Ren spis
Siv, kom hit.
Inget “var snäll och kom”. Inget “när du är klar”. Bara “kom hit”, som om man ropar på en hund.
Jag lutade moppen mot väggen och gick in i köket. Jan satt vid bordet och stirrade ner i mobilen. Vid fönstret, på sin vanliga plats, satt Margareta, Jans mamma. Hon drack te. Det luktade kokt vitkål och läkemedel i hela rummet, mediciner som svärmor tog i nävar från morgon till kväll.
Mamma säger att du inte har gjort rent spisen ordentligt igen, sa Jan utan att lyfta blicken från telefonen.
Jag gjorde rent den igår.
Du gjorde dåligt rent.
Margareta ställde ned sin kopp på fatet med ett svagt klirr.
Jag har aldrig stått ut med smuts i mitt hem, sa hon med en självklar myndighet. Här har jag hållit ordning i tjugo år, ensam. Aldrig sett sånt slarv.
Jag, femtiotre år gammal, stod där i köket, i gummihandskar, med blöta händer och lyssnade. Igen.
Visa var det är skitigt, sa jag. Jag kan torka av.
Ja precis, visa, inflikade Jan. Ser du inte själv, eller ska man visa på knäna?
Han pratade alltid så stilla och lugnt, aldrig med höjd röst, men med en ton som träffade där det gjorde mest ont.
Jag tittade på spisen. Den blänkte. Jag hade kämpat med den igår kväll, skrubbat bort stekfett i en halvtimme efter middagen. Den var verkligen ren.
Och något hände i mig.
Det blev inget utbrott. Inga tårar. Jag såg på den blanka spisen, på Jan med sin telefon och på Margareta med sin tekopp och så blev det tyst inom mig. Sådär tyst som det blir innan något slutgiltigt brister.
Jag drog av mig handskarna. La dem bredvid diskbänken.
Jag har hört samma sak i tjugoåtta år, sa jag. Nu räcker det.
Jan lyfte blicken. Margareta stelnade mitt i sin rörelse.
Vad sa du? frågade Jan.
Jag sa: nu räcker det.
Jag gick ut ur köket. In i sovrummet, tog fram en stor ICA-kasse ur garderoben och började packa: papper, två tröjor, underkläder, mobil-laddaren. Händerna darrade inte. Jag var helt lugn, som om jag till sist bestämt det jag längtat efter i åratal.
Det hördes röster från köket, först låga, sedan högre.
Jan, hör du inte? Stoppa henne!
Gå efter själv om du vill.
Jag drog på mig jackan, tog kassen och gick ut i hallen. Satte på mig skorna. Öppnade dörren.
Siv! ropade Margareta. Fattar du ens vad du gör? Vart ska du ta vägen? Du är ingen utan honom! Ingen!
Jag stängde dörren efter mig. Lugnt, utan att smälla.
Det luktade kattlåda i trapphuset från tredje våningen och nymålat från första. Jag gick ned och ut på gatan. Det var oktober. Kallt och rått, löven låg som blanka fläckar på asfalten. Jag stannade vid porten och tog fram mobilen.
Ingrid svarade efter andra signalen.
Ingrid, sa jag. Jag har gått.
Tystnad en stund.
Från var?
Från Jan. För alltid. Jag har ingenstans att ta vägen.
Det dröjde tre sekunder. Sen sa Ingrid:
Du minns adressen? En kvart, sen är jag hemma. Vänta vid porten, jag skickar portkoden.
***
Ingrid bodde i en etta på Skogsvägen. Liten, men hennes egen, köpt sju år tidigare när hon arbetade i receptionen på ett hotell och sparade varje krona. Överallt hyllor, massor av blommor, på köksväggen en magnettavla från olika svenska städer. Det luktade kaffe och något sött, kanske kanel.
Jag satt på hennes soffa med en varm kopp te medan Ingrid satt mitt emot, bena under sig, och såg på mig utan att avbryta.
Berätta, sa hon.
Det finns inget att berätta, sa jag. Samma som alltid. Smutsig spis. Soppan felkryddad. Golven dåligt torkade. Och de tittar som om jag vore en maskin som knappt fungerar.
Men Siv, det har alltid varit så. Vad hände idag?
Jag tänkte efter.
Idag såg jag på den rena spisen och insåg att om jag inte går nu, så går jag aldrig. Där dör jag till sist. Bara lägger mig och reser mig inte, och de säger väl att jag inte tog hand om mig själv.
Ingrid nickade och la tyst mer te i min kopp.
På natten, under Ingrids mjuka filt på soffan, låg jag vaken länge. Lyssnade på tystnaden. Ingen tv från andra rummet. Inget hostande från Margareta genom väggen. Ingen känsla av att alltid behöva kasta sig upp för att fixa något.
Jag sov inte. Inte av oro, bara för att jag inte visste hur det var att bara ligga still och inte ha ansvar.
Till slut somnade jag.
***
Två dagar låg mobilen tyst. Den tredje skrev Jan: “När kommer du hem?” Inte ett “förlåt”. Inte ett “vi borde prata”. Bara “när kommer du hem”, som om jag var på tjänsteresa.
Jag läste och la bort mobilen.
Rätt gjort, sa Ingrid som såg allt. Svara inte. Låt honom tänka.
Men han har inget att tänka ut, sa jag. Han tror alltid att jag kommer tillbaka. Att jag aldrig skulle våga annat.
Och kommer du tillbaka?
Jag tittade ut. Oktobergrå gård, blöta bilar, kala träd.
Nej, sa jag. Men vet inte vart jag ska ännu.
De första veckorna var märkliga. Jag visste inte vad jag skulle göra. I hela mitt vuxna liv hade jag stigit upp klockan sju för att laga frukost, tvätta, springa till apoteket för Margaretas medicin, handla, laga mat, städa om och om igen. Och ändå var det alltid “för lite” och “för dåligt”.
Nu vaknade jag och dagarna var tomma. Det var nästan outhärdligt.
Ingrid, sa jag en morgon när hon gjorde sig i ordning för jobbet. Jag måste hitta något att göra. Annars blir jag tokig.
Sök jobb.
Vad då? Jag har varit hemmafru i tjugoåtta år.
Du är ju konstnär.
Jag skrattade. Kort, utan glädje.
Det var jag en gång. Efter skolan jobbade jag två år på ett litet bokförlag, sen träffade jag Jan, och han sa att det behövdes inte han tjänar pengar. Och hans mamma sa att riktiga kvinnor sköter hemmet och springer inte på kontor.
Och du höll med.
Ja. Jag var tjugofem och trodde att det var kärlek. Att bli omhändertagen.
Ingrid drog på sig kappan i tystnad.
Siv, jag har kvar akvarellfärger och papper efter min systerdotter. Ta dem pröva.
Varför?
För att händerna aldrig glömmer. Du kan än.
***
Jag hittade färgerna i botten av hennes garderob, inlindade i tidningspapper. Barnfärger, billiga, i en plastask med en ekorre på locket. Tjockt akvarellpapper också, påbörjat block. Jag samlade ihop allt, satte mig vid köksbordet och stirrade länge på det tomma arket.
Så tog jag en pensel.
Det gick inte i början. Färgen rann fel, handen darrade, perspektivet blev snett. Jag rev sönder tre papper innan jag slutade bry mig och bara strök färger på måfå. Bara färg. Bara former.
Efter en timme låg där ett litet akvarellblad framför mig: höstgården utanför Ingrids fönster, blöta träd, grå himmel, en rosa strimma i fjärran.
Jag betraktade det och tänkte: det här. Det här har jag gjort.
Inte soppa. Inte en ren spis. Det här.
När Ingrid kom hem på kvällen stannade hon framför bilden.
Är det du som har målat?
Ja.
Det är bra. På riktigt.
Det är snett allting.
Men det lever, sa Ingrid. Jag ser många sådana gårdar, men just den här känns äkta.
Jag sa inget, men slängde inte bilden.
***
I Jans och Margaretas lägenhet på Ringvägen hade saker hänt som de inte räknat med.
Tre dagar väntade Jan att jag skulle komma tillbaka. Det var självklart: vart skulle jag ta vägen? Jag kunde ju inget. Hade inga pengar, inget jobb, ingen bostad. Jag skulle snart komma krypande.
Men jag kom inte.
Fjärde dagen insåg Jan att kylen var tom. Helt tom. Han öppnade den på morgonen, såg en ensam filförpackning och stängde. Gick till jobbet hungrig.
På kvällen satt Margareta vid köksbordet med den där minen som säger att hon vet allt men helst tiger.
Har du ätit?
Nej.
Inte jag heller. Har du handlat?
Nej, hann inte.
Alltså ingenting hemma och ingen har ätit. Fint. Sjuttioåtta år har jag levt och kommer till att det inte finns bröd hemma ens!
Mamma, gå till affären själv.
Lång paus.
Jag är, sa Margareta långsamt, sjuttioåtta år. Jag har ont i knäna och blodtryck. Jag går med käpp och du säger att jag ska gå och handla?
Mamma, jag hann inte, jobbet…
Och tror du att Siv inte jobbade? Hon slet för dig dagarna i ända och du drev bort henne.
Jan såg upp.
Jag? Det var hon som gick!
För att du pressade henne till bristningsgränsen! skrek hans mamma. Jag sa ju: ta det lite mjukare. Men nej du vet allt bäst.
Och du då? Pikade henne varje dag! “Spisen smutsig, soppan dålig, golven för dåligt tvättade!”
Jag gav råd! Mitt hem, mina regler!
Mitt hem, mamma! Min lägenhet!
De stirrade på varandra. För första gången på många år. Utan mig emellan, utan att någon tog smällarna och skyddade dem.
Jan tog sin jacka och gick ut, smällde igen dörren.
Margareta satt kvar ensam i köket. Tände lampan, öppnade kylen, såg på filen, stängde. Slog sig ner igen. Så tyst hade det aldrig varit när jag bodde där.
***
November kom med kyla och den första snön. Jag hade bott hos Ingrid i tre veckor och började sakta återhämta mig, som någon som äntligen får frisk luft efter lång tid i ett trångt rum. Först bländar det. Sen vänjer man sig.
Jag målade varje dag. Köpte till slut riktiga färger. Ingrid hittade en annons: en liten ateljé på Ågatan, nära parken. Ett rum på kanske tjugo kvadrat med ett stort norrfönster och slipat trägolv. Billigt, eftersom det behövde renoveras.
Jag såg rummet och visste direkt: det här är min plats.
Du hyr? frågade en äldre kvinna med virkad mössa, som hyrde ut.
Jag hyr.
Pengarna var knappa. Jag sålde mina guldringar, de jag fått av föräldrarna när jag gifte mig. Det skar lite i hjärtat. Men minnet? Om vad då, egentligen?
Ateljén blev mitt ställe. Jag var där tidigt på morgonen, öppnade fönstret och släppte in iskall luft med doft av snö och älv. Det luktade färg, linolja, trä. Jag ställde fram burkar, bredde ut akvarell eller duk och bara arbetade. Timvis. Ibland glömde jag äta.
Jag målade allt möjligt: landskap, innergårdar, stilleben med det som fanns en kopp, ett äpple, en gammal sko. Det började gå bättre. Händerna mindes, fast de behövt tid att vakna efter tjugoåtta års tystnad.
Så, en dag i december, ringde Ingrid till ateljén.
Siv, hotellet vill ordna konstutställning med lokala konstnärer. Liten, i lobbyn. Jag har nämnt dig. Kan du lämna några verk?
Ingrid, jag är ju ingen riktig konstnär. Jag har precis börjat igen.
Du är konstnär. Jag har sett dina tavlor.
Det är bara amatörmässigt.
Siv, du har i trettio år sagt att du bara är “lite så” eller “inte på allvar”. Skärp dig. Lämna in något?
Jag tänkte efter.
Okej då. Jag lämnar in.
***
Det var där jag träffade Bertil Andersson.
Han kom till utställningen utan att egentligen vara intresserad av konst han hade bokat rum i hotellet och råkade vara i lobbyn då. Lång, rutiga skjortor, grå tinningar, lugna blå ögon. Han stod framför en av mina bilder: vinterpark, en bänk, spår i snön som gick dit och vände tillbaka.
Jag gick fram för att rätta till ramen. Då hörde jag honom prata lågt med sig själv:
Så kan det bli. De kommer, sätter sig, sen går de igen.
Pratar du om spåren? frågade jag.
Han vände sig om. Inte det minsta generad över att bli ertappad.
Ja. Jag undrar om de var två. Kom, satt, och gick åt varsitt håll. Om de trivdes eller bråkade, det vet man inte.
Jag tänkte det var en person, sa jag. Någon som kom, satt en stund, gick hem igen.
Ingen går hem så krokigt. Ser du, spåren slingrar sig? Två, bestämt han.
Jag såg på målningen med nya ögon.
Du har nog rätt, sa jag.
Vi samtalade i tjugo minuter. Han hade kommit från en närliggande stad för att hjälpa sin bror med renovering. Själv var han snickare och elektriker, änkling, två vuxna barn. Han pratade lite men lyssnade mycket, märkte jag. Avbröt aldrig, sneglade inte på mobilen. Han såg faktiskt på mig när jag pratade.
Det var så ovant att jag blev osäker på hur jag skulle bete mig.
När han gick frågade han:
Har du visitkort?
Nej, ursäktade jag mig. Har aldrig haft nåt.
Kan jag få ditt telefonnummer då?
Jag gav honom det. Sen undrade jag länge varför. Kanske ville han köpa tavlan?
Tre dagar senare sms:ade han: “God kväll, det är Bertil, vi pratade om spåren i snön. Får jag köpa den tavlan om den finns kvar?”
Den var inte såld. Han kom, hämtade tavlan, pysslade försiktigt om den i en egenpåse han tagit med sig. Och undrade om han fick titta på fler.
Vi gick till ateljén. Han gick runt där tyst länge och köpte två små landskapsbilder till.
Du målar riktigt bra, sa han.
Jag hade lång paus, svarade jag.
Varför?
Jag ryckte på axlarna. Det gick inte att förklara. Inte då.
Så blev det bara.
Han accepterade det utan följdfrågor.
***
Jan ringde i januari. Jag hade nu bott ibland hos Ingrid, ibland i ateljén några månader. Rent formellt var vi gifta, pappren var inte inskickade.
Han ringde när jag höll på att avsluta en stor akvarell: vinterstilleben. Granris, ett ljus, några kottar.
Siv, sa han.
Ja?
Hur har du det?
Bra.
Tystnad.
Mamma är sjukare, sa han.
Trist att höra.
Skulle du kunna komma, åtminstone en dag i veckan? Hjälpa till lite hemma.
Jag ställde ner penseln.
Jan, sa jag. Jag har flyttat. Jag bor själv nu. Komma dit regelbundet för att sköta hushållet det gör jag inte.
Du är ju fortfarande min fru.
Just nu, ja, men det är tillfälligt.
Siv, snälla… kom hem igen. Vi kan prata.
Vi har aldrig pratat, Jan. I tjugoåtta år. Ni pratade, jag lydde.
Du överdriver alltid.
Kanske, sa jag lugnt. Men jag kommer inte tillbaka.
Jag la på. Mina händer darrade inte ens. Jag förvånades över min egen styrka.
Sen tänkte jag att utifrån verkade det nog simpelt: en fru som lämnat sin man. Men för mig var det som att börja lära sig gå. Varje dag.
***
Ekonomin höll jag ihop sakta. Sålde ett och annat verk billigt och inte alltid. Ibland beställde någon små kort, ibland en landskapsbild i present. Ingrid hjälpte mig att starta en enkel hemsida, började lägga upp mina bilder. Folk hörde faktiskt av sig, små beställningar dök upp.
Det räckte. Till ateljéhyran, mat, kläder inte mer, men det räckte.
Jag hade aldrig trott att det skulle kännas som rikedom. Men så kändes det.
Bertil kom varannan eller var tredje vecka när han hälsade på sin bror, smög han förbi. Vi drack kaffe på ett litet konditori vid parken eller promenerade i vintergatorna och pratade. Han berättade om jobbet, om sönerna en hade just fått barn. Jag pratade om målningarna, om att jag ville börja prova olja.
Han skyndade aldrig. Pressade aldrig. En dag insåg jag att jag såg fram emot hans besök. Att när han inte var där, var det märkligt stilla i ateljén.
Ingrid, sa jag en dag. Bertil Jag vet inte.
Vad då?
Han är så snäll. Det skrämmer mig.
Varför skulle det skrämma?
Jag är van vid att snällhet gömmer något annat. Att det snart blir dåligt.
Ingrid såg på mig länge.
Måste det vara så hos alla, tänker du?
Jag grubblade länge. Några dagar.
Sen messade jag Bertil: “Vill du komma på lördag? Jag har påbörjat en ny stor målning som jag vill visa dig.”
Han kom. Såg på bilden. Sa att den var fin. Sen föreslog han att vi skulle åka någonstans en helg. Det fanns ett gammalt kloster en timme bort väldigt vackert på vintern.
Jag sa ja.
***
Hur det gick i lägenheten på Ringvägen hörde jag bara i fragment. Ibland ringde vår granne, Kerstin, en äldre dam på fjärde våningen; vi hade alltid småpratat förut.
Siv, hur är det med dig? Det är kaos där hemma hos Jan och Margareta. Jag hör dem hela vägen in till mig, de skriker på varandra. Margareta säger varje dag till Jan att han borde gått efter dig. Och han bråkar tillbaka. Igår lät det som slagsmål, jag tänkte ringa polisen!
Jag lyssnade och kände mest en avlägsen sorg, ingen skadeglädje, ingen triumf. Bara: ja, så går det till.
Det blev svårt för dem först när ingen längre tog smällarna. De var vana att skjuta i en riktning, men nu när muren försvunnit träffade de varandra istället.
I februari berättade Kerstin att Margareta blivit hämtad av ambulansen. Blodtrycket, hjärtat. Jan satt ensam på sjukhuset som ett åskmoln.
Jag satte på tevatten och funderade om jag borde ringa. Trots allt tjugoåtta år Trots allt en människa, trots allt.
Sen stannade jag upp och insåg att jag inte behövde göra det för att jag “borde”. Hela livet hade jag gjort det jag “borde”. Nu fick han ta ansvar själv.
***
I mars blev det tö och snödoft. Jag gick över torget en lördag, tygkasse i handen, skulle köpa något gott till frukost. Stannade vid ett stånd med växthusgrönsaker och tittade på tomater, tänkte att de här färgerna också borde bli en tavla.
Då såg jag Jan.
Han gick mellan stånden med en kasse, tittade i mobilen, såg mig inte först. Han såg äldre ut nu. Eller kanske betraktade jag honom annorlunda? Axlarna sjunkna. Skrynklig jacka. Grå i ansiktet.
Jag stod still och undrade vad jag skulle känna. Rädsla? Ilska? Eller fly reflexmässigt?
Jag kände inget av det.
Han såg upp, fick syn på mig. Stannade.
Vi såg på varandra över några bord.
Siv, sa han.
Han pratade som vanligt stilla. Fast något nytt fanns, osäkerhet kanske.
Jan, sa jag.
Han kom närmare. Grönsaksförsäljaren intill försökte se mycket upptagen ut.
Hur mår du? frågade han.
Bra.
Du har gått ner i vikt.
Kanske det.
Mamma ligger på sjukhus. Hjärtat.
Jag vet, sa jag. Tråkigt.
Han växlade kassen mellan händerna.
Du kommer inte tillbaka?
Jag såg på honom. Lugnt. Utan hat och utan medömkan. Bara såg.
Nej, Jan. Jag kommer inte tillbaka.
Men vi måste ju leva vidare…
Du måste. Jag lever redan.
Han bara stod där medan jag betalade för mina tomater och gick.
Hjärtat slog lugnt. Det var min seger inte att jag lämnat honom, inte att jag inte återvände, utan att jag stod där utan att darra. Utan att krympa ihop. Utan att tänka “var vänlig”, “inte vara otrevlig”, “kanske överdriver jag”. Jag pratade bara med en nästan främmande person.
Jag köpte grönt också, färskt bröd och gick “hem”. Det vill säga till ateljén; jag hade börjat kalla den för hem nu.
***
Jag skickade in skilsmässopappren i april. Gjorde allt själv, gick till kommunen, fyllde i blanketter. Jan försökte inte hindra det. Vi sågs en gång hos juristen, skrev på det som krävdes och gick åt varsitt håll.
Jag hade ingen del i lägenheten. Han blev kvar där. Jag orkade inte kämpa för det; det skulle blivit för jobbigt. Ingrid tyckte jag borde krävt min rätt. Men jag bara skakade på huvudet.
Jag behöver inte den gamla lägenheten, Ingrid. Jag måste gå vidare.
Pengar är ändå pengar.
Det kommer. Nya pengar. Mina egna.
Till sommaren träffades jag och Bertil varje vecka. Ibland åkte jag till hans stad, ibland hälsade han på här. I hans lilla hus i ett lugnt kvarter fanns en trädgård med svarta vinbär och ett åldrigt äppelträd. Första gången jag var där stod jag länge och beundrade blommorna.
Fint, sa jag.
Min fru planterade det för länge sen, svarade han sakligt. Hon har varit borta i åtta år. Men trädet blommar ändå.
Vi stod där tillsammans och såg på trädet.
Bertil, är du inte rädd? Att börja ommed någon ny?
Att våga nära någon igen?
Ja så.
Han tänkte efter.
Visst, sa han. Men jag tycker om dig och jag tror inte att rädsla är skäl nog att avstå.
Jag skrattade till. Till och med jag själv blev förvånad.
Klokt.
Jag har alltid slagit i spikar rakt in. Inga omvägar.
***
När det höll på att gå exakt ett år sedan oktoberkvällen då jag tog min ICA-kasse och gick ut från Ringvägen, satt jag och Bertil i köket i hans hus en sen kväll. Han lagade en låda som kärvade, jag tecknade i mitt skissblock över kaffekoppen.
Det var varmt. Lugnt. Det luktade kaffe och trä.
Siv, sa Bertil utan att titta upp, vill du flytta in hit?
Jag blickade upp.
Hit?
Ja. Till mig.
Jag dröjde. Han pysslade vidare med sin låda.
Jag har min ateljé där borta, sa jag till slut.
Jag vet. Men här finns också ett rum, med stort österfönster. Sol på morgonen. Har jag sagt?
Ja, du har sagt.
Nå?
Jag såg ner på skissen. På papperet: köksbordet, mannen med skruvmejsel, kvinnan med tekopp. Fönstret. Utanför: trädgården.
Jag måste tänka, sa jag.
Tänkt du.
Du kommer inte att pressa?
Nej.
Varför inte?
Han stängde lådan, testade. Den gick nu smidigt igen.
För att det finns tid, sa han. Och det är dumt att pressa en vuxen människa.
Jag såg igen på blocket.
Okej, sa jag.
Okej, du tänker eller okej du flyttar in?
Okej, jag flyttar in.
Han nickade, slog sig ned med sitt te. Vi satt tillsammans i en skön tystnad.
***
Det gick ett halvår till.
Jag bodde hos Bertil men behöll ateljén på Ågatan. Gick dit flera gånger i veckan. Rummet med östfönster hemma hos honom blev min andra plats: där skissade jag på morgnarna, när han gick till jobbet.
Mina bilder sålde bättre nu. Inte så att jag blivit känd, men jag hade fått en liten krets som sökte sig just till mig, beställde av mig. Tyst och småskaligt men det var mitt.
Jag hörde ibland om Jan: någon gång ringde Kerstin. Margareta gick knappt ut längre efter sjukhustiden, behövde hemtjänst. Jan jobbar, kommer hem, lever sitt.
Jag lyssnade och tänkte att den där mannen förr var hela min himmel. Hans humör var mitt väder. Hans ord mina regler. Det som såg ut som “ett bra äktenskap” utifrån var en liten bur där värsta låset var min egen hand på insidan.
Nu var himlen ny.
En morgon i december, tidigt, kom jag till ateljén innan det ljusnat. Satte på tevatten, snön föll mjukt utanför.
Telefonen ringde. Ingrid.
Hej, Siv. Hur är det?
Jodå, jag jobbar.
Jag har en nyhet. Vet inte vad du tycker. En kollega känner en gallerist i centrum de letar konstnärer till en vårutställning. Litet galleri, men seriöst. Hon har sett dina grejer på nätet och ville prata. Här är numret.
Jag skrev ner på en lapp.
Ingrid, de vill nog ha någon med namn, erfarenhet…
Siv, du målade inte på fem år. Nu har du gjort över etthundrafemtio bilder. Är inte det seriöst?
Jo, kanske
Ring. Bara ring och hör.
Okej.
Jag la på. Såg på lappen. Sen ut över snön stor, mjuk, och hela gården vit och orörd som ett nytt papper.
Jag hällde te, tog upp penseln. Jag ringer senare. Först måste jag hinna fånga det här snöfallet.
***
På kvällen kom Bertil och hämtade mig i ateljén. Han knackade, klev in, såg mig måla.
Färdig snart?
Fem minuter till.
Han satte sig på en pall i hörnet och störde inte. Såg på mig när jag arbetade, på det där speciella sättet lugnt och närvarande, som man ser på något man håller kärt.
Efter en stund lade jag undan penslarna, stängde färglådan.
Så, nu.
Fint blev det, sa han med en nick mot bilden.
Jag vet inte. Snö är svårt: det ser vitt ut men är blått, grått, rosa allt möjligt.
Jaså? sa han allvarligt. Det hade jag ingen aning om.
Allt verkar vitt, tills man verkligen ser efter.
Vi gick ut. Det var kallt, klart; snön hade slutat, luften så ren att man ville andas djupt.
Bertil, sa jag när vi gick genom mörkret, de ringde om utställningen, på galleriet i city.
Och?
Jag vet inte om jag ska.
Vill du?
Jag tvekade.
Ja, men jag är rädd.
För vad?
Att de säger “inte bra”, “inte rätt”. Att jag inte duger.
Bertil gick bredvid och såg rakt fram.
Siv, du vet att det inte finns något att vara rädd för?
Hur menar du?
Det allra värsta har du redan gjort. Du lämnade ett ställe där du dagligen fick höra att du var värdelös. Med bara en påse. Det var tufft. Vad är en galleriutställning att vara rädd för i jämförelse? Skulle de tacka nej ja, då har du ändå provat.
Jag stannade.
Så rakt du säger det, sa jag. Som att slå i en spik.
Gamla vanor.
Jag skrattade. Han log också, svagt i gatlyktans sken.
Vi går, det är kallt, sa han.
Vi gick vidare. Ljudet av snöknarr, och lyktorna speglades i isiga vattenpussar. Hemma lös det varmt i fönstren.
Bertil?
Ja?
Tack.
För vad?
För att du aldrig säger åt mig vad jag måste eller bör göra.
Han funderade.
En vuxen vet redan vad den ska göra, sa han. Man kan bara påminna ibland. Mer behöver ingen.
Han öppnade dörren, släppte in mig före. I farstun luktade det trä, och lite äppel han hade vinteräpplena på lagring i källaren.
Jag tog av mig skorna, gick in i köket, tände lampan. Allt var bekant: köksbordet, stolar, fönstret mot trädgården. På fönsterbrädan låg mitt skissblock från i morse.
Jag öppnade till sidan med gårdagens skiss: kök, en man med skruvmejsel, kvinna med kopp. Fönstret. Trädgården utanför.
Nu skulle jag bara lägga till snön.
Jag tog pennan.
