Nämen, är det sant? Det kan inte stämma!
Susanne ryckte oväntat till i ratten och var nära att köra in i bilen bredvid hennes älskade “pärla” på parkeringen. Den stora mörka SUV:n som precis rullade förbi var omöjlig att ta miste på. Hur skulle hon kunna missa grannens bil? Det var ju i den som Susanne varje morgon skjutsade sönerna till skolan.
Men bredvid Erik, som Susanne kände utan tvekan efter alla dessa år, satt inte alls hans fru, utan en helt okänd kvinna.
De plutande läpparna och den trendiga mössan sa Susanne en hel del, om inte precis allt.
Vilken skitstövel! Det är otroligt! Susanne gled ut från parkeringen efter Eriks bil. Efter en stunds övervägande kände hon att det här kunde hon bara inte blunda för.
Som hon läst i sina favoritdeckare la hon sig ett par bilar bakom Erik och bevakade honom. Hans bil såg hon helt tydligt. Det var ju inget annat än ett “skåp”!
Det var Erik själv som brukade kalla sin bil för “skåpet”. Bilen hade han ärvt från sin far och att byta bort den fanns inte på kartan det var ju ett arv.
Eriks pappa dog drygt två år tidigare, men Erik hade aldrig riktigt hämtat sig efter förlusten. De hade stått varandra väldigt nära; hans pappa hade ensam fostrat honom efter att hans älskade mamma gick bort när Erik bara var två år. Han minns inte hennes värme, men pappans kärlek och närhet betydde allt.
Pappan såg till att Erik aldrig saknade något. Han gick inte med på att lämna bort sin son till någon av de två mor- eller farmödrarna som bodde långt bort, och inte heller till någon annan släkting. Erik var hans hela liv.
Du är man, du måste jobba och ordna ditt liv, hur ska du klara dig med en liten pojke? insisterade hans svärmors moster en gång.
Jag vet inte, sa Eriks pappa, alltid en realist. Men han ska inte bo långt ifrån mig. Han har redan förlorat sin mamma han ska inte även förlora sin pappa.
En lösning dök upp snabbt. Grannen, pensionerade Barbro Svensson, erbjöd sig att passa Erik medan pappan jobbade. Med tiden började Erik i förskolan och det lilla hushållet fick rutiner. Pappan ägnade all sin lediga tid åt sonen. Det blev aldrig någon annan kvinna i hans liv Erik fick växa upp utan styvmor.
Barbro Svensson, som varken haft man eller egna barn, tog Erik till sitt hjärta som ett eget barn. Och Erik älskade henne lika varmt tillbaka.
Är du min mormor? undrade han en gång.
Nej, Erik. Du vet vad dina mormödrar heter! Jag är din dagmamma.
Är dagmamma som en mormor?
Nästan.
Du älskar mig.
Jag älskar dig väldigt mycket. Du är min favoritkille!
Kan inte du också vara min mormor?
Efter att ha rådgjort med Eriks pappa och stenhårt vägrat ta betalt för barnpassningen lät Barbro honom kalla henne vad han ville. Så fick Erik en extra mormor, vilket väckte frågor på förskolan första gången han ritade tre kort till internationella kvinnodagen den 8:e mars. Men efter att pedagogerna fått förklaringen slutade de fråga.
De som var ogifta suckade ibland över Eriks pappa, men han var inte intresserad av någon kärleksaffär. Hans viktigaste uppgift var att hjälpa sin son att växa upp och det gjorde han med bravur.
Erik tog studenten, valde universitetet i samråd med sin pappa, och en dag sa han till Barbro:
Varför gillar tjejer mig aldrig?
Jaså inte? Och vem var det som hånglade med Emma under mitt köksfönster? skojade Barbro.
Hon dumpade mig. Sa att det var något som saknades mellan oss, men jag vet inte vad! Vad är det för fel på mig, Barbro?
Det är inget fel på dig, Erik. Du är klok, snäll och fin. Du har bara inte träffat rätt än. Ha tålamod. Den rätta är nära, men du ser henne inte än.
Barbro fick rätt.
En blyg kurskamrat, Malin, hjälpte Erik med skolarbetet. Hon vågade knappt visa sina känslor, och Erik var van vid mer framåt tjejer. Så han märkte ingenting.
Barbro ordnade så de träffades och när Erik hämtade glömda anteckningar hos henne skickade Barbro iväg honom med ett kärleksfullt örfil.
Vad gör du, Barbro!?
Sluta tramsa med Malin! Öppna ögonen, Erik. Riktiga pärlor föds bara en gång på hundra år.
Malin och Erik gifte sig stillsamt. Pappan ville ha stor fest, men Erik och Malin ville ta hänsyn till Malins mamma, som levde sparsamt efter att ha mist sin man tidigt. Men Malins mamma tog värmen till sig Eriks stora hjärta vann henne över.
Familjen levde lycklig och drömde tyst om barnbarn. Men tiden gick, och trots försök kom inget barn. Tio år senare började hoppet tryta.
Barbro bjöd Erik på kaffe och frågade:
Vad är det som är fel, Erik?
Allt, Barbro. Vi är friska båda, men ingenting händer och Malin orkar snart inte mer.
Slappna av! Ni är för otåliga. Man kan inte skynda på lyckan. Vill du ha ett barn bara för att ha ett barn, Erik?
Barbro!
Älska din fru som hon är! Kroppen och själen behöver tid. Och vill du veta en hemlighet? Jag försökte själv bli mamma, men det gick aldrig och kanske var det lika bra. Kärlek kan finnas ändå. Stanna upp och uppskatta det ni har. Resten kommer. Du måste orka vara stark för alla, Erik.
Och Erik tog hennes råd. Så småningom kom glädjetårarna: Malin väntade barn! Barnet, en liten men stark pojke, föddes på Södersjukhuset. Senare kom ytterligare två en dotter och en son. Familjen växte, samtidigt som Eriks pappa blev sämre och gick bort innan fjärde barnbarnet föddes. Den lilla Alexander fick namn efter sin farfar, och Barbro blev ännu närmare familjen en kär mormor för alla.
Livet var fullt av glädje och några sorger. Malin, som alltid varit social, hittade en riktig vän i Susanne, en annan mamma på gården. De delade böcker, skratt och vardagsbekymmer. Susanne hade också två energiska tvillingpojkar och ibland kände hon att de räckte för ett helt dagis.
Hemligheter och bekymmer delades mellan dem. Susanne visste att hennes man, David, ibland hade romanser. Hon förträngde det, intalade sig att alla män var sådana, så länge familjen höll ihop för pojkarnas skull.
Så när Susanne såg Erik tillsammans med den okända, slogs hela världen av sned. Hon bestämde sig: Malin måste få veta. Hon följde efter Erik, såg honom eskortera kvinnan in i en liten bistro hon kände igen de brukade gå dit, hon och David.
Hon satt och funderade: Vad gör hon om hon berättar? Malin har fyra barn, en åldrande Barbro, en sjuk mamma är det värt allt kaos? Hon slogs av en oroande tanke: Vad om det här bara är ett vänskapligt möte, en snabb romans som dör ut, som Davids förälskelser som alltid försvinner lika snabbt som de uppstår?
När Erik ringde och bjöd in till festen på deras bröllopsdag slog det henne: De brukar aldrig bjuda folk på sin dag det var speciellt. Susanne köpte en ny klänning och fixade sig omsorgsfullt. David beundrade henne:
Varför är du så allvarlig? Vi får snart ha egen fest, lovar dig värsta firandet!
Susanne log avmätt och tänkte på sina misstankar.
Festen var påkostad: blomsterarrangemang överallt, silverskimrande dukar och en lycklig Malin bland gästerna. Susanne såg ringen på Malins finger och tänkte cyniskt: Nu köper Erik sig förlåtelse.
När Susanne gick ned till damernas för att rätta till klänningen mötte hon den okända kvinnan. Men nu var det en strikt klädd projektledare med lågklackade skor och en varm, ärlig leende.
Ursäkta, är det du som är Susanne? frågade kvinnan.
Ja? Sa vi inte hej tidigare?
Hm, kanske inte formellt. Jag jobbar här i dag, det är min lilla eventfirma som har fått i uppdrag att sköta hela festen för Erik och Malin. Första stora kunden hoppas du tycker vi har gjort det fint?
Susanne svarade osäkert men ärligt:
Ja fantastiskt vackert!
Kvinnan log, uppmuntrad.
Min man och jag pyntade hela natten. Och jag får inte klättra nu jag är gravid! Så spännande, alldeles nytt. Har du barn?
Ja, två killar.
Tufft ibland?
Jätte Men det är värt allt.
Susannes hjärta lättade, värmen återvände i bröstet. När kvinnan fick bråttom tillbaka till festen kände Susanne sitt första riktiga lugn på flera dagar.
Hon återvände till Malin, log sitt ärligaste leende och ropade:
Malin, nu väntar de på dig, du måste ut bröllopsfesten är igång!
Resten av kvällen såg Susanne på Malin och Erik, på skrattande barn och rörda äldre. Hon tänkte: “Så lätt allting hade kunnat raseras. Ett ord, en felaktig slutsats och lyckan hade försvunnit för alltid…”
Susanne höjde sitt glas, skålade, och visste inombords: Det gäller att värna om det man har, att inte döma för snabbt. Låt kärleken och tilliten ha sin plats för misstag kostar, men förlåtelse värmer.
Så, David, är vårt liv bittert eller sött?
Det är fortfarande lite bittert, Susanne! Men vi har tid att göra det sötare.
