Du, jag måste berätta om en ganska speciell situation här hemma. Jag är gift med en man vars föräldrar fortfarande, efter flera år, inte kan acceptera att deras son är skild på riktigt alltså. Det var ändå fyra år sedan han skilde sig men hans mamma försöker fortfarande få dem att bli ihop igen, hon och pappan likaså. Som om det är omöjligt att förstå att det verkligen är över.
Jag och Adam gifte oss för tre år sedan och vi har det faktiskt riktigt bra tillsammans. Men min svärmor tycker att han bara kastade bort sitt gamla liv, och hon gör allt i sin makt för att fläta ihop hans liv igen med ex-fruns familj. Hon verkar bara inte kunna släppa taget, tycker det var så dumt av honom.
När jag träffade Adam var han redan skild. Enligt vad jag hört var det ett gemensamt beslut, och hans förra fru gifte om sig och verkar nöjd. Fattar det som att ett nytt förhållande var anledningen till hela grejen.
Ibland funderar jag på om jag gjorde fel när jag gick in i det här. Min egen mamma tjatade på att vi skulle gifta oss. Hans ex blev gravid, och jag kände typ aldrig den där stormande förälskelsen. Vi dejtade lite, men hade det inte varit för graviditeten så tror jag faktiskt inte vi hade gift oss. Det berättade Adam för mig själv.
Jag var aldrig rädd för hans ex-fru, om du förstår? När vi började träffas på allvar märkte jag rätt snabbt att han verkligen var klar med sitt gamla liv han brydde sig inte om henne längre och omvända gällde också. Hon är lyckligt omgift, de pratar bara om sin son.
Nej, det största bekymret var nog Adams föräldrar. De kunde helt enkelt inte släppa taget. De gjorde ideliga försök att få tillbaka det gamla och gillade inte alls att han började ett nytt liv med mig.
Du är ung, du har hela livet framför dig varför lägga dig i någon annans familj? Det var min svärmors favoritfras när vi blev ensamma. Jag sa åt henne att om Adam nu var gift hade jag så klart hållit mig undan. Men nu är han singel. Adam kom in just då, så svärmor tystnade. Det var då jag insåg det kommer aldrig bli riktigt bra mellan oss. Men det störde mig inte nämnvärt.
Vi gifte oss, flyttade ihop och jag höll avstånd till svärmor. Vi sågs ibland på middagar och högtider hem hos dem. Då klagade hon alltid på att Adams gamla familj inte var komplett. Adam försökte få henne att sluta, men så började hon likadant nästa gång vi sågs.
Vi har inte stressat med att skaffa barn. Jag har liksom inte känt av det där mammakallet, och Adam har ju redan en liten kille. Svärmor, däremot, är väldigt nöjd över sitt barnbarn. När Adam skilde sig öppnade hon famnen för ex-frun, bjöd in henne till julfirande och suckade över vad de hade varit för bra tillsammans. Hon passade alltid på att framhålla ex-fruns förträfflighet.
Ex-frun tog det med ro dök bara upp och stannade lagom länge. Hon är helt neutral, nästan så passiv att det märks.
Men min svärmor försökte både göra Adam svartsjuk och vända mig mot honom. Hon ringde ibland och frågade var Adam var, och om jag inte visste det så berättade hon gärna att han är väl hos ex-frun då. Eller så bad hon honom åka över till henne i olika ärenden. Det var alltid något.
Jag är inte alls svartsjuk av naturen, men hela grejen gjorde mig bara trött. Om man ser på Adam och ex-frun utifrån så ser man ju tydligt att det är över. De har inget mer ihop än relationen som föräldrar till sin son och det är ju helt rimligt. Adam betalar underhåll, pratar ibland med sin son och tar honom på besök. Exet kräver inget extra, hon håller sig alltid schyst, ställer inga krav på pengar och hindrar aldrig umgänge. Helt normala människor, faktiskt. De beter sig vuxet det blev som det blev och nu har de varsitt liv. Och de respekterar varandra.
Men det där är inget min svärmor verkar vilja förstå. Det ska alltid konspireras och fixas. När ska hon inse att det inte finns något att kämpa för längre? Och när ska hon själv kunna släppa taget? Adam säger att så fort jag ger henne ett till barnbarn så kommer det lugna sig. Men jag tror faktiskt inte på det…
