Kära dagbok,
Herregud, Gunnar! Du är verkligen en tung människa! Det är så svårt att leva med dig! Varför kan du inte bara göra som jag ber om, en gång?
Jag hörde min egen röst skära genom luften på hotellrummet, nästan vibrerande av irritation. Ändå kunde jag inte låta bli att snart rikta blicken mot honom min make. Han såg ut som alltid: nästan ett huvud kortare än mig, kroppen var rund och bredaxlad medan huvudet börjat glesna på toppen. Egentligen var det bara hans ögon som var vackra livliga, klara och så skarpa att det kändes som om han såg rakt igenom mig.
Hur vi två egentligen hamnat tillsammans kunde nog ingen i den lilla staden Ystad förstå. Folk viskade skönheten och odjuret när vi passerade gatorna, och jag kunde ibland känna den där brännande blicken på mina långa ben och mina mörkt blå ögon, medan män svepte med blicken efter mig när jag promenerade genom den lummiga parken vid hotellet. Och han nästan alltid med vår lilla dotter på armen, aldrig i centrum, alltid i periferin.
Vår Saga på fem år är sin far så lik att frågan om släktskapet aldrig uppstått. Hon har ärvt mitt ögonpar och samma koppröda kalufs, sådär vild att till och med jag numera slutat bråka med lockarna. Hon rusar som en eldslåga genom hotellet, alltid på jakt efter nya äventyr och med Gunnar pustande efter i hennes spår.
Rebecka, om du nu så gärna vill åka på den där utflykten till runstenarna, så åk. Men jag tycker att Saga är för liten för sådana saker. Det är långt, het sommardag, och hon kommer bara att börja gråta, vilket kommer förstöra hela dagen för dig och du vet ju själv…
Och vem ska då passa henne? Det är därför jag har dig, Gunnar! Jag vill inte gå själv folk lämnar mig knappt ifred på hotellet. Det rör väl inte dig?
Jag hörde själv hur min röst nådde paniken, medan Saga klamrade sig hårdare om sin pappa och tryckte näsan mot hans hals.
Gunnar log svagt, smekte Saga över huvudet och svarade:
Jag är visst svartsjuk! Men kan vi inte hitta på något annat? Vi kan ta en båtutflykt på Öresund, kanske till och med prova på lite dykning? Vad vill du göra?
Jag vill till runstenarna! fräste jag och vred bort huvudet. Vill ni inte så åker jag själv!
Bråket hade den där inövade smaken vi båda kände, och Gunnar ryckte bara på axlarna när jag styrde stegen mot poolen och lämnade både honom och Saga bakom mig. Egentligen var det inget ovanligt så hade vi alltid levt. Han: arbetsvillig och ständigt upptagen. Jag: ung och vacker, med aptit på livet och en önskan om att bli älskad och beundrad.
Hur Gunnar blivit det senaste årets trendmake fattade han nog själv knappt. Han lyckades sällan med kvinnor: inte för att utseendet stoppade honom, utan för att han aldrig kunde kommunicera med kvinnor om det inte gällde jobbet. Där kunde han bjuda på skämt, vara lagom charmig, men så fort han blev förälskad visste han inte till eller från. Till sist hade han gett upp om nöjen eller kärlek blev det inget, han levde för sitt företag, för middagar med mamma Ingela hemma i Falsterbo, och tänkte att ensam, det skulle han väl få bli.
Om det inte varit för mamma Ingela, hade det väl fortsatt på det viset. Men en dag slog hon näven i bordet:
Gunnar! Jag har gett dig tid nog. Nu behöver du en fru och barn! Vi kontaktar en äktenskapsmäklare!
Vem?!, hann han bara säga, innan teet med hennes hemkokta hallonsylt for över hans nya kavaj och plötsliga skrattet från mamma fyllde verandan.
Deras samtal blev långt och märkligt, men mamma gav sig inte förrän hon skrivit en lista med Gunnars önskemål om blivande fru. Han svarade motvilligt, men såg till sist papperet och skrattade:
Sådana kvinnor existerar väl inte.
Vi får se! sa mamma och knyckte åt sig lappen.
Hon fann till sist en Rebecka. På många sätt motsvarade hon Gunnars drömbild; precis lika vacker och fascinerande som han bett om. Men innanför den vackra ytan dolde sig något som bara äktenskapet kunde avslöja, bit för bit.
Efter en tid blev det tydligt äktenskapet var en överenskommelse, inte mycket mer. Rebecka var sällan intresserad av att sitta hemma och laga ärtsoppa. Hon hade för sig själv bestämt att det var bättre med separata sovrum Gunars eventuella snarkningar eller ej var irrelevant. Gunnar, som älskade henne, var beredd att göra vad som helst.
När jag väl till slut gick med på att få barn, förklarade jag för Gunnar att jag minsann jag behövde lite mer tid till att se världen. Inget barn ännu, först ett par år av resor. Gunnar gick med på det, och vårt förhållande blev mest ett uthärdande av varandra, mindre av någon gemensam lycka.
När Saga till sist var född blev Gunnar euforisk, alltid på väg hem för att pussa och leka med dottern. Jag, däremot, ville inte amma misshandla kroppen, bara för att sedan operera sig? Knappast. Jag föreslog mjölk från flaska och passande barnflicka.
Gunars förslag om min mamma, Märta, som barnvakt ledde till första riktiga grälet:
Ska din mamma lära mig hur man är mamma? Vad är det för fel på dig? gnällde jag.
Nej, men du bryr dig knappt om Saga! Låt henne i alla fall ha någon annan än mig som älskar henne. svarade han.
Till slut kom jag ändå överens med Gunnar och Märta flyttade in. Saga älskade sin mormor. Jag blev den där pliktskyldiga mamman, som visade upp Saga inför väninnor, men egentligen tillhörde dottern sin pappa och mormor.
Tiden gick. Saga blev stor nog för balett, därefter privat förskola i stan, och resorna blev vardag för henne. Med pappa var det alltid tryggt.
Just denna resa här vid havet var precis lika ordinär som alla andra tills Saga plötsligt fick feber och klagade på huvudvärk. Irritationen bubblade inom mig: Där gick hela semestern! Jag gick bara av och an i hotellrummet medan Gunnar ringde läkaren.
När läkaren varit där blev Gunnar orubblig: Vi måste hem.
Varför då?, svarade jag upprört.
Sagas huvudvärk är inte normalt. Vi åker, punkt slut.
När vi kom hem till Malmö och påbörjade undersökningarna blev Gunnars oro bekräftad något var fel. Diagnoser kom och gick, men sjukdomen förvärrades inte, tack och lov. Gunnar lämnade över hela företaget till sin assistent och bodde mer eller mindre på sjukhuset vid Saga. Jag klarade knappt av doften alla dessa sjukhus, trots att det var de bästa han kunde köpa för svenska kronor.
Det värsta kom när Gunnar sålde huset och konfronterade mig:
Vi har inte pengar längre. Allt går till Saga. Behandling utomlands kostar, och vi måste försöka allt. Tror du jag tänker tveka?
Jag grät stilla. Men hur blir det med mig? Ska jag bara…?
Du får en lägenhet och bil, så mycket pengar att du klarar dig. Men du ska besöka Saga, och följa med när vi åker till utländska kliniken. Du är hennes mamma, vill du det eller inte.
För första gången någonsin tappade Gunnar fattningen. Jag såg paniken i hans ögon och visste att något förändrats i honom. Han kändes plötsligt större än rummet vi stod i, denna lilla osäkra man jag alltid sett ned på.
Jag gick därifrån, rufsade om frisyr och torkade tårarna, utan att märka när han öppnade dörren till Saga.
Mamma Märta satt vid Saga och väl ute i korridoren vädjade hon:
Får jag bo kvar, Gunnar? Låt mig hjälpa till.
Såklart du får, sa han och la armen om henne. Jag vet inte vad jag gjort utan dig.
Både Märta och mamma Ingela följde med till Tyskland, där Saga opererades. Två års rehabilitering följde, hopp och förtvivlan avlöste varandra, men till sist tog läkaren av sig glasögonen och sa:
Ni har klarat det.
Livet pausade, trevade sig fram på en ny väg.
Rebecka jag själv stannade kvar i Tyskland sedan. Jag såg dottern i stort sett bara på födelsedagens dag. När Saga fyllde femton klev jag in, samma vackra yttre, knackade märkligt på hennes fönster.
Saga? sa jag försiktigt.
Hon såg på mig, lugnt, nästan nyfiket.
Mamma.
Jag ville förklara allt, men hon lyfte handen, avbröt:
Inte nu. Sen. Vi kan prata senare.
Jag pressade ändå: Snälla
Okej. Följ med.
Hon satte sig i fönstrenischen i Gunnars arbetsrum, betraktade mig och sa torrt:
Vet du vad, mamma? Inte en enda gång under alla de här åren har pappa talat illa om dig. Han har aldrig haft någon annan kvinna här hemma, för min skull. Inte heller har han skilt sig. Du har alltid varit min mamma i hans ögon, även om jag knappt minns dig. Jag har egentligen aldrig behövt dig jag har pappa, mormor, farmor Vill du ha en ny chans? Visa mig då varför.
Jag försökte svara men hon skakade bara på huvudet:
Den där tunga människan du inte kunde leva med lärde mig förlåta. Jag har ingen aning om jag klarar det, men för hans skull kan jag försöka. Jag är min pappas dotter, och jag slutför det jag börjar men jag är inte säker på att det funkar den här gången. Bevisa att du är värd att kallas min mamma, och kanske kan jag släppa in dig.
Med det reste hon sig, rättade till kläderna, och vände sig om i dörren.
Visst är jag svår, va?
Jag kunde bara stå kvar, rädd att hoppas.
Bra, log hon. Det betyder att jag är Gunnars dotter. Och vet du det är den finaste komplimangen du kunnat ge mig. Vi ses.
Och när eldigt hårsvall slukades av korridorskorridoren, stod jag kvar, tryckte handflatan mot fönstret där hennes fingeravtryck ännu syntes, och kände en gnutta hopp bränna till någonstans i mitt hjärta.
