Jag och min fästmö, Linnéa, älskar varandra djupt. Vi är båda 20 år gamla och har varit vänner sedan fjärde klass. Redan i sjätte klass började vi som par, och vi fick en son när vi var rätt unga.
Självklart var det inte direkt vad våra föräldrar väntade sig av oss. Men så blev det. Vår son är vår största skatt! Just idag fyller han tre år. Vi har lyckats skaffa en egen lägenhet, och nu har jag bestämt mig för att gifta mig med min älskade Linnéa.
Till bröllopet har vi bjudit in ungefär hundra gäster, mest släktingar från olika delar av Sverige. Även om vi inte står varandra särskilt nära, kändes det fint att samlas vid ett sådant tillfälle.
Så fort vi berättade om det kommande bröllopet började min mamma försöka övertyga oss om att vi skulle lämna vår son hemma med en barnvakt istället för att ta med honom.
Ni måste tänka på hans bästa och att han inte ska hamna i kläm. Ingen vill ha ansvaret för ett litet barn, folk är där för att fira och slappna av. Det blir bara stress för er att hålla koll hela kvällen. Han är ju så liten och förstår ingenting ändå.
Jag och min blivande hustru var ensamma om att tycka att vår son borde vara med vid en sådan viktig dag. Detta ögonblick kommer aldrig igen. Min moster mammas syster ställde upp och lovade ta hand om vår son under ceremonin. Allt ordnat, ingen anledning till oro, familjen kunde vara lugn.
Men min mamma fortsatte att agera märkligt gick runt och ojade sig över att vår son skulle vara med. Till slut insåg vi varför hon reagerade så starkt.
Det visade sig att mina föräldrar hade valt att inte nämna vårt barn för någon annan i släkten. Nu visste de inte hur de skulle förklara för alla när sanningen skulle komma fram. De skämdes över att sanningen snart skulle avslöjas.
Mamma sa att hon skulle känna sig pinsam om folk fick veta att jag fick barn innan jag gifte mig. Många har ju inte egna barn så tidigt. Folk skrattar bakom ryggen, sa hon. Vi borde låta det stanna mellan oss.
Egentligen tror jag att mamma mest oroade sig för släktens reaktioner och deras kommentarer. Hon hade haft kontakt med somliga, men ingen hade fått veta något.
Jag blev väldigt ledsen och besviken på henne. Och hon på mig.
Nu känns det som om vi har gjort något fel, som om det var olagligt att bli föräldrar tidigt. Jag har pratat med mina föräldrar flera gånger, men vi står fast vid våra olika beslut.
De som står oss närmast har inte stöttat oss. Mamma hotar att jag inte längre får vara hennes son om jag inte gör som hon vill. Aldrig hade jag trott att något sådant skulle hända i mitt liv.
Men jag har lärt mig att även om andra är rädda för sanningen måste man våga stå för den. Familjen ska vara den plats där man vågar vara sig själv, och kärleken till sitt barn är inget man ska behöva skämmas för. I slutändan är det viktigaste att följa sitt hjärta, även om det innebär att gå emot andras förväntningar.
