Jag älskar min son alldeles oerhört. Ända sedan han föddes har jag gjort allt som står i min makt för att han ska få det allra bästa. Tillsammans med min fru har vi uppfyllt alla hans önskningar. Han har alltid haft på sig de finaste kläderna, gått på betalda fritidskurser men trots att han har fått allt han pekat på, har han alltid behandlat oss, sina föräldrar, med respekt och värme.
Jag sliter dag och natt för att kunna ta hand om min son, men det bekommer mig inte. När han behöver mig, hittar jag alltid tid, även om klockan skulle vara kvar över midnatt och snön faller utanför fönstret i Stockholm.
Min son har alltid varit ett gott barn, och jag visste att förr eller senare skulle han bli intresserad av flickor. Hans mamma och jag var förberedda på den dagen och plötsligt så var den där! Även om det kom tidigare än vi väntat oss, tog vi emot hans flickvän med öppna famnar. Det enda vi bad honom om var att hon skulle komma hem till oss på middag. Vår son tog det inte illa upp, han erbjöd sig till och med själv att bjuda in henne nästa gång vi sågs. Min fru tyckte det var en utmärkt idé. Vi var övertygade om att han valt en bra flicka, men vi ville träffa henne, lära känna henne han är ju fortfarande så ung.
När min son en kväll introducerade sin nya flickvän, kändes allting plötsligt som en konstig dröm. Hon dök upp i hallen, förvånansvärt söt, artig på ett sätt som kändes overkligt. Men ju längre kvällen gick, ju fler köttbullar vi dukade fram, desto konstigare blev alltihop det verkade som om hennes leenden bara var masker, hennes ord tunna is som riskerade att spricka under våra frågor. Det kändes som vi åt middag med någon ur en saga.
Med tiden förstod jag att allt inte stod rätt till. Jag arbetar inom polisen och minns att den här flickan, som hette Ylva Berglund, figurerade i några nedskrivna utredningar. Hon brukade kontakta killar på nätet, låtsas vara föräldralös och ta emot swishbetalningar, och sedan försvinna spårlöst, som dimman över Mälaren. Flera pojkar hade blivit lurade allt detta stod i gamla pärmar på stationen.
Jag berättade allt för min son under ett samtal som kändes suddigt, som om vi båda hade vantar på oss. Men han trodde mig inte han skrek, att jag hittade på allt ihop bara för att rasera hans lycka. Han packade sina saker i en väska, som plötsligt blev mycket större än sig själv, och gick ut i natten hem till Ylva.
Sedan den kvällen har vi inte hört av honom, inte ett ljud, bara tystnad som ligger över oss likt frost på fönsterrutorna. Jag undrar ibland om jag gjorde rätt om det kanske fanns en chans att hon hade förändrats, eller om någon satt dit henne felaktigt.
Vad hade du gjort om du, någonstans mitt i detta märkliga vinterlandskap, varit i mina skor?
