Jag och min man brukade åka på semester till havet. I flera år nu har vi gjort det tillsammans med våra vänner, med våra egna bilar. Vi är riktiga friluftsälskare, om ni förstår. Vi väljer en bit av kusten, slår upp tälten och lever campingliv. På dagarna badar vi, solar lite lagom (vi är ju svenskar, så ingen bränd hy här inte) och fixar med vardagssysslorna kring lägret. När skymningen faller, samlas vi kring elden, plockar fram gitarren och sjunger Bellman medan vi sörplar torrt rödvin ur plastglas.
Men i år hakade min svägerska Gunilla på sällskapet. Med sig hade hon sin son, en liten vild en på två och ett halvt år. De klämde tillsammans in sig hos oss och min svärmor. Ta det eller lämna var alternativet.
Tyvärr lät vi oss övertalas. Och bara för att förekomma: det var inte pojken som satte käppar i hjulet för oss, utan Gunilla. Problemen började redan på E6:an. Gunilla ville stanna varje timme. “Jag är så trött, behöver sträcka ut kroppen, förstår ni väl.” Så vi kom fram först när våra kompisar redan hunnit slå upp tälten, druckit sitt första kaffe och doppat sig minst två gånger.
Nåväl, vi var på plats. Sen kom andra akten: Gunilla fick fullständig panik. Jag vägrar bo här! utropade hon dramatiskt.
Varför då? Jag sa ju tydligt att vi skulle campa, sade jag lite lagom svalt.
Jag trodde camping här betyder att man får välja eget boende, inte att vi skulle hyra hotellrum via Blocket.
Varför tror du annars vi släpat med sovsäckar och tält? muttrade min man.
Jag tänkte att ni menade glamping, svarade Gunilla.
Så vi fick hyra ett rum åt henne med en prislapp på flera tusen kronor för någon natt. Och brorsan min fick agera taxi för Gunilla hämta henne, köra henne till oss, tillbaka till rummet på kvällen, till diverse kaféer, marknader, och passa barn medan Gunilla vilade upp sig efter all sin hårda semester.
Alla hjälpte vi till med den lilla grabben. Han var tvärtom väldigt okomplicerad, följde instruktioner, sprang runt i sanden, plaskade i vattnet, åt snällt (utan att peta), och sov middag i tältet som en sann svensk scout. Kan inte säga detsamma om hans mor.
Nästa år är det garanterat: Gunilla får stanna hemma. Men om hans föräldrar undrar kan vi nog ta med oss lillgrabben, han är liksom en egen liten stjärna i campingvärldenOch trots alla vedermödor, och trots Gunillas högljudda avsked när vi packade ihop (Aldrig i livet igen, hör ni det!), samlades vi ändå en sista kväll kring elden. Lillkillen hade somnat i mitt knä, med sand i håret och ett leende i sömnen. Våra vänner spelade gitarr, min man skickade runt en påse ostbågar, och havet kluckade mjukt mot stranden.
Jag insåg att, visst semestrar blir sällan som man tänkt sig. Men att de allra bästa historierna, de som lever kvar kring framtida vintermiddagar och skrattfyllda återblickar, alltid börjar med meningslösa missförstånd och oväntade deltagare. Vi såg på lågorna, medan natten mörknade över oss, och jag tänkte: nästa år skippar vi Gunilla men vi lär alltid sakna något av hennes galenskap ändå.
