Välj: Din mamma eller mig – ett svenskt relationsdilemma

Välj mellan din mamma och mig

Telefonen ringde tjugo över tio på kvällen, när jag redan låg i sängen med en bok i händerna. Min fru satt i rummet intill, framför sin laptop, och därifrån hördes det svagt ljudet av en nyhetsuppläsare på någon ekonomikanal.

Numret var okänt, men med riktnummer från mitt barndoms Ånge.

Hallå? sa jag, och kände direkt hur magen knöt sig.

Hej, det är Gunilla Pettersson, grannen mittemot din mamma. Jag tror inte vi träffats. Det är så att… din mamma, Inger Karlsson, hon ramlade i morse. Jag gick in nu på kvällen, hittade henne på golvet, hon kunde knappt prata, ena sidan av ansiktet…

Jag hade redan slängt täcket om benen och letade efter tofflorna.

Är hon på sjukhus?

Ja, ambulansen kom för en timme sen, de trodde det var en stroke. Jag hittade ditt nummer i hennes telefon, det tog lite tid…

Tack snälla. Tack så mycket, Gunilla.

Jag la på luren och stod kvar mitt i sovrummet en stund, höll telefonen med båda händerna. Sen gick jag ut till min fru, Sofia.

Hon satt i sin favoritfåtölj, iförd en dyr sidenmorgonrock, ett glas bubbelvatten vid sidan om. Femtiotre år, välvårdat ansikte, välansad page. Trygg människa i sitt stilrena hem i Sundsvall.

Sofia, mamma har fått en stroke. Hon är på sjukhuset i Ånge.

Hon vred sig om, sänkte ljudet på tv:n.

När hände det?

Idag. Grannen hittade henne på golvet. Hon har legat där ensam hela dagen…

Sofia ställde ner glaset på bordet.

Jaha. Och nu då?

Jag såg på henne.

Jag måste åka dit. Imorgon bitti.

Åk du. Jag hindrar dig inte.

Sofia, vi måste prata allvar. Mamma är sjuttioåtta. Har hon fått en stroke, kan hon omöjligt bo kvar själv i huset. Vi måste tänka ut något.

Sofia tog fjärrkontrollen och höjde ljudet igen, bara lite grann, men tillräckligt för att poängtera att samtalet var ointressant för henne.

Vi har pratat om det här förut.

Vi har pratat om det rent teoretiskt. Nu har det hänt.

Och vad är skillnaden? Jag har redan sagt det: vi kan inte ta henne hit. Vi har inte plats eller möjlighet.

Jag satte mig försiktigt mittemot.

Sofia, vi har fyra rum.

Fyra rum, varav två ska renoveras. Vi har pratat om det här. Jag vill ha ett kontor, du ville ha omklädningsrum. Ska din mamma ligga i hallen eller?

Vi kan låta henne ta ett rum. Renoveringarna får vänta.

Nej. Det får de inte, jag har bokat hantverkare till mars. Vi har redan betalt handpenning.

Men min mamma är svårt sjuk!

Sofia såg rakt på mig, för första gången under samtalet:

Jag förstår att det här är jobbigt. Men vill du ärligt att min vardag ska fyllas av blöjbyten och sjukhusmiljöer? Jag är inte redo. Får jag vara uppriktig?

Hon är inte vem som helst. Hon är min mamma.

Men för mig är hon nästan en främling. Vi har träffats fyra gånger på tio år. Hon har aldrig engagerat sig.

Därför att du…

Nej, sådär. Nu talar vi om verkligheten. Jag jobbar, jag behöver lugn och ro hemma. Och det är faktiskt mitt hem också.

Jag tystnade länge. Utanför fönstret hördes stadens nattsorl – den trygga anonymiteten som alltid funnits där.

Om vi anställer hjälp då? Någon som ser till henne i Ånge. Bra hemhjälp, det har vi råd med.

Visst. Gör det du.

Men då måste jag åka dit ofta, nästan varje helg.

Gör som du vill. Jag hindrar dig inte.

Det där “jag hindrar dig inte” föll så vardagligt, så likgiltigt att något inom mig flyttade på sig – långsamt, som markskred snarare än explosion.

Jag gick tillbaka till sovrummet. Låg vaken långt efter att klockan slagit två.

Nästa morgon for jag ensam till Ånge.

Sjukhuset luktade klorin och steril målarfärg. Mamma låg på sexmannarum, sängen intill fönstret. Högra ansiktshalvan hängde, högerhanden vilade som död ovanpå täcket. Hon såg på mig när jag klev in, reagerade med ett svagt ryck i mungipan.

Mamma. Jag tog hennes hand – kall och fjäderlätt. Mamma, jag är här. Allt blir bra.

Hon försökte säga något, men orden löstes upp.

Jag är här nu. Jag går ingenstans.

En äldre läkare förklarade snabbt. Stor ischemisk stroke. Högersidig förlamning, talsvårigheter. Prognosen försiktig. Lång vårdtid, minst ett halvår med övningar, logoped, ständig tillsyn.

Kan inte klara sig själv. Du är enda barnet?

Ja.

Läkaren såg på mig med den blick äldre sjukvårdare har när de sett många familjer i liknande situationer. Inget dömande, inget medlidande, bara vetskap.

Jag stannade hela dagen hos mamma. Matade henne med sked, försökte prata egentligen pratade bara jag berättade strunt, och såg på att hon lyssnade koncentrerat, med förståelse i blicken.

På kvällen ringde jag Sofia.

Hur är det? frågade hon.

Det är illa. Högersidan förlamad, hon kan inte prata. Hon kan knappast klara sig, inte ens med hemhjälp.

Kort paus.

Jag förstår.

Sofia, jag tänkte… jag stannar här ett tag.

Hur länge då?

Jag vet inte. Så länge det behövs.

Hennes röst blev aningen vassare.

Du har jobb. Och ditt liv här.

Jag får jobba på distans, fixa nåt lösning. Mamma kan inte vara ensam.

Du nämnde hemhjälp.

Hemhjälp är inte samma sak som en dotter. Du vet det.

Ny, längre tystnad.

Okej, sa hon, utan värme eller känsla, bara ett neutralt konstaterande. Hör av dig om det är något.

Jag gick ut från sjukhuset, såg på den lilla gatans sena lampor. En tant med blommig kasse drog förbi på trottoaren. Någon eldade ved – röken la sig över gatan.

Mammas hus låg i slutet av Skogsvägen, trä, silvergrått, krokigt farstukvist och små fönster. Jag låste upp med nyckeln jag alltid haft men knappt använt.

Kallt inomhus. Hon hade inte eldat på två dygn. Fanns ved kvar ute i farstun, men det tog tid att få fyr; musklerna mindes från barndomen men ville inte riktigt. Jag hade bott här i arton år som ung.

Sen gick jag runt huset. Liten kök med spräckt kakel, trång hall, två minimala rum. Allt var ordentligt, snyggt men gammalt, slitet och ödsligt. Väggen bar gamla foton: mig som ung, pappa, några svartvita släktingar. Enkelt, rent, men fattigt på ett ärligt sätt.

Jag tog mobilen och skrev till Sofia: Jag blir kvar här. Vet inte hur länge. Kommer hem ibland för att hämta grejer.

Hon svarade efter en halvtimme: Okej. Gör som du vill.

Det var hela samtalet. Det var, tänkte jag, hela vårt äktenskap.

De första dagarna blev ett långt, tungt dygn. Varje dag var jag hos mamma från morgon till kväll. Lärde mig allt praktiskt: vända henne så hon inte får liggsår, passiv gympa som sköterskan visade, mata långsamt, samtala lugnt, aldrig visa trötthet. Logopeden kämpade med henne, och det tog på en: att en vuxen, klok kvinna som varit lärare hela sitt liv nu fick kämpa så för att hitta enkla ord.

En morgon, det hade gått två veckor, sa mamma plötsligt, tydligare än vanligt:

Erik. Gå hem.

Jag är hemma, mamma.

Nej. Hon försökte gestikulera. Hem. Till frun.

Mamma, prata inte om det.

Sofia… inte glad?

Jag bäddade täcket.

Det är lugnt, mamma. Oroa dig inte.

Mammas blick vilade på mig länge, och jag mötte inte hennes ögon.

Efter drygt tre veckor blev hon utskriven. Hem, med en påse mediciner, ett häfte övningar, remiss till logoped. Jag hyrde taxi, bar in henne till sängen med hjälp av grannpojken, eldade i kaminen och kokade soppa.

Så började ett nytt liv.

Att ta hand om en sängliggande är inget man talar om. Vända vartannan timme, pottor och tvätta sängkläder, varje morgon gymnastik med en arm som inte rör sig. Mata tre gånger per dag, vakta så hon inte sätter i halsen. Mediciner sju på morgonen, fem på kvällen. Logopeden kom tre gånger i veckan och mamma kämpade, för hon hade aldrig lärt sig ge upp.

Jag jobbade deltid på distans lönekontoret var förstående, men inkomsterna blev mindre. Ibland satte Sofia in pengar på kontot, diskret, utan kommentar. Jag frågade inte.

Vi hördes sällan.

En ruggig novembermorgon var jag ute och lagade det trasiga trappsteget på bron mamma skulle snart försöka gå med rollator när en man från grannhuset dök upp. Kraftig, lågmäld, i blå arbetsjacka, kanske i min ålder.

Nej, så här. Spika snett, då håller det bättre.

Han presenterade sig: Krister Lindgren, huset tvärs över. Din mammas dotter?

Ja, Erik. Hur är mamma?

Lite bättre, sakta men säkert.

Han tog hammaren ur mina händer, hukade och gjorde på fem minuter det jag misslyckats med på en halvtimme.

Säg till om du behöver hjälp hemma, sa han när han reste sig. Jag bor nära ändå.

Tack, men jag vill inte störa…

Är ingen störning. Din mamma hjälpte min för länge sen, jag har inte glömt.

Så gick han sin väg.

Jag såg efter honom och insåg att det där ordet störa hade tappat mening. Att bo i ett stadslägenhet och veta att mamma legat ensam i sitt hus, det var den verkliga olustigheten.

November var bister. Kaminen drog dåligt, och en kväll bolmade det in rök. Jag hostade, öppnade fönster men visste varken vad som felade eller hur man löste det.

Med visst obehag gick jag över till Krister och bad om hjälp. Han kom på en gång. Gick upp på taket, fixade stoppet, förklarade att rökgången måste sotras varje höst. Vägrade ta emot något för besväret.

Vill du ha kaffe? frågade jag.

Om det inte är till besvär.

Vi satt i köket och drack kaffe med köpekakor. Mamma sov. Utanför slog vinden mot äppelträden.

Har du alltid bott här? undrade jag.

Ja. Jobbade fem år i Sundsvall på fabrik, men sen flyttade jag hem.

Varför?

Hemma är hemma. Vissa trivs borta, jag gjorde det aldrig.

Jag värmde mig om muggen, kände hur lugnet på den här platsen ändå var något att längta till, även om jag kämpat mig bort hela mitt vuxna liv.

Du är här nu i alla fall. Det är det viktiga.

I december kunde mamma börja sitta upp. Första lilla segern. Logopeden, Birgitta Larsson, peppade så det gladde henne. Mammas tal blev sakta tydligare. Vissa ord saknades men meningarna blev längre.

Du har gått ner i vikt, sa mamma plötsligt.

Nej då.

Jo. Ringer Sofia?

Ibland.

Kommer hon hit?

Nej, mamma.

Lång paus.

Hon kommer inte, sa mamma, utan bitterhet. Bara som någon som levt länge och vet när hopp är förgäves.

Och Sofia kom inte. Hon ringde varje vecka, frågade hur går det?, sa håll ut ibland berättade hon om en lyckad middag, ibland om de nya köksluckorna, men varje samtal kändes mer och mer som om vi levde i olika världar.

I januari kom min barndomsvän Jörgen på besök. Han hade kört från Gävle med fika och erbjudande om hjälp. Han är en god människa, det är han, och vi två har känt varandra sedan skolan. Men samtalet haltade.

Erik, ärligt, du kan väl inte hålla på så här? sa Jörgen över kaffet. Okej, en månad, men du kan ju inte slita ut dig livet ut?

Vad föreslår du?

Betala bra för hemtjänst, eller så får hon flytta till ett äldreboende, finns ju fina privata.

Mamma har alltid varit rädd för äldreboende.

Det där är väl en gammal skräck, hon fattar inte hur det sliter på dig!

Hon förstår allt, Jörgen. Huvudet är helt med.

Jörgen tystnade.

Kommer Sofia hit?

Nej.

Så vad händer nu?

Ingen aning.

Man lämnar väl inte frun för sin mamma? Du har jobb, lägenhet

Jag såg på honom.

Jörgen. Mamma låg ensam på golvet en hel dag. Hon är 78. Förstår du?

Nja… kanske inte riktigt.

Han åkte samma eftermiddag. Vi hade kontakt efteråt, men något gled isär efter det samtalet.

Jag märkte att de äldre kvinnorna i byn såg på mig med respekt, inte medlidande. Gunilla Pettersson, som ringde den där natten, kom ibland förbi med en burk marmelad eller en sockerkaka, tyst, utan ord. Zina Andersson, sjuttio, satt hos mamma i två timmar en gång när jag måste till apoteket. Vi jämngamla har att prata om, sa hon bara.

Kvinnor i min egen ålder, de som känt mig som Sofias man från stan, tittade på mig på ett annat sätt ibland med något sorts skadeglädje.

Vi klarar oss, svarade jag och berättade inget.

Krister hjälpte ofta till. Fixade staketet när snön knäckte det. Kom med ved, staplade prydligt upp på gården. En gång helg, när jag själv hade feber, skötte han allt hemma: eldade, lagade mat, hjälpte mamma till toa. Han gjorde det lugnt, och det blev en del i vår vardag.

Krister, hur kan jag tacka dig?

Behövs inte, Erik. Vi är ju grannar.

Men inte alla grannar…

Nej, det har du rätt i.

Vi tystnade. Mamma halvsov. Ute var det februarislask.

Har du familj? frågade jag.

Hade. Min fru dog för åtta år sedan. Dottern bor i Stockholm, vi hörs inte så ofta. Jag har vant mig att bo själv.

Ensamt?

Ibland, men med hus och jobb hinner man inte känna så.

Jag tänkte på Sofia i tvåan hemma i Sundsvall, med nya renoveringar och stora tv:n på kvällarna. Om hon verkligen inte kände sig ensam.

Samma kväll ringde jag henne.

Vi måste prata, Sofia.

Något har hänt?

Nej. Det var längesen vi pratade på riktigt.

Tystnad.

Säg nu då.

Hur mår du?

Det går. Rörmokaren gör sista touchen på badrummet. Fick just in ett kul projekt på jobbet. Paus. När kommer du hem?

..Sofia, jag tror inte jag kommer hem mer.

Lång paus.

Inte alls?

Inte alls.

Hon blev tyst.

Är det på grund av din mamma, eller mig?

Jag funderade i tre sekunder.

På grund av mig själv, tror jag.

Hon andades tungt.

Jag förstår. Ny tystnad. Vill du skiljas då?

Ja.

Okej. Då gör vi det.

Och det där okej, så torrt och affärsmässigt, sa mer än tusen ord.

På våren började mamma försiktigt gå först inne, sedan till köket, senare ut på farstukvisten. Det gick långsamt, hon misströstade ibland, grät en gång fast hon var stark i grunden. Men gav sig inte.

Birgitta, logopeden, sa rakt ut: Så bra resultat är sällsynta. Hon har motivation.

Kanske var det så. Kanske bodde styrkan bara i mamma.

En kväll i maj satt jag på bänken vid grinden med Krister. Mamma kunde lägga sig själv nu, och jag hade en timme i frihet.

Tänker du flytta tillbaka till stan?

Nej. Jag funderade, men vill inte längre. Märkligt hela mitt vuxna liv har jag längtat härifrån. Nu förstår jag inte varför.

Inte så konstigt, sa Krister. Ibland letar folk länge innan de hittar hem.

Så enkelt är det inte. Ibland är det hemskt tungt här.

Att må bra är inte att ha det lätt, utan att veta att man gör rätt, sa han, såg mot solnedgången över ladugårdarna.

Jag såg på honom enkel, tystlåten man med spår av livet i ögonvrårna. Han sa få ord, men de dröjer sig kvar.

Krister… vet du att jag skiljer mig?

Det går väl som ett rykte. Små samhällen, du vet.

Dömer du mig?

Han vände blicken mot mig.

För vad då?

För att jag lämnar en familj.

Familj, sa han långsamt. Det är när man faktiskt är tillsammans. Annars är det bara två människor med gemensamt kontrakt.

Det behövdes inget mer. Jag var redan på väg mot ett nytt liv.

Skilsmässan fixades via advokat, inget bråk. Sofia behöll lägenheten, betalade ut min del. Jag tog emot behövde ju pengar till mammas hus golv, tak, eldragning.

Sommaren kom, Krister hjälpte till. Han och två vänner la nytt golv och lagade taket mot bara materialkostnaden.

Varför? frågade jag.

Vi är grannar.

Nej, inte bara det.

Han nickade kort, log.

Nej, inte bara det.

Mamma satt nu varje kväll på verandan, gick med käpp. Hennes ansikte blev aldrig helt jämnt, men talet var tillbaka till sjuttio procent. Hon såg på mig och Krister länge ibland, sa lite men ögonen var klara.

Han är snäll, Erik, sa hon en dag.

Ja, mamma.

Ser du det?

Ja.

Hon nickade bara.

Sofia ringde i juli för första gången på två månader.

Hur är det med er? lät hennes röst, annorlunda mjukare.

Det är bra. Mamma går själv nu. Har fixat taket.

Det gläder mig. Lång tystnad. Jag… funderade på om jag gjorde rätt i höstas, när jag var kall.

Jag sa varken ingen fara eller det är lugnt. Det var inte sant.

Det vet jag inte. Men vi har gått vidare nu.

Är du lycklig?

Jag såg ut, mamma satt och bläddrade i en bok i krukhörnet på verandan. Äpplena på träden blev äntligen stora. En stare nynnade från staketet.

Kanske är det fel ord, men jag mår bra här.

Jag förstår, svarade hon. Och det lät som om hon förstod på riktigt.

Vi sa hej då.

Sedan gick jag och kokade te. Den gamla kaffepannan hade lös vred jag borde köpa ny men sköt på det. På köksfönstret stod mammas pelargon, blodröd som alltid. Sommaren doftade genom öppna dörren.

Vid halv sex knackade Krister på.

Inger, jag har plockat första hallonen. Ta emot.

Kom in, ropade mamma.

Jag hörde deras röster och stannade till, bara för att allt kändes så stilla och självklart där inne. Där, i köksdoft och samtal, förstod jag något.

Man kan ha ett stort hem, nytt och dyrt, men det betyder inget om man inte har plats för dem man älskar.

Varje dag väljer man vilket liv man vill leva och när livet ställer ultimatum, då visar det sig vad som faktiskt är rätt för en själv.

Jag tog kopparna och gick ut.

Krister, du stannar väl och dricker te med oss?

Gärna, sa han.

Mamma såg på oss, och hennes mungipa höjde sig i det närmaste till ett leende.

Sätt er, båda två, sa hon.

Solen sjönk bakom ladan, långa skuggor över gårdsplanen. Hallonen doftade, stararna kvittrade. Och jag visste att här, här hade jag valt rätt.

Och det var det viktigaste jag lärt mig: Man blir aldrig för gammal för att välja om sitt liv.

Bedöm artikeln
( No ratings yet )
Välj: Din mamma eller mig – ett svenskt relationsdilemma