Vid 38 års ålder hade vår mamma och pappa ännu inga barn. Läkarna sprang runt i sina vita rockar men ingen kunde säga vad som var fel; allt blev som dimma och tystnad. En natt, när månen var rund som ett nybakat bröd, accepterade mamma att livet skulle vara tomt på barnens skratt. Pappa, han var mest likgiltig, mumlade alltid: Det ordnar sig, ingen fara. Det var som om barn aldrig varit hans längtan.
Mamma blev alldeles urholkad av all väntan, men ändå bad hon till Gud att få ett barn. Om det var ödet eller bara slump vet ingen då föddes jag, i ett rum där tapeterna luktade sommarregn och grannens katt jamade utan anledning.
Mamma blev lycklig, dansade på köksgolvet och hennes ögon var skimrande. Men pappa hade redan blivit grovkornig och blundade varje gång jag skrek om natten. Ett år senare kom tvillingbröderna, två små varelser med hår som gula maskrosor. Mamma sjöng högt till Gud, hon var äntligen mamma; en lycklig skepnad. Pappa då? Han rörde sig som en skugga och bestämde sig för att luras.
Han fick mammas tillåtelse att sälja vår lägenhet i Uppsala. Sa att vi behövde större, och att vi skulle köpa en ny och ta en del på kredit. Mamma trodde på honom. Men när pengarna rasslade in på hans konto, var han borta. Ingen vet än idag var han finns. Det blev som i en saga, men utan lyckligt slut.
Så mamma stod med tre barn på trottoaren, bland fallna björklöv. Var skulle vi ta vägen? Hon tog oss till mormor och morfar i Eskilstuna. Vi bodde alla på två små rum; vi fyra tillsammans med mormor och morfar, som drack kaffe och berättade om när snön föll i juni. Mamma förlorade tilltron till män och började arbeta hårt. Det var ingen lek att mätta och klä tre barn.
Så levde vi, som fiskar under isen några år. När mormor dog, och sen morfar, fick vi mer plats i lägenheten, mer ljud av våra röster. En vanlig dag i juli tog mamma oss till en park; sanden var varm och vinden luktade vanilj. Där försökte en man, ungefär i hennes ålder, prata med henne. Hon sade nej gång på gång, men vi fortsatte gå till den där parken tills hon släppte in honom och gav sitt telefonnummer. De började ses, det blev små promenader under ekarna.
Två månader senare flyttade vi till en stor lägenhet i Västerås, tre rum och ett hjärta. Mannen hette Adam, och han blev vår styvfar. Från den stunden blev barndomen mjuk och färggrann, som att ha smultron på tungan lyckan var mer än ord. Adam blev vår pappa, och tillsammans jublande vi för segrar och grät för förluster.
Nu är vi vuxna. Vi säger pappa Adam. Det är sant en kvinna med barn bär inte bara tyngd, hon bär möjlighet. Det finns alltid en stig till glädje, även om någon flyr över natten som vår biologiske pappa och lämnar allt bakom. Adam, som en riktig Svensk man, tog oss och gjorde oss lyckliga.
