Du kan inte gå klädd så där, säger Viktor utan att ens vända sig om. Han står framför spegeln i hallen och justerar sin midnattsblå sidenslips. Han köpte den förra månaden för en summa som Elsa bara råkade upptäcka när hon letade efter kvittot till kylen. Jag är allvarlig.
Viktor, det är din firmas tioårsjubileum. Jag är din fru.
Just därför. Han ser på henne nu, och i hans blick finns något som får henne att tappa andan. Det är inte ömhet, utan något hon känner igen. Hon har sett den blicken förr, för länge sen, men då gav hon den inget namn. Du är min fru. Och därför ber jag dig stanna hemma.
Varför?
Han suckar långsamt, på det där sättet han gör när han tycker att hennes frågor är meningslösa och han måste slösa sin tid.
Elsa. Det kommer vara affärspartners där, viktiga personer. Pressen kanske dyker upp.
Och?
Du är Han stannar och letar efter rätt ord. Hittar det. Du är en tant. Förstår du? En helt vanlig tant. I den där blå klänningen med knappar. Där kommer kvinnor som ser annorlunda ut.
Elsa står i köksdörren, med en gammal kökshandduk i handen. Den är solblekt och urtvättad. Hon ser på honom och försöker förstå exakt när allt det här blev normalt. När sådana ord inte längre krävde någon förklaring.
Ska Linnea följa med dig?
Han rycker inte till. Det är det värsta. Ingen ilska, ingen förvirring. Bara ett stadigt ögonkast.
Linnea är min assistent. Hon organiserar evenemanget.
Viktor.
Elsa, börja inte nu.
Jag frågade bara.
Du frågade inte bara. Han tar ner kavajen från kroken och skakar ut den, elegansen automatiserad. Du anspelar på något. Som vanligt. Jag är trött på antydningar.
Elsa lägger handduken över armstödet på fåtöljen. Långsamt. Hennes händer darrar lite, men hon vill inte att han ska märka det.
Okej, säger hon. Okej, Viktor.
Så ska det låta. Han inspekterar sig själv i spegeln ännu en gång och ser nöjd ut. Är barnen hemma?
Karin är hos en kompis. Emil är på universitetet, han borde vara hemma vid åtta.
Säg till honom att inte störa när jag kommer hem. Det blir sent.
Ytterdörren smäller igen. Elsa står kvar i hallen, med doften av hans parfym omkring sig en doft hon en gång älskade, men som nu känns främmande. Elegant och främmande.
Hon går ut i köket. Sätter på vattenkokaren. Hon stirrar på ångan som börjar pysa ur pipen, och tänker på hur hon för tjugotre år sedan gifte sig med man som då såg på henne på ett helt annat sätt. Han älskade hennes skratt då; hade sagt att det klingade som en liten klocka. Hon blev generad varje gång han sa det.
Vattnet kokar upp. Elsa häller det i sin kopp, stoppar i en tepåse och följer länge de mörka virvlarna i vattnet.
Tant. Han kallade henne tant.
Hon är femtiotvå. Inte hundra. Inte åttio. Femtiotvå, och egentligen rätt okej, tänker hon. Nej, ingen omslagsmodell men så mycket bättre än den person han just gjorde henne till. Hennes hår är fortfarande tjockt, mörkt leverbrunt och nyanserat. Nästan inget grått, tack vare att hon tar hand om sig själv. Hennes händer klarar allt: baka bullar, sy gardiner, lugna ett barn mitt i natten och ta hand om bokföringen när han var nära att sjunka i siffrorna i början av sitt “Nordstjärnan”.
Vem hjälpte honom då? Vem satt vaken om nätterna med hans fakturor?
Tant. Otroligt.
Hon gråter inte. Tårarna är där, som ett tryck under bröstbenet, men de kommer inte. Kanske för att det inte är första gången. Det började redan för tre år sedan när han först sa: “Du skulle kunna klä dig lite snyggare ibland.” Då blev hon ledsen. Sen vande hon sig. Sen började hon till och med hålla med. Och nu står hon här ensam medan hennes man åker till firmans jubileum med Linnea, som är tjugoåtta och som hursomhelst varken har bullar i ugnen eller urblekta kökshanddukar eller tjugotre års gemensamt liv.
Det börjar skymma utanför. Majkväll. Milt, med doft av syren från gården. Elsa dricker sitt te, diskar koppen och går till garderoben.
Längst in, bakom vinterkapporna, hänger en klänning. Mörkröd, sammetslen. Hon köpte den för tre år sedan på rean på “Sundsvallsvaruhuset”, provade den hemma en enda gång. Viktor såg den och rynkade på näsan: “Ska du verkligen ha den? För stark färg för din ålder. Lite vulgärt.” Hon vek ihop klänningen, lade den djupt in i skåpet och tänkte ge bort den, men gjorde det aldrig.
Nu tar hon fram den. Skakar ut den. Sammeten är mjuk, varm, nästan levande mot handen. Elsa håller upp klänningen mot sig och ser sig i spegeln.
Nej. Inte tant.
Från hallen hör hon nycklar rassla. Emil. Hon hör hur han sparkar av sig skorna, slänger jackan på fåtöljen och går ut i köket.
Mamma, finns det något att äta?
Det finns biffar i kylen. Värm dem.
Står du där med klänningen?
Elsa vänder sig om. Emil står i dörren, lång, med pappas käkben och hennes gråa ögon, lite trötta nu. Första året på universitetet har varit tungt, märker hon på hans hållning, lite hopkrupen, som om han bär något tungt.
Jag provar den bara, säger hon.
Snygg. Han öppnar kylen, tar ut matlådan, värmer och äter. Ska du gå någonstans med den?
Elsa dröjer ett ögonblick.
Vet inte än. Kanske ingenstans.
Emil kommer tillbaka med sin tallrik, sätter sig ner, ser på henne med den där vuxna, rakryggade blicken.
Pappa stack på festen?
Ja.
Själv?
Hon svarar inte genast. Hänger klänningen på stolsryggen.
Emil.
Mamma, jag vet. Han säger det lågt, inte argt, bara konstaterande. Karin vet också. Vi har vetat länge.
Då kommer tårarna ändå, fast inte som gråt. De står bara som en klump i halsen medan hon stirrar ut i den nu helt mörka kvällen.
Hur visste du? frågar hon till slut.
Såg dem tillsammans i våras. På cafét vid Storgatan. Han märkte inte mig. Han äter, utan att se upp. Tänkte först det var jobb. Men det var uppenbart.
Varför sa du inget?
Vad hade du gjort?
Bra fråga. Vad hade hon gjort? Låtsats som hon inte vet. Precis som hon gjort de senaste tre åren, när hon sett tecken men övertalat sig själv att allt var inbillning. En form av familjepsykologi, där kvinnan efter femtio hellre blundar för sanningen. Det är en egen, lång och trist berättelse.
Jag vet inte, erkänner hon.
Inte jag heller. Han ser rakt på henne. Mamma, du är vacker i klänningen. På riktigt.
Elsa ser på sin son. På pojken hon en gång läste sagor för, lärde knyta skor, skickade till skolan med smörgås i väskan. Nitton år. Redan vuxen nu och ser mer än hon velat.
Tack, säger hon.
Efter maten ringer Elsa till Karin. Hon kommer hem vid tiotiden, rusar in med sitt rosa ryggsäck och andan av främmande parfym från väninnornas kramar.
Mamma, vad har hänt? Karin stannar, läser av moderns ansikte på det omedelbara sätt som bara femtonåriga flickor kan. Har pappa sagt något till dig?
Sätt dig, säger Elsa. Vi måste prata.
De sitter vid köksbordet och dricker te. Elsa berättar. Inte allt, men tillräckligt. Om vad Viktor sade. Om klänningen. Om Linnea och utifrån barnens reaktion förstår hon att hennes misstankar varit riktiga.
Karin lyssnar tyst, biter sig i läppen. Det har hon gjort sedan hon var liten, när det gör ont eller när hon kämpar för att inte börja gråta.
Kallade pappa dig tant? säger Karin efter en stund.
Ja.
Det är Karin skakar på huvudet, letar ord. Orättvist.
Det är det, håller Elsa med.
Mamma, ska du göra något? Gå ut någonstans? Över huvud taget?
Elsa tittar på klänningen, som fortfarande hänger på stolen.
Jag vet inte än.
Den natten sover hon oroligt. Ligger på sin sida i den breda sängen och tänker på allt. Tjugotre år. Ungdomen hon gett till detta hem, de här barnen, den här mannen. Hon slutade jobba när Emil föddes. Innan det arbetade hon som sömmerska på en ateljé inne i stan, var en av de bästa där. Föreståndaren, Inga-Lill, uppskattade henne och sa att Elsa var begåvad. Sen sa Viktor: Varför ska du arbeta? Jag tjänar pengar. Och Elsa litade på honom. Då stämde ju allt. Lyckan fanns där.
Lyckan. Hon vänder sig mot den mörka taket.
Vad kan hon nu? Sy. Laga mat. Sköta hemmet. Vara osynlig. Det sista är hon särskilt bra på.
Nej. Hon vill inte tänka så längre. Hon kan sy och det är faktiskt mycket. Hennes händer, hennes huvud, tjugo års erfarenhet, även om den är avbruten och mestadels informell, för hon har hela tiden sytt till sig själv, barnen, till grannen Åsa som alltid sa att Elsas klänningar är bättre än butiksplagg.
Tankarna går runt, runt. Hon somnar, vaknar, somnar igen. Vid halv tre hör hon ytterdörren öppnas. Viktor hemma. Hon hör vattnet i badrummet, sen lägger han sig tyst intill. Snart andas han tungt.
Elsa ligger vaken länge till.
Nästa morgon går han tidigt, äter knappt frukost.
Jag är borta hela veckan. Vänta inte på mig till middagen.
Dörren. Tystnaden.
Elsa gör kaffe och sätter sig vid fönstret. Det regnar lätt, syrenerna i gården glänser. Hon dricker kaffe och tänker. Tyst, nästan kallt. Kanske blir smärtan till slut något klart och hårt.
Banketten är nu på fredag. Idag är det tisdag.
Tre dagar.
Hon tar sin mobil och skriver till Barbro. Barbro Hultgren var deras revisor i flera år innan hon bytte jobb, men hon och Elsa har förblivit vänner, ibland går de ut och tar en kaffe. Barbro är en klok, praktisk kvinna på femtio, jordnära och rak.
Barbro, kan vi ses idag?
Svaret kommer snabbt: Självklart. Kl 15 på Café Hemtrevligt?
Elsa skriver: Vi ses.
De sitter på ett litet café några kvarter bort. Barbro i strikt grå kavaj, kort hår och vakna ögon. Hon lyssnar utan att avbryta, höjer bara på ögonbrynen när Elsa kommer till ordet tant.
Så han sa verkligen det, säger Barbro.
Ja.
Och om Linnea, visste du redan?
Länge. Emil bekräftade igår.
Barbro snurrar sin kopp i händerna.
Elsa. Jag ska vara ärlig och hoppas du inte blir arg.
Kör.
Jag visste. Barbro tittar rakt på henne Redan när jag jobbade kvar på Nordstjärnan. Såg dem ihop, flera gånger. Tänkte berätta men lät bli. Tänkte: de får reda ut själva. Nu förstår jag att det var fel. Förlåt.
Elsa är tyst en sekund.
Det är lugnt, Barbro. Nu är det ändå för sent.
Vad tänker du göra?
Elsa ser sin vän i ögonen.
Gå på jubileet.
Barbro stirrar några sekunder och nickar.
Med barnen?
Med barnen.
Du vet att det bli stökigt?
Jag vet.
Han kommer bli arg.
Jag förstår.
Barbro tiger en stund.
Bra. Vad behöver du då?
Elsa ler för första gången på två dagar.
Någon som fixar mitt hår. Jag klarar det inte själv.
Torsdagskvällen. Karin sitter vid spegelbordet, borstar långsamt ut mammas hår, med den omsorg bara barn kan ha i viktiga stunder. Elsas hår är fortfarande tjockt, och hon har tonat det lite kvällen innan för att jämna till färgen.
Är du inte rädd, mamma? frågar Karin.
Lite.
Pappa kommer bli arg.
Antagligen.
Vad säger du då?
Inget. Jag bara går in.
Karin sätter upp den sista slingan, tar ett steg bakåt och betraktar resultatet.
Fint, säger hon. Mamma, du är vacker. Du har alltid varit det, men du har glömt.
Elsa vänder sig om och kramar sin dotter. Hårt, ordentligt. Karin blir först förvånad, men kramar tillbaka.
Klänningen ligger på sängen. Mörkröd, mjuk sammet. Elsa tar den på sig långsamt. Karin hjälper till med dragkedjan. Elsa ser sig i spegeln.
En kvinna hon knappt känner igen, men så bekant. Hon som fanns innan Elsa började ge upp.
Sminket gör hon själv. Bara lite: mascara, läppstift. Ett gammelrosa läppstift älskat förr. Örhängen i svart onyx, present från mamman.
Mamma, säger Emil i hallen taxin kommer strax.
Jag kommer.
Hon tar den lilla svarta väskan, gammal men fin, och går ut.
Emil ser på henne:
Wow.
Wow, säger Karin.
Elsa tar på sig kappan. Hennes händer darrar ännu lite, men hon saktar ner rörelserna. Lugnt nu.
Nu går vi, säger hon.
Hotell Polarstjärnan är ett bra hotell. Inte det finaste, men ordentligt. Viktor valde det för statusens skull: stor sal, högt i tak, egen catering. Elsa har varit där en enda gång för åtta år sedan, på någons bröllop. Minns marmorgolvet och kristallkronan i trappan.
Taxin stannar vid entrén. Elsa kliver av, andas in den milda majkvällen med doft av blommande lönn.
Mamma, Emil viskar vi är med dig.
Jag vet. Hon tar Karins hand. Nu går vi in.
I foajén är några försenade gäster på väg till trappan, med namnbrickor på kavajerna. Elsa går lugnt. En ung, höfklädd receptionist möter dem.
God kväll. Är ni gäster till “Nordstjärnan”?
Ja, säger Elsa. Jag är Viktors hustru. Det här är våra barn.
Receptionisten tvekar men nickar.
Vänligen, andra våningen, salen Bärnstenen.
Bärnstenssalen är full. Finklädda människor med glas i händerna, doft av parfym och varma snittar. Någon skrattar vid baren, svag musik i bakgrunden. Elsa stannar i dörröppningen, känner hur blickar glider över henne. Hon är en främling här. Det vet hon. De här människorna känner Viktor, hans senaste år, kanske också till Linnea. Men ingen av dem känner frun.
Ser du pappa? Karin viskar.
Inte än. Elsa spanar långsamt genom rummet. Vi hittar honom.
Viktor står vid väggen längst bort, vid ett litet runt bord med snittar. Han pratar med två män i mörka kostymer, och Elsa känner igen en av dem: Göran Mellberg, gammal partner till Nordstjärnan, kraftig man med vitt hår och tung blick. Viktor respekterar honom. Eller fruktar.
Bredvid Viktor står Linnea.
Elsa ser henne för första gången, även om hon länge föreställt sig henne. Ung, lång, i tajt blå klänning, felfri frisyr. Vacker. Elsa konstaterar det utan bitterhet, som när man noterar vädret. Snygg tjej. Tjugoåtta. Hennes hand vilar lätt på Viktors arm.
Där är pappa, konstaterar Karin. Med tjejen i blått.
Elsa går lugnt framåt.
Hon rör sig långsamt genom salen. Några vänder sig om. Någon flyttar på sig. Hon ser rakt fram mot mannen vid bordet.
Viktor ser henne på tre meters håll. Hans ansikte förändras: läpparna öppnas, sen stramas de åt, blicken blir kall.
Elsa, säger han tyst. Vad gör du här?
Jag är på din firmas jubileum, svarar hon lika lugnt, lågt. Tio år. En stor dag.
Göran Mellberg ser på henne, på Viktor, och tillbaka.
Elsa Andersson? säger han, med värme och överraskning. Det var länge sen. Du ser strålande ut.
Trevligt att se dig, Göran, säger Elsa och ler.
Linnea tar ett litet steg tillbaka. Hennes hand smyger undan från Viktors ärm.
Och då träder Karin fram. Femton år. Mörka ögon, rak hållning. Hon ser på Linnea med den sakligheten som bara barn har, som vuxna har svårt för just för att den är ärlig.
Pappa, säger Karin, tydligt så de omkring hör. Varför kramade du henne? Det där är ju inte mamma.
Plötsligt dämpas sorlet kring dem. Två män vid Görans bord utbyter blickar. En kvinna vid intilliggande bord vänder på huvudet.
Viktor blir blek, trots den senaste solbrännan.
Karin, börjar han. Det är jobb, jag förklarar…
Pappa, jag är inte liten längre, säger Karin lika lugnt. Vi har vetat, jag och Emil.
Emil står bredvid, utan ett ord, bara tittar på sin far.
Göran Mellberg harklar sig, ställer glaset ifrån sig.
Viktor, jag förstår att ni har något att prata om. Vi tar vårt samtal senare.
Han nickar artigt mot Elsa, sträcker på ryggen och går bort. Hans två sällskap följer efter.
Linnea viskar:
Jag ska nog kolla till catering.
Och försvinner.
Nu är det bara Elsa och Viktor. Med barnen. Han ser på henne med en min hon tidigare tog för utmattning nu ser hon att det är något helt annat: förvirring. Han vet inte vad han ska göra.
Elsa, säger han dämpat, förstår du vad du ställt till med?
Jag kom på jubileet, upprepar hon. Tio år. Det betyder något.
Hon tar ett glas från ett serveringsfat. Champagne. Bubblorna sträcker sig mot ytan.
Du kunde ha stannat hemma, säger han lägre. Som jag bad dig.
Kunde, håller Elsa med. Men gjorde det inte.
Hon ser på honom, och där och då faller allt på plats. Inget raseri, ingen triumf. Bara klarhet. Hon stirrar på denna man i dyr kostym, med dyra manschettknappar och slips, som hon lagat mat till i tjugotre år, tvättat skjortor och uppfostrat barn med, trott på ser honom och tänker bara: så mycket tid slösad.
Jag skålar för din firma, säger hon. Och sen går vi. Barnen är trötta.
Hon vänder sig mot dem.
Nu går vi, säger hon lågt.
I dörren tar Emil henne under armen.
Du är stark, mamma.
Jag gick bara dit, säger hon.
Jo, nickar han. Det är just det.
Hemma hänger Elsa försiktigt tillbaka klänningen och tvättar av sig sminket. Lägger sig. Och för första gången på månader sover hon utan halvvakenhet, utan tunga tankar. Hon sover djupt och länge. Till klockan nio nästa morgon.
Det som följer händer långsamt, men obevekligt, som tö i april. Inte på en dag, men under två veckor. Elsa hör det i bitar: via Barbro, via Karin som råkar läsa sms från pappas mobil när den låg på laddning.
Göran Mellberg vägrar skriva på byggkontraktet. Inte rakt ut, men via ombud och med pauser. Han ringer Viktor efter festen och säger att han måste tänka. Göran är gammaldags, för honom betyder familjen något på riktigt. Vad han såg i Bärnstenssalen att Viktor tog med sig älskarinnan på officiell middag och lät sin hustru stanna hemma var ett brott mot ordningen som Göran värdesätter. Att ha en affär, det händer folk. Men man tar inte med henne istället för fru. Det är respektlöst mot hemmet.
Flera andra partners följer hans exempel. Affärer och rykte byggs sakta, men raseras snabbt. Styrelsen börjar ställa obekväma frågor. Det kommer fram att Viktor gjort sidosprång även i bokföringen. Det är nu en helt annan fråga. Men ett snedsteg drar alltid med sig fler.
Linnea lämnar Nordstjärnan efter tre veckor. Diskret, utan skandal. Hon säger bara upp sig. Viktor verkar vilse i flera dagar.
En kväll sätter han sig hemma vid köksbordet. Elsa ställer fram sopptallriken och lämnar rummet. Han sitter kvar länge. Hon hör honom sucka.
Sent på kvällen kallar han på henne.
Elsa. Vi måste prata.
Ja, säger hon. Men först vill jag veta: vill du tala eller vill du att jag bara lyssnar?
Först ser han inte skillnaden. Sen verkar han fatta. Blicken sänks.
Förlåt mig, säger han.
Elsa sitter mittemot, händerna i knäet. Lugna. Hon ser på honom och tänker: för sent. Inte av ilska, utan för att förlåtelse kräver något levande dem emellan, och det fanns inte längre. Det torkade ut med åren och med tant.
Jag hör dig, säger hon.
Det är ingen förlåtelse. Han förstår det.
Det är Elsa som en månad senare, lugnt men bestämt med advokat i ryggen, tar upp skilsmässan. Barbro hjälper henne hitta en jurist. Lägenheten delas. Barnen bor med Elsa. Viktor protesterar inte det är enda saken han inte protesterar om.
Under tiden startar Elsa en syateljé. Litet, två rum på granngatan. Hon grubblar länge innan bageri hade kanske varit enklare, men hennes händer minns tyg och nål bättre än något annat. Hennes gamla chef Inga-Lill är pensionär, men säger: Elsa, detta skulle du gjort för tio år sen.
Det känns både gott och bittert. Då fanns inte styrkan. Nu gör det.
Första tiden är svår. Pengar kommer in långsamt, kunderna få, Elsa jobbar från morgon till kväll, kommer hem trött med tygbitar kvar mellan fingrarna. Karin kommer förbi ibland efter skolan, gör läxorna i ateljén och pratar ibland tyg och färg, med förvånande säkerhet för sin ålder. Elsa märker det. Lägger det på minnet.
Emil har det tufft. Viktor försöker möta honom några gånger. Emil går dit, kommer hem tyst. En kväll säger han:
Han vill att jag ska förstå honom.
Kan du det?
Vet inte. Hur kan man förstå någon som skäms för sin fru? Emil ser ut genom fönstret. Mamma, du var väl aldrig… du var ju vanlig. Alltid vanlig.
Tack, min son.
Det är sant.
Jag vet.
Han är tyst en stund.
Jag och Sara har problem, plötsligt. Hans flickvän. Hon säger att detta fått henne orolig för hurdan jag skulle bli som pappa. Rädd att allt upprepar sig.
Det är inte du, Emil. Det är inte din historia.
Jag vet. Men hon vet inte.
Elsa tänker efter innan hon svarar.
Låt henne titta. Bara tiden hjälper.
Han nickar. Problemen med Sara fortsätter en tid, och Elsa oroar sig lite men låter honom vara barn behöver sitt eget utrymme för att lösa saker. Hon har förstått det nu.
Ateljén växer sakta. Efter ett år kommer de första stamkunderna. Snart får Elsa beställning på brudklänningar svårast men bäst betalt. Hon tar in en lärling, unga Anna, duktiga händer och ett klart huvud. De passar ihop; behöver få ord emellan sig.
Ibland kommer Barbro förbi. De dricker te bland sytillbehören, pratar barn, hälsa, livet. En gång säger Barbro:
Vet du vad jag gillar hos dig? Du är inte bitter.
Jo, ibland är jag arg, säger Elsa.
Nej, du är bara sur ibland. Det går över. Bittra människor förstör sig själva.
Elsa funderar och håller med.
Vid sjutton års ålder bestämmer sig Karin för att studera design. Hon slår inte på stora trumman kommer bara en dag med en mapp skisser.
Elsa bläddrar: där finns något levande och rörigt, och en egen blick.
Det är du, säger Elsa.
Du har inget emot det?
Nej. Det är ditt och du vet det bättre än jag.
Karin ler lugnt, varmt.
Mamma. Du har ändrats.
Ändrats?
Förut undrade du alltid: Vad skulle pappa säga? Vad tycker folk? Nu frågar du inte.
Elsa tittar på sin dotter.
Lärt mig sent, säger hon.
Inte för sent. Karin samlar ihop sina skisser. Du är okej.
Det är det finaste Elsa hört på länge. Bara “du är okej” rakt och ärligt.
Viktor ser hon sällan. Han hämtar eller lämnar barn, ser ibland bra ut, ibland inte alls. Hon hör att “Nordstjärnan” fått ny ledning och att Viktor nu är någon sorts vanlig projektledare. Ett fall, visst. Men Elsa bryr sig inte längre. Hon har sitt.
Sommaren tre år efter skilsmässan är fin. Varm, lång. Ateljén flyttar till större lokal, tre sömmerskor anställs. Elsa sitter ibland på kvällen på sin lilla balkong i nya lägenheten hon tog en egen, också ett viktigt steg dricker te och ser på skymningen. Ofta jobbar hon, men ibland bara sitter hon med tyst närvaro: det är bra så här. Inte sagolycka, bara bra. Lugnt. Trött, men bra.
Den hösten kommer han.
Elsa ser honom utanför ateljén, när hon sitter med en kaffe och en ny skiss. Viktor tvekar vid dörren. Han har blivit äldre inte bara av tid, utan på riktigt. Axlarna nedtyngda. Kostymen fin, men omodern.
Hon möter honom själv vid dörren.
Viktor, säger hon. Kom in.
De slår sig ner i lilla mötesrummet. Två stolar, ett vasst glas med torkade blommor. Hon häller te i hans kopp.
Hur är det? Han frågar först.
Bra, svarar hon. Mycket att göra. Ateljén går bra.
Jag har hört det. Han ser på henne. Du är duktig.
Hon svarar inte, håller bara koppen.
Elsa. Han tar en paus. Jag har tänkt.
Tänkt? Hon upprepar bara.
Jag hade fel. I mycket. Jag förstår det nu.
Viktor.
Nej, vänta. Han lyfter blicken. Jag vill säga det. Du var en bra hustru. Du höll ihop hemmet. Uppfostrade barnen. Jag såg inte det. Eller tog det för givet. Att det bara är så. Han blir tyst. Jag gjorde fel.
Elsa ser på honom, den slitne mannen framför sig. Hon känner igen både den Viktor hon gifte sig med, den Viktor som kallade henne tant, den som blev övergiven av Linnea. Alla är han.
Jag hör dig, säger hon.
Jag har tänkt kanske inte börja om. Men ses ibland. Prata. Jag är ensam nu, Elsa. Helt ensam.
Tystnad.
Elsa ställer koppen på bordet. Ser ut på det gråa höstvädret, fuktiga löv på trottoaren, en cykel vid lyktstolpen. Sen på honom.
Viktor, säger hon. Jag är inte arg längre. Det är över. Jag ångrar bara åren. Inte dig, utan åren. Att de blev sådana. Det är allt.
Elsa.
Låt mig prata klart. Hon säger det mjukt, men bestämt. Du är inte ensam. Du har barn. De finns för dig. Men jag kan inte vara det du söker. Samtal? Vanor? Sällskap? Jag vet inte. Men jag kan inte.
Varför?
Hon tänker inte för att såra, utan för att hitta ärliga ord.
För att jag äntligen har blivit mig själv igen. Och det tog för mycket kraft. Jag vill inte gå bakåt.
Han är tyst länge. Ser ner på sitt te han inte rört. Nickar sedan.
Jag förstår.
Jag vet.
Barnen
Det är din tur nu, säger hon. Gå till dem. Prata. Emil har haft det svårt, men han är öppen om du verkligen försöker.
Viktor reser sig, gör den där invanda rörelsen med kavajen den Elsa sett så länge. Många år.
Klänningen passar dig, säger han plötsligt.
Hon ser ner. Idag har hon en annan klänning. Mörkblå, med enkel krage. Hon sydde den själv i vintras.
Tack, svarar Elsa.
Han går. Hon hör dörren slå igen. Sedan tystnad.
Elsa sitter kvar några minuter. I mötesrummet är det svalt och stilla. Torkade blommor i vasen. Tekoppar. Hennes skisser vid bordskanten.
Till slut reser hon sig, sköljer ur sin kopp och går tillbaka till arbetsbordet, tar pennan, böjer sig över nästa skiss.
Anna kikar in i dörren.
Elsa, nästa kund har kommit.
Säg att hon kan vänta en minut, säger Elsa.
Anna nickar och stänger dörren.
