Jag är kokande av frustration! Idag har jag än en gång grälat med min mamma, och min mans pappa vill heller inte ringa mig. Vi borde vara tacksamma egentligen vi har ju två mormödrar, min egen och min mammas fru.
Men lyckligt lottade är ett alltför starkt uttryck, eftersom de inte är några typiska mormödrar utan snarare bär samma namn bägge två. De bor båda bara hundra meter från vår sons förskola, men ändå vägrar de konsekvent att hämta honom därifrån. Jag hade gärna gjort det själv, men eftersom mitt arbetspass slutar vid 21 kan jag sällan ta mig till förskolan i tid. Min make lyckas inte heller alltid, då han arbetar skift på Volvofabriken. Eftersom de flesta här i Göteborg jobbar inom industrin har förskolan en särskild kvällsgrupp till klockan 22, men den kostar extra och tar rejält på vår ekonomi. Allt detta, trots att båda mormödrarna är i livet!
Min mamma jobbar till klockan 18 varje dag och passerar förskolan när hon går hem. Nu sätter hon alltid sitt privatliv först; efter skilsmässan från min styvpappa vill hon leva för sig själv fullt ut. Hon säger att hon behöver vila efter jobbet och lägga ansiktsmasker för att se yngre ut. Varje helg har hon bokat in saker en biokväll, ett besök på konstmuseum eller träff med sina vänner.
Hon tar med sig sitt barnbarn ytterst sällan och bara under helgen. Hon påstår att hans närvaro stör hennes vardagsrutin, att han rusar omkring i lägenheten och förstör hennes meditation. Mamma älskar att ge mig råd om uppfostran, men vägrar kategoriskt att ta del i själva omvårdnaden.
Min svärmor det är en egen historia. Hon har aldrig arbetat, har alltid varit hemmafru. Hon har fyra barn med högst tre års åldersskillnad. Min man är äldst. Man kunde ju tycka att hon vore den perfekta att hjälpa till med barnbarnet, men nej hon säger att hon redan har gjort sin del och att hon har fullt upp hemma: laga mat, städa, tvätta, ta emot sina barn efter jobbet, laga nya måltider och städa upp efter dem, få alla i säng. Trots att hennes yngsta söner är 18 respektive 21 och helt självständiga.
En gång hämtade hon vår son, och blev efteråt så upprörd över hur mycket tid det tog och att hon inte hann med något annat. Hon påstod att du har fött ditt barn för din egen skull, inte min det är ditt ansvar att hämta honom från förskolan. Därefter bad hon oss sluta förvänta oss hjälp.
I perioder har vi haft tur; min partner kunde sova länge och bytte skift, så vi kunde mötas på vägen till förskolan. Sen ändrades schemat igen, och istället kom min svägerska, som absolut inte ville ta kvällsskiftet. Alltså måste vi ännu en gång betala för kvällsgruppen på förskolan, och det påverkar familjebudgeten mycket.
Jag är verkligen trött på mormödrarnas hyckleri de träffar ofta vårt barn på födelsedagar och andra högtider, talar om hur mycket de älskar honom och jämför vilka presenter de köpt. Men vi behöver inte deras presenter, vi behöver faktiskt deras hjälp.
Så idag ringde jag till mamma och vädjade att hon skulle hämta min son från förskolan vi har inte råd att betala för kvällsgruppen längre. Vi kan inte förvänta oss något från våra föräldrar, varken ekonomiskt eller praktiskt. Inte heller min svärmor vill bidra hon säger att hennes grabbar äter så mycket att pengarna går till mat. Jag vet ärligt talat inte hur vi ska ta oss ur denna situation. Alla pengar jag och min man tjänar går till mat, kläder och hushållets behov, och sen måste vi betala dubbelt för förskolan. Hur ska vi kunna nå fram till våra mormödrar, så de verkligen hjälper till istället för att kompensera med presenter?
