på något sätt blivit min också. För så blev det. Under de här åren växte sig bandet mellan oss starkare.
Titta så stor han har blivit, log Sara. Och aldrig still!
Ellen gör det där bra, sa jag, utan att ta ögonen från pojken. Han är trygg. Ellen har gett honom allt hon har.
Sara såg lite sorgsen ut när hon fixade med barnvagnens filt.
Men det är tufft. Speciellt när Anton inte dyker upp till födelsedagar längre, eller plötsligt skickar sms om att han får förhinder. Igår skulle han ha Arvid hela helgen kvart i sju på morgonen kom ett “det blev något jobbrelaterat”.
Jag nickade, sammanbiten. Under åren hade jag sett hur Antons återkommande frånvaro tärde. Ibland dök han upp oanmäld, ibland försvann han lika plötsligt. Presenter, utflykter, sedan tystnad i veckor.
Jag har pratat med honom, sa jag, försökt förklara att Arvid behöver närvaro, någon fast fläck. Men han säger bara, “Du förstår inte, jag går igenom en svår period”.
En treårig svår period, viskade Sara, utan ilska, bara sorg. Igår frågade Arvid Ellen: “Har pappa slutat älska mig?” Inte undra på att hon fick kämpa för att inte börja gråta.
Jag bet ihop käkarna, men andades långsamt ut.
Anton vill inte se vad han gör. Han var så säker på att han aldrig skulle bli som sin pappa. Ändå är han där nu dyker upp ibland med en leksak, försvinner igen. Allt han föraktade som barn.
Nu är han likadan, sa Sara lågt, men fast. Fast kanske lite mer ursäktande. Hittar på förklaringar om att han måste “hitta sig själv”. Egentligen flyr han bara ansvaret.
Då kom Arvid springande. Oskar, titta vad jag kan! ropade han och visade sitt nya trick med bollen, skrattande och lycklig. Sen rusade han vidare.
Sara såg efter honom med varm blick.
Det gör skillnad för honom att du alltid är här. Han vet att du inte bara försvinner. Han säger ibland att “Oskar är alltid här när vi ska till lekparken”, och då ler han så där. Han känner trygghet med dig.
Jag nickade, såg efter Arvid. En beslutsamhet växte inom mig: Om Anton inte klarar att vara pappa så får jag Oskar vara barnets fasta punkt. Han ska aldrig behöva känna sig lämnad, aldrig sitta på någon bänk och vänta förgäves.
Solen sken, lekfulla skratt studsade mellan träden och jag tänkte att det är inte det förflutna som räknas för barn utan det man gör här och nu. Någon måste stanna kvar. Någon måste visa vad kärlek är. Och det tänkte jag fortsätta göra.
