En dyrköpt glädje
Elin, inte nu igen! Hur länge ska det pågå? Jag jobbar ju bara för din katt!
Katten som Elin nyss försökte pressa in i resväskan slet sig loss, dunsade ner på hallgolvet och smet in i hörnet, där han satt och ylade djupt vemodigt. På hans sätt att se ut såg det ut som om Balder, som han fått sitt storslagna namn av Elin för många år sedan, hade bestämt sig för att sälja sitt meningslösa i Mats tycke liv dyrt.
Det var länge sedan, för Balder, eller Baldur som Elin brukade kalla honom förtroligt, hade bott hos henne i närmare tio år. Hur gammal han egentligen var visste Elin inte. Hon hade tagit in honom från gatan, och redan då var han vuxen, om än ung, som veterinären konstaterade när Elins mamma Siv tog dit honom.
Det var dit Siv, Elins mamma, rusade med katten, insvept i ett gammalt barnfilt i famnen.
Hjälp honom!
Var hittade ni det här monstret? Veterinärassistenten rynkade på näsan. Han ser ju ut som en riktig bakgårdskatt!
Det spelar väl ingen roll hur han ser ut?! Det här är min katt! Hjälp honom! Ser du inte att han mår dåligt? Är mina pengar sämre än de som folk med raskatter kommer med?
Siv var på det humöret att veterinären klokt nog valde att inte säga emot.
Siv Svensson var en ovanligt envis kvinna. Det var så livet var. Försök uppfostra ett barn utan pappa, ta hand om två gamla föräldrar och gör allt detta på en förskollärarlön! Då växer hornen ut på vem som helst.
Siv, som kunde stå upp för sig själv, var ändå alltid varm och snäll. Hon älskade barn och katter, och ibland till och med hundar, fast de skrämde henne sen barnsben.
Hon lät sig inte trampas på, varken av grannkärringar på gården, föräldrarna till barnen hon skötte, eller okända karlar som tyckte hon liten och ensam som hon var skulle vara lätt byte.
Men det märkliga var att Siv alltid löste situationer utan att skrika eller bråka. Hon hittade rätt ord, så att den som först ville säga något elakt, plötsligt hamnade bredvid Siv, berättandes om sig själv, om sina svårigheter. Och Siv lyssnade, tröstade och väntade. Ofta tackades hon och fick uppriktiga ursäkter innan de gick.
Hur hon visste var man skulle trycka för att människor skulle visa vad de bar på för sår? Hon visste inte själv. Kanske var det för att hon faktiskt lyssnade, inte bara ville bli hörd.
Men hennes förmåga fungerade mest utåt. Med nära och kära gick det sällan.
Mannen lämnade Siv en vecka efter bröllopet. Hennes mamma brukade skämta om att det ändå fick sägas vara ett ovanligt tålamod.
Visst sved det, men Siv visste: hennes mamma hade till viss del rätt. Med en sådan klumpeduns till hustru byggde man ingen familj var det så konstigt? Hennes man hade skrattat i dörren och sagt:
Du är kvinna som jag är balettdansös!
Siv blev ledsen. Men några månader senare förstod hon att hon väntade barn och då lugnade hon sig. Vad gjorde väl det? Män föder ju inte barn!
Siv såg mer fram emot dotterns födelse än jul och födelsedag sammanlagt. I den vardagsgrå tillvaron var det festen som aldrig förr.
Men Siv fick inget stöd från sin mamma.
Varför ska du ha barn, Siv? En börda! Du är ung, du är söt, och något kan du väl bli! Men får du barn, får du leva på pasta och havregryn! Dyrt är det, ska du se! Barn är en dyrköpt glädje. Det förstår du inte nu, men du kommer inse det!
Har vi själva levt så annorlunda, mamma?
Just det, Siv! Och var det bra, tycker du?
Siv funderade. Hon var van att lyda sin mamma, men denna gång kände hon ett motstånd. När hon föreställde sig ett liv utan det barn hon bar, kom mörkret och kvävde henne.
Det var hennes mormor som slog sista ordet i striden. Hon dök oväntat upp från landet klädd i finkläder och med sitt speciella sätt att lägga huvudet på sned och sade:
Föd barnet, Siv! Jag hjälper dig!
Men mormor, farfar då? Han klarar sig väl inte ensam i stugan?
Han är stark, vår gubbe! Klara sig gör han och klarar han sig inte, får vi ta honom till oss. Så är det.
Ett fint litet paket lades på bordet, och i det kände Siv igen sin mormors vackra broderade duk.
Kommer du ihåg? Öppna!
Så mycket pengar hade Siv aldrig förr hållit i handen. Farfar hade sålt sitt barndomshem. Vägen skulle dras rakt genom byn och nu var tomterna värdefulla. Pengarna, sparat, räckte till en liten lägenhet.
Men… mormor, det här är… för mycket…
Klarar du det för barnet, så klarar du det för dig själv med. Vem ska annars ta hand om det lilla, om inte du?
Det pengapaketet blev droppen som fick Siv och hennes mamma att hamna i en ännu djupare konflikt.
Mormor och Sivs mamma hade ett långt samtal bakom stängd dörr. Men att övertyga dottern gick inte.
Att Siv med sitt “märkliga” sätt fick både hjälp, stöd och egen lägenhet, såg hennes mamma med stor skepsis på. “Som att vinna på triss!”, muttrade hon.
Vad var det egentligen i Sivs sätt att vara som upprörde? Hon hade inte gjort dumheter, hennes dotter kom till på rätt sätt. Och, som mormor sa: “När vagnen inte går, är det inte bara fel på ena hästen!”
Och han, karln, skulle dra dubbelt så mycket!
Siv sade inget mer, men mormor tackade hon tusen gånger.
Lägenheten köptes, och Sivs beundran för mormors finurlighet växte. Inte bara hittade hon rätt objekt, hon fick dessutom ned priset med sitt torghandlarvana sätt.
Vad glor du på, flicka? Efter att ha sålt potatis hela livet vet man hur man förhandlar!
En fyrrumslägenhet blev det. Visst, sliten och i gammalt hus, men det var bara bagateller. Ett gäng glada hantverkare förvandlade den under mormors vakande öga till ett riktigt hem. För första gången smög Siv in i sitt eget rum, såg spjälsängen, och grät.
Tårar nu? Var glad, mänska! sa mormor och drog med Siv ut i köket.
Elin föddes för tidigt men mådde bra. Hon växte upp frisk, stark och förvånande mild. Siv, som fått all världens skäll och ramsor av sin egen mamma, visste nu vad hon aldrig skulle säga till sitt barn.
Ja ja, mormor är förstås så nära för att det är hon som köpte bostaden och hjälper till! Jag får inte ens komma in och hälsa på barnbarnet!
Mamma, ingen har förbjudit dig att komma. Men sluta bråka. Elin blir rädd.
Hon blir rädd? Hon är ett spädbarn! Du gör situationen värre!
Du skriker, mamma… Siv nära gråten.
Men mamma ville inte höra på.
Du får se hur din dotter behandlar dig!
Det gör hon aldrig! Sivs tårar torrt bort.
Det är allt från uppfostran! Jag gjorde dig för bortskämd, har fått skylla mig själv. Nu är din tur!
Tack mamma! Sivs röst blev lugn igen.
För vad då?
För att jag nu vet hur jag inte ska göra.
Vad svamlar du om? men Siv lyssnade ej mer.
Hon tänkte: “Så där ska jag aldrig bli!”
Lätt att säga, svårare att leva upp till.
Siv var långt ifrån säker på vad som var rätt. Elin var inte bortskämd men bestämd. Hon lärde sig snabbt att tjat inte gav något, men att prata vänligt ibland kunde ge två karameller efter maten.
Små saker, men så växte Elin upp lärde sig att bråk sällan lönade sig. Hon kunde till och med stoppa mormors gräl:
Mormor, bråka inte! Det är så fult, och du är så vacker!
Mormor tystnade, Elin satte sig i hennes knä och drog varsamt med fingret bort rynkorna i pannan.
Titta, nu är du fin igen. Ingen anledning att gräla.
Siv smålog där hon såg på.
Med tiden fann sig familjen till rätta. Siv arbetade, mormor och farfar som till sist sålde allt och flyttade till stan tog hand om Elin.
Det blev tuffare när mormor blev sjuk. Läkarna såg dystra ut, men Siv förstod själv vad som väntade.
Ska vi åka till Stockholm, mormor?
Nej, flicka lilla. Min tid är ute, men det som oroar mig är er och farfar. Lämna aldrig honom ensam.
Några dagar senare tog Elin hem en katt.
Den dagen Baldur kom till deras hus, höll de nästan på att mista Elin. Hon hade varit på väg hem från skolan, tagit sin vanliga väg och försvann. Farfar hade gått ut för att möta henne, men måste precis ha missat henne.
De letade överallt. Men Elin kom hem själv med tårarna rinnande, famnen om en hårt skadad katt, svept i sitt barnfilt.
Är du okej, lilla vän? Gör det ont?
Nej, mamma. Men det gör ont på honom!
Sedan rusade Siv till veterinären.
Det var inte så illa som befarat några bitskador, men Baldur klarade sig. Efter besöket, där Siv betalde en räkning som kunde ha köpt två raskatter, åkte de hem.
Väl hemma räknade Siv på sina sista kronor. Pengarna räckte inte till slutet av månaden läkemedel till både katt och mormor samt en present till Elin som snart fyllde år.
Mamma, får jag önska mig något? Elin smög in i köket.
Vad då, älskling?
Jag vill inte ha några presenter… Kan jag få behålla katten?
Siv såg på sin dotter och sedan på det grå, hoprullade lilla livet vid sitt ben som vägrade lämna henne ifrån sig.
Siv gav sig Baldur blev kvar.
På ett märkligt sätt började livet förändras. Den skabbiga katten från gatan fann snabbt sin plats, blev vän med de äldre och älskade särskilt mormor.
När Baldur blev frisk, tröttnade Siv på att knappt klara sig på förskollärarlönen. Med katten som katalysator sade hon upp sig livrädd men lättad och blev barnflicka hos en bra familj. Ryktet gick, och snart hade hon ständigt arbeten att välja mellan.
Varje kväll kliade Siv Baldur bakom örat:
Baldur, tack! Utan dig…
Katten svarade med ett spinnande, låg med tassen i hennes hand men höll mest till hos Elin, särskilt när Elin gjorde sina läxor eller låg utanför mormors rum och tyst grät när farväl skulle tas.
När farfar efter några månader också gick bort fanns Baldur där. Han var också med när Siv mötte en bra man, efter många år vågade ta steget och gifta sig och första gången på länge aldrig mer höra att hon inte dög. Siv var nu älskad och respekterad, och hennes mamma gick med raka rygg, hyn förbättrad och ett leende på läpparna, ut till grannar och förkunnade:
Min svärson kör mig till landet. Han är en riktig gentleman.
Elin, nu vuxen och på högskolan, valde att bo kvar i sin egen lägenhet. Dit tog hon med sin utvalde, och Baldur, nu gammal, var skeptisk till förhållandet från början.
Särskilt när Love försökte mota bort katten vid första mötet:
Ta bort honom!
Elin fick ingripa, men relationen mellan katten och Love var frostig.
Efter ett år gifte sig Elin och Love, men balansen i deras liv rubbades. Love började skälla på Elin för småsaker exakt som Siv en gång fått höra. Hon som redan fått lära sig laga mat av mormor blev nu kritiserad för sin ärtsoppa och köttbullar.
Men det var katten som blev avgörande. När Love såg veterinärsräkningen utbrast han:
Vad är det här?! Du är ju tokig! Så mycket kronor på en katt? Jag lägger inte ens de pengarna på mig själv!
Baldur är ingen grästuva han är familj!
Men inte min familj! Blir det så här en gång till åker han ut.
Elin blev tyst. På morgonen upptäckte hon att Baldur, gammal som han var, behövde tillbaka till veterinären.
Med all stress ville Love kasta ut både Baldur och henne. Något gick sönder mellan dem.
Elin sa inget, hämtade sina nycklar och vände sig sedan om:
Jag väntar barn. Jag får inte bråka eller vara ledsen. Katten förstår det. Du gör det inte. Gå. Dina saker kan du hämta senare. Baldur är sjuk och jag måste ta honom till veterinären.
Love blev tyst, slängde sin gymväska över axeln och gick.
Elin förstod att hennes graviditet inte ens nått honom han var för upptagen av katten.
Hon satte ner transportburen, bad Baldur gå in och frågade:
Är du redo? Vi tar tag i ditt hälsoproblem och mitt liv.
Katten blev friskare igen. Visst, åldern tog ut sin rätt, och fler veterinärbesök skulle komma. Men när Elins dotter Inga föddes, fann Baldur någon han lät göra allt, utan krångel.
Ingen bättre barnvakt fanns Baldur höll lilla Inga i sällskap och la försiktigt tassen runt henne tills hon somnade med ett skratt. Och Inga blev så lik sin mormor att Elin en stund tänkte ge henne samma namn, tills Siv avrådde:
Prata med Love. Det är ert gemensamma barn, även om ni inte bor ihop. Det här barnet blir alltid kvar, även när ni inte är tillsammans. Ni har gjort mycket för att låtsas att allt är bra. Dags att göra mer, för hennes skull.
Och Elin lyssnade. Till Loves förvåning.
Du har mer klokhet än jag anat, sa han.
Man lär sig, kanske. Vad säger du?
Jag säger… tack.
För vad då?
För att du satte barnet främst. Jag ska hjälpa dig, Elin.
Han höll faktiskt sitt ord.
Och lilla Inga skulle växa upp mellan två hem, med två sängar och två gosedjur. En älskad mormor Siv och en minst lika älskad farmor. Men kärleken var en och samma, och Inga kände tryggheten. Och det hon lärde sina vuxna att egentligen är alla ett, om man bara bestämmer sig för det blev den sammanhållande länken, precis som när hennes mamma Elin genom sin ömhet en gång fick hela släkten att försonas.
Den gamle Baldur visste sanningen om Inga, men teg. Inte för att han inte kunde tala utan för att det behövdes inte.
Det var ju uppenbart: om mamman är mild, så blir kattungarna det med.
Och lilla Inga hade gott om det i sin värld. Och en gång skulle hon själv böja sig över en barnsäng, stryka sitt finger över kinden på sitt barn, precis som hennes mamma och mormor gjort, och säga:
Hej lilla vän. Jag har väntat så på digHimlen utanför Elins fönster skimrade i juniljus. På mattan låg Baldur, nyss hemkommen från sitt sista veterinärbesök, utsträckt med den lilla flickans hand vila mot sitt huvud. Han spann lågt och jämnt, som om han ville vagga Inga in i drömmen.
Elin satt intill, tyst i skymningsljuset, och såg på när barnet och katten sov tillsammans. En dag skulle Baldur försvinna. Hon visste det nu. Och ändå kändes det inte skrämmande; alla deras sorger hade blivit nya början, och Baldur, som burit deras sår genom åren, hade lärt henne att kärlek aldrig tar slut den ändrar bara form, vandrar vidare, kanske i ett barns skratt eller i ett lugn som vilar över ett kök där ingen längre gråter av ensamhet.
I hallen vilade nu den gamla barnfilten, tvättad men fortfarande lite luggsliten. Inga skulle snart växa ur sin vagga, precis som Elin vuxit ur sitt behov av att bli tröstad. Men behovet av att ge tröst, det skulle alltid finnas kvar. Och hon förstod, när mormors broderade duk lades fram på bordet inför ännu en fika, att allting var ett kretslopp: varje dyrköpt glädje blev till en skatt, delad mellan generationer som aldrig övergav varandra.
Så, medan nattvinden smög in genom fönstret och Baldurs spinnande blev till barndrömmens bakgrundsmelodi, viskade Elin ut i rummet:
Du är trygg här, Inga. Hemma. Vi tar alltid hand om varandra, hur dyrt det än kostar.
Och när morgonen kom reste sig Baldur långsamt, och tassade efter de två när de öppnade dörren mot gräset där de första prästkragarna blommat. Ett nytt steg, ett nytt liv och glädjen, fast köpt för både pengar, tårar och mod, var deras för alltid.
