Min man och jag är lyckligt gifta.
Vi träffades på universitetet. Jag hade aldrig planer på att stanna kvar där, utan ville hem igen. Med min specialistkompetens visste jag att jag skulle bli en stjärna hemma i min hemstad, en veterinär med ovanliga kunskaper.
Jag är hjärtspecialist, men på djur: katter, hundar, till och med kor. Det finns inte många rika kunder, men en del, och även de med mindre pengar kommer till veterinären med sina djur. Min man är också veterinär, och är riktigt skicklig på diagnostik.
Jag frågade runt på de lokala klinikerna det är likadant överallt. De gör bara det mest grundläggande: kastrering och vaccinering. Komplicerade fall tar de inte det är inte lönsamt.
Därför startade vi en klinik för svårare fall, med kvalitativa diagnoser. Vi forskar också för våra kollegor. Vi är ett bra team, allt går fint.
Vi tjänar gott, men har ändå rimliga priser. Därför har vi många kunder. Vi har redan köpt vår egen lägenhet, anställt assistenter så att jag slipper övernatta på kliniken och hinner ta hand om barnen och hemmet.
Men min svärfar och svärmor är fortfarande inte nöjda med mig.
De är sura över att han har flyttat till min hemstad de hoppas att han ska flytta tillbaka och ta kliniken och familjen till Stockholm. Jag förstår inte varför de är besvikna, min man har två systrar, båda bor kvar nära föräldrarna, så de är inte ensamma. Det är ju vi som har stöttat hans systrar ekonomiskt, vi gav dem pengar till handpenning på lägenhet.
Jag är alltid artig mot dem.
Men min svärfamilj vet inte vad gränser eller avstånd innebär.
Så idag ringer min svärfar:
Vi ses ikväll klockan 19. Kom och hämta mig.
Klockan är ju bara 17. Skynda dig då.
Okej. Jag måste hämta dottern, göra min assistent glad som blir kvar sent och inte nämna tårtan jag nästan förstörde.
På väg.
Min yngsta sitter i baksätet i bilbarnstolen.
Min man är på kliniken, han har en patient, en katt som är skadad och ska opereras. Och min svärfar vägrar låta mig ta taxi.
Så jag kör själv.
Han började genast prata i telefon när han letade efter bilen. Jag vägrade gå ur, ville inte väcka dottern.
Han satte sig, smällde igen dörren och började skrika: Du kunde väl gå ut! Min dotter sover, väck henne inte. Men svärfar sänker inte rösten vill man sova, så sover man.
Dottern vaknade och började gnälla.
Tror ni att farfar försökte trösta henne? Gav hon ens någon leksak?
Nej, det gjorde han inte. Jag fick veta att mina barn är ouppfostrade, och att det är mitt fel som är hemma med dem man ska fostra, inte bara titta på TV. Att arbeta på kliniken fem, ibland tio-tolv timmar, räknas alltså som att vara hemma?
Men hans son arbetar ju!
Sen började han svära om att jag körde för fort och att vi skulle dö. Och han informerade om att min man redan har en ny fästmö hemma, en ung kvinna som skulle ge honom ordentliga, lydiga barn.
Dottern började gråta, och farfar vände sig om och skrek att hon skulle vara tyst när de vuxna talade.
Så jag svängde om.
Körde honom tillbaka till stationen: Hej då. Farväl, farväl…
När jag kom hem stod min man med ett trött ansikte i hallen: hans pappa hade redan skickat filmer till honom. Jag överlämnade min gråtande dotter:
Ett ord till, så går du till pappa. Där väntar din nya fru. Och du får nya, lydiga barn. Under tiden får du jobba, annars börjar jag skrika också.
Min man tittade bort, och jag insåg att vi haft detta samtal förut. Hans pappa kommer aldrig att hälsa på igen.
