Min mormor var en svår människa, på många sätt rent av hård.
Mina föräldrar skilde sig när jag var liten så ung att jag inte ens minns min pappa. Mamma och jag flyttade hem till mormor när jag var fem år, och jag växte upp under hennes vård.
Mormor var krävande. Det viktigaste var att jag skulle vara lydig och arbeta flitigt. Jag minns inga ljusa stunder tillsammans med henne.
Jag vet att många ser tillbaka på barndomen med sorg, men jag vill knappt ens tänka tillbaka. Det finns ingenting att sakna. Mamma gav mig inte mycket stöd. Jag hade ingenstans att fly det var 90-tal, och jag drömde bara om pengar och arbete. Jag fick bara stå ut. Mormor försökte styra oss båda, mig och mamma, så att allt skulle vara precis som hon ville.
Så levde vi. Utåt låtsades vi förstås att allt var bra.
När jag gick i femte klass började mammas kärleksliv ljusna. En man bjöd in henne att flytta in hos honom. Ett år senare fick jag följa med. Min nya styvpappa var inte särskilt förtjust i mig, men han behandlade mig åtminstone respektfullt. Efter åren hos mormor, med ständiga konflikter, var livet med styvpappa som att komma till paradiset.
Mormor gillade inte att vi flyttade, men mamma såg bara en chans att komma ifrån den envetna matriarken. Efter det hade de ingen kontakt.
Jag ringer mormor ibland.
Varje månad lyfter jag luren, men det krävs alltid en lång förberedelse. Jag pratar om någonting ytligt, irrelevant. För att undvika nya utbrott av negativitet försöker jag endast nämna goda saker vi utbyter några ord, några artiga fraser. Var sjätte månad, till födelsedagar och namnsdagar, går jag förbi med blommor och ofta en prinsesstårta. En halvtimme är mer än tillräckligt. Så ser vår kontakt ut.
Nu har jag fått ordning på livet jag har en kärleksfull man, en liten dotter, och nära familj. Nyligen bestämde vi oss för att köpa en bostadsrätt på kredit i Göteborg. Förra året blev mormor 80.
Tidigare var hon pigg och klarade hushållet själv. Men på sista tiden har det bara gått utför.
Mormor har blivit inåtvänd, knappt orkar hon ta sig ut för att laga mat är inte att tala om. Oftast ligger hon bara, även om hon kan röra sig mellan rummen. Hon har nyligen blivit sjuk grannarna har fått ställa upp med allt. Nu behöver hon omsorg.
Mormor har många avlägsna släktingar som plötsligt ringer mig hela tiden med förebråelser! De får inte tag på mamma, hon och hennes man bor utomlands. Så de tycker att allt ansvar är mitt.
Men jag vet vilket helvete det blir. Visst, hon tog hand om mig, uppfostrade mig, lärde mig vad hon kunde. Och på något sätt känns det som det är min tur att betala tillbaka. Men jag vill faktiskt inte! Hon har aldrig visat mig kärlek under min barndom. Jag har släppt mycket av min bitterhet över hennes beteende men förlåtit henne har jag inte! Samtidigt finns där ett samvetskval; jag vet ju att jag borde hjälpa gamlingen.
Ett bra alternativ vore att ordna hemtjänst, men det finns inte pengar till det. Jag har ett sjukt barn, och bostadslån i svenska kronor.
Vad ska jag göra?
Är det så att ett barnbarn måste ta hand om sin gamla mormor, eller har jag rätt att tacka nej särskilt när jag inte ens vill ha något arv? Jag vill inte ha vare sig en sån mormor eller en sån arvEfter ett par sömnlösa nätter bestämde jag mig för att gå förbi mormor ännu en gång, denna gång utan blommor eller tårta, utan artiga fraser. Bara jag. När jag kom in låg hon i soffan, blek men vaken. Hon tittade på mig, och för första gången såg jag något annat än den vanliga hårdheten i hennes blick en sorts trötthet, kanske till och med en förväntan.
Vi sa inget först. Jag satte mig bredvid henne och lät tystnaden tala. Efter en stund tog hon min hand, och det var ovant varm och skör, men ändå ett slags band. Jag berättade om min dotter, om att jag var trött och orolig, att livet ibland kändes övermäktigt. Jag berättade om mina svåra minnen från barndomen, och att jag önskade att vi hade haft det annorlunda.
Hon låg stilla länge, och jag förberedde mig på ännu en stram kommentar. Men hon suckade och mumlade: “Jag gjorde så gott jag kunde.” Det var inget erkännande, men heller inget försvar. Bara en gammal kvinnas livssammanfattning.
När jag gick därifrån den dagen, visste jag att jag inte skulle kunna bära hennes hela liv på mina axlar. Jag ordnade så att hennes grannar fick den lilla hjälp jag kunde ge lite mat, ett par timmar omsorg men jag satte gränser för mig själv. Jag fortsatte att besöka henne, men inte för att betala tillbaka, utan för att avsluta vår historia på mitt sätt: med ärlighet och ett minimum av värme.
Och så, ett halvår senare, dog mormor stilla i sitt hem. Jag grät inte, men kände ändå ett slags frid att jag hade gjort det jag förmådde. I mina tankar var hon fortfarande svår, men kanske, i slutet, lite mindre hård. För första gången kunde jag minnas barndomen, inte med saknad, men med en sorts eftertänksam acceptans.
När vi sålde hennes lägenhet och tömde skåpen, hittade jag en gammal burk med pärlsocker hon aldrig använt och en lapp där hon skrivit mitt namn. Det var inget testamente, inget uppriktigt brev. Bara ett tecken på att hon tänkte på mig, på sitt eget vis.
Jag tog burken hem. Och en kväll bakade jag min egen prinsesstårta, tillsammans med min dotter. Vi åt den i vårt kök, pratade om livet, om släkter, om att bryta och bygga nytt. Det blev varken till skuld eller bitterhet bara en berättelse om att våga sätta sina egna gränser, och möta sitt förflutna med lite mildhet.
