Jag gifte mig med David för arton år sedan. Hans livssituation var sorglig, och allt berodde på hans före detta fru, som lämnade honom och deras barn och stack iväg med sin älskare. David och Anna gifte sig av kärlek. Anna födde två underbara barn en pojke, Dan, och en flicka, Märta. När barnen var fyra och tre år gamla blev David av med jobbet. Det var en svår tid för familjen. Anna slet för att hitta jobb, försökte på alla sätt tjäna pengar så att barnen skulle få mat på bordet. David däremot började dricka folköl i garaget med sina vänner. Det enda han gjorde var att svära över regeringen och klaga över sitt liv.
Anna var utmattad, och just då dök en man med gott om pengar upp och började uppvakta henne. Hon kunde inte stå emot och lämnade både make och barn för att följa med sin nya kärlek. Dan och Märta blev ensamma. Grannarna såg till att barnen fick något att äta och försökte ta hand om dem så gott de kunde. Samtidigt satt David med sina kompisar i garaget, omedveten om att hustrun hunnit flytta ut. När han vaknade upp ur dimman var det för sent barnen hade placerats på ett familjehem av socialtjänsten.
Jag mötte David på ett bröllop hos gemensamma vänner. Jag tyckte genast om honom. Vi började prata mycket, och jag ansträngde mig för att få honom att tänka klarare, att hitta tillbaka till livet. Efter vårt eget bröllop föreslog jag att vi skulle försöka få hem barnen från familjehemmet. Jag kan själv inte få barn, men jag kände innerligt för de där två. Redan från första stund älskade jag dem som mina egna, och de började snart älska mig också.
Arton år har gått. Barnen har aldrig förstått att jag inte är deras biologiska mamma. Plötsligt en dag dök Anna upp igen. Hon träffade barnen och avslöjade för dem att hon var deras biologiska mor. Dan tog det hela med ro; han sa att han bara hade en mamma, och det var jag. Märta däremot var varmare och förlät sin mamma. Först ville jag inte alls att de skulle ha kontakt. Jag mindes för tydligt vad Anna en gång gjort. Men jag förstod att hon bar på skuld och ville gottgöra det hon svikit. Jag bestämde mig för att hjälpa henne, för en mamma är inte bara den som fött dig utan också den som älskat och tagit hand om dig. Det innebär att mina barn har två mammor nu.
