Sedan barndomen har jag alltid varit en person som gärna hjälper andra, även om det ibland gäller någon man är ovän med. Jag har aldrig riktigt tänkt på min svärmor som en sådan person, men trots alla fördomar är min svärmor en fantastisk kvinna vänlig och respektfull på alla sätt.
För inte så länge sedan drabbades hon av otur och blev allvarligt sjuk. Hon hamnade på sjukhus och när hon kom hem behövde hon fortfarande stöd under rehabiliteringen. Utan att prata med min man först tog jag med henne hem till oss, så att vi tillsammans kunde ta hand om henne. Jag trodde verkligen att min man skulle uppskatta mitt initiativ och glädjas över att hans mamma fick omsorg och värme.
Men hela vägen hem kändes svärmor dyster, nästan som om hon ville säga något vilket hon aldrig vågade. När vi kom hem hjälpte jag henne in, bäddade åt henne och kokade en riktigt god soppa jag ville verkligen att både min svärmor och min man skulle bli lyckliga.
Men när min man, Erik, kom hem från jobbet i Stockholm och såg sin mamma ligga i sängen, gick allt fel. Han utbrast: “Varför är den där parasiten i vårt hem?” och han försökte få henne att lämna. Jag fick knappt stopp på honom, och hade jag inte varit där hade han faktiskt tvingat ut sin egen mamma på gatan.
Vi är fortfarande gifta men varje dag känner jag mig ledsen och besviken över hans beteende. Jag förstår inte hur någon kan behandla sin egen mamma så, speciellt när hon är sårbar och behöver hjälp. Det känns som om hela min tillit till honom har fått sig en knäck, och ibland undrar jag om vi verkligen hör ihop längre.
