Alltså du, du kan inte ana vilket drama som utspelade sig hos oss häromdagen rena Skandal i den fina familjen. Hör här.
Nu är det slut! utbrister Lydia Persson, mina ögon torkar till och med när jag tänker på det, hon tryckte en kritvit näsduk mot ögonvrån och suckade så högt att hennes man, Ilja, nästan ramlade av köksstolen.
Lydia, vad nu? Är det dags för dina droppar igen?
Låt dina droppar vara, Ilja! Förstår du inte? Det här är skam! Skam! Hela vår familj är skandaliserad! Titta på henne! Inte ett spår av ånger!
Och ja, den enda arvtagerskan i släkten tänk dig, Elin Persson satt verkligen inte och bet sig i läppen av skam. Nej då. Hon drack inte ens kaffe med tillgjort allvar.
Istället satt Elin ute på verandan på landet utanför Uppsala, med sina långa ben slängda över räcket ben som, enligt hennes mor, hade exakt samma linjer som mormor, en äkta prima ballerina på Kungliga Operan i Stockholm. Elin plockade körsbär ur en stor, blommig skål, kalkade i sig en i taget och sköt sen iväg kärnorna långt ut i rönnbärsbuskarna. Hennes sätt provocerade alltid fram ett förtvivlat suckande från Lydia.
Elin! Lägg genast av med detta! Tror du att du är hur ostraffad som helst? Vi har ett allvarligt samtal att ta tag i och du, du…
Lydia himlade med ögonen och försvann in sitt rum för att äntligen ta sina droppar.
Elin, lilla hjärtat, du är inte allvarlig, väl? Ilja försökte tysta ner samtalet innan det spårade ur.
Jodå, pappa. Det är inget skämt! Och snälla, förklara för mamma att hennes planer om bröllop redan är körda. Jag SKA inte gifta mig med Max! Så är det bara.
Men du krossar hennes hjärta!
Överdriv inte, pappa.
Kan du inte tänka om?
Det finns inget att tänka på. Jag har redan tackat nej. Max och jag pratade i dag, vi är överens. Jag säger det en gång till det blir ingen bröllop.
Herregud…
Lydia hade börjat beklaga sig inne i vardagsrummet, Ilja rusade efter, men Elin bara sträckte sig efter fler körsbär.
Vad ska jag säga till alla? Det här är förfärligt! Maten är beställd, inbjudningarna skickade och allt!
Mamma, jag bad dig inte skicka ut dem, sjöng Elin utan att höja rösten, Du bestämde dig nu får du ta konsekvenserna.
Du är så hård, gumman! Jag ville ju bara väl!
Och som vanligt gick det… som vanligt. Ja, mamma? Elin log och sträckte på sig Jag har egna planer för mitt liv. Sorry, vad synd va?
Elin! nu brast Lydia i gråt igen Hur kan du göra såhär mot mig?
Än så länge har jag inte gjort något speciellt, sa Elin och tog in de orörda tekopparna till köket. Jag klarar av att diska tre koppar utan att slå sönder dom.
När Elin försvann såg Lydia strängt på sin man:
Hon är precis som din mamma! Samma tonfall! Alltså, varför förtjänar jag detta?
Du ska veta, svärmor i huset du skulle ha älskat Kerstin Lind, hennes svärmor var nästan legendarisk. Lydia gifte sig sent, tyckte hon visste precis allt, trodde hon skulle bli respekterad och älskad automatiskt. Men Kerstin, som varit primadonna på Dramaten, såg ingen anledning att lägga om stilen för en ny svärdotter.
Lydia, älskling, vilken doft du har på dig? viskade Kerstin och knep ihop näsan när Lydia kom in.
Det är mina nya parfymer! Tycker du inte om dom?
Kanske, men varför hälla på hela flaskan? En droppe på handleden räcker.
Lydia, som alltid överdrev lite, blev sur och tystnade.
Vad har jag gjort henne? snyftade Lydia till sin Ilja. Varför är hon så mot mig?
Lydia, mamma är sån mot alla. Det är hennes sätt.
Då får hon ändra sig! Och kalla mig inte älskling igen! Jag tål inte det!
Såklart, Kerstin ändrade sig så klart inte ett dugg. Hon slängde ur sig sylvassa kommentarer så Lydia blev tokig. Det ledde till smågräl och lite kylighet mellan Ilja och hans mamma, ända till det där ögonblicket på Stadsteatern, när någon bekant sa till Lydia:
Lydia, du har blivit en riktig dam! Det är så när man umgås med Kerstin Lind vilken stjärna! Vilket mode, vilken känsla för stil! Fantastiskt att du blev hennes kopia!
Jämförelsen sved men komplimangen värmde ändå skönt. Och ärligt talat, Kerstin var ju stilikon i hela Stockholm.
Med tiden var Lydia alltid artig och höll avstånd till svärmor. Men när Elin föddes, glömde hon alla gamla irritationer. Kerstin var överlycklig för lilla barnbarnet, och tog alla chanser att rå om henne.
Familjen var rätt kreativ av sig (bortsett från Lydia, som faktiskt var tandläkare) men det var ändå en ovanligt lugn och trygg uppväxt för Elin. Mest bortskämd blev hon av pappa och farmor, medan mamman var sträng men bara för att hon ville Elins bästa.
Vad ingen visste Lydia bar på en sorg som aldrig läkte. Hon hade ett gammalt medaljonghalsband med ett foto på en lockig liten pojke hennes första barn, som dog när han var liten och mamman Lydia aldrig kunnat förlåta sig själv eller sin egen mamma för olyckan.
Efter tragedin skildes Lydia fort, bytte stad (till Umeå), fick börja om och var länge mest en skugga av sig själv. Men så en dag dök Ilja upp i hennes liv som patient med en trasig tand.
Hur länge har du haft ont?
En vecka, har kämpat på.
Men varför väntar du så länge? snäste Lydia, men när Ilja log mitt i smärtan, blev hon tyst. Hon blev rörd, faktiskt rodnade hon, och så började det sakta men säkert smälte livet upp igen.
Ett år gick. Ilja väntade dagligen utanför kliniken, följde henne hem, sa inte mycket men var där. När han friade, tvekade Lydia.
Jag är lycklig med dig… men jag vet inte om jag kan göra dig lycklig.
Varför tror du det?
Jag vill inte ha fler barn.
Varför då?
Jag berättar, men inga detaljer. Sen får du tänka. Och om du inte kommer i morgon så fattar jag. Rådfråga din mamma om du vill. Ni står ju nära varann.
Men Ilja rådfrågade ingen. Kerstin la sig aldrig i. Och när han förklarade allt för sin mor, så sa hon bara:
Om du älskar henne vad väntar du på? Kärleken är ett sällsynt, dyrbart fynd. Och ja, man får bära dess tyngd ibland. Men klarar du det, är du rikast i världen.
Sen blev Lydia en del av Persson-släkten på riktigt, fick smycken ur den gamla familjeskrinet och allvarliga råd om när man bär äkta pärlor (aldrig på Hötorget, men möjligen i Visby om man vill bli bjuden på lunch av fiskegubbarna).
När Lydia blev gravid var det första hon svamlade för Kerstin. Och när lilla Elin kom till världen var Kerstin där med barnvagn och hemkokt ärtsoppa.
Alla gamla oförrätter försvann, Lydia hade plötsligt allt hon tänkt sig: familj, hem och lugn. Men barnet hon förlorat bar hon med sig, hennes Ilja körde ut henne till pojkens grav varje sommar. Men Lydia gick aldrig hem till sin egen mor.
Det gick år. Tills Elin fyllde tio och Lydia fick brev från sin mamma. Hon rådfrågade då Kerstin, som sa:
Åk du. Du behöver det mer än hon. Du kan aldrig förlåta kanske, men innan tiden tar slut måste du ändå prata färdigt. Gör det för din dotter också.
Lydia åkte till hennes barndomsstad, kom tillbaka efter några dagar. De få minuter liknade försoning, och Kerstin var nöjd.
Känslan av oro och rädsla förlorade hon ändå aldrig. Hon var överbeskyddande mot Elin, ville omöjligt släppa taget.
Lydia, Elin är stor nog, hon behöver sitt eget liv, sa Ilja. Men Lydia, ja, du vet norsk mamma, svensk kontrollbehov, det var svårt.
Kerstin hade lösningen:
Låt Elin börja dansa pardans!
Men hon har redan simning, pianolektioner, matteklubb…
Strunta i allt det. Pardans. Punkt slut.
Och där började det. Elin fick Max som danspartner. Först såg Max ut som en överviktig dalakille, men Elin, hon såg till att de blev bäst på hela dansstudion. De vann tävlingar, åkte runt, och folk började viska tänk om de gifter sig.
Senaren, när Elin kom hem från studenten, berättade hon:
Jag har bestämt mig. Jag ska läsa till läkare.
Lydia försökte le, men Elin såg något märkligt i ögonen på henne, och kände på sig att något varit uppgjort bakom ryggen.
Förresten Elin, Max föräldrar har varit här på fika… Vi har tre månader på förberedelse. Höstbröllop blir så fint, och Max…
Va? Ska ni gifta bort mig nu? Elin spärrade upp ögonen.
Men självklart, ni är ju det perfekta paret både på och utanför dansgolvet!
Tänkte mamma ens fråga vad JAG vill?
Det har alltid varit bestämt i mitt hjärta, lilla vän.
Kalla mig inte lilla vän! Och så packade Elin sin väska och drog till farmor.
När Ilja föreslog för Lydia att de skulle försonas, blev hon först arg. Men till slut, efter mycket övertalning och kärleksfulla bråk, gav Lydia med sig och åkte till Elin.
Vad som sas vet ingen, men Ilja såg att de båda varit ledsna och glada på samma gång.
Så landade lugnet hemma. Men livet är ju som Skansen en dag i juli: Plötsligt händer det!
Elin blev läkare, stod klarvaken på sitt första nattpass på akuten i Uppsala.
Elin Persson, vi har en blindtarm här inne!
Jag kommer! sa hon glatt och skrattade när hon såg patienten. Det var Max.
Litar du på mig?
Alltid.
Tre år senare, tryckte Elin upp grinden till föräldrarnas villa utanför Uppsala och satte ner sin lilla son på gräsgången.
Kom nu, spring till farmor! Mamma, ta emot!
Lille Paulus tjöt av lycka och rusade rakt i farmor Lydias famn.
Min guldklimp! Så underbart att du är här!
Är farmor hemma? ropade Elin.
Nej, hon är på Gotland! Ny romans. En konstnär, tror jag. Jag orkar inte ens hänga med längre. Max parkerar bilen. Och grillen är varm, pappa har bullar i ugnen, så tvätta händerna och kom till bords! Jag lägger lilla Paulus först. Men ja, jag sjunger nog någon liten sång, som vanligt…!
Mamma, det är det bästa jag vet, sa Elin och log genom tårarna.
Och du, det är så svensk familjeskandal ter sig med något drama, massor av kaffe, envis kärlek och kanske en eller annan dans på köksgolvet.
