Jag träffade min fru Ingrid på ett bröllop hos några gemensamma vänner i Stockholm. Vi föll för varandra direkt och tillbringade hela kvällen tillsammans. Vårt förhållande utvecklades snabbt och bara några månader efter att vi träffats gifte vi oss och flyttade ihop i en liten lägenhet på Södermalm. Efter ett tag fick Ingrid veta att hon var gravid. Det blev aldrig aktuellt med något ultraljud det kom alltid något emellan, hon var sjuk, jobbet tillät henne inte att gå eller dyker upp andra skäl
Graviditeten var allt annat än enkel. Ingrid blev snabbt trött, illamåendet höll i sig och ryggen värkte. På grund av den stora magen kunde hon knappt gå, ofta var hon tvungen att ligga ner i soffan. Den sista månaden före förlossningen gick hon inte ut alls. Jag älskade henne innerligt och tog hand om henne, men ägnade största delen av tiden på kontoret.
Förlossningen startade tidigare än väntat. Läkarna var hela tiden vid hennes sida. Tre barn kom till världen, ett efter ett: två flickor och en pojke. Ingrid var helt chockad. När jag fick komma in på salen trodde jag knappt mina ögon. På ett ögonblick hade jag blivit pappa till tre.
Medan Ingrid låg kvar på sjukhuset köpte jag spjälsängar till barnen. Vår etta gjorde platsbristen påtaglig, det fanns ingen möjlighet att flytta. Och så började vardagen: sömnlösa nätter och sjukdomar. Jag drömde om att allt skulle bli som förr igen lycklig kärlek, bekymmersfria dagar, romantiska kvällar och samtal långt in på natten. Men inget av det blev verklighet.
Ingrid kämpade med att hålla jämna steg med barnen. Hon hade knappt tid för mig längre. Till sist tog jag slut. En dag gick jag till jobbet och återvände aldrig hem.
Ingrid ringde överallt. Till sjukhuset, polisen, vänner allt var förgäves. Hon fick reda på att jag inte klarat av situationen och flytt från henne och barnen.
Det var då Ingrid insåg att hon måste vara stark. Barnen var hennes ansvar. Hennes mamma, Birgit, flyttade in och hjälpte till med barnen. De två uppfostrade barnen tillsammans, även om det sannerligen inte var lätt. Ingrid stannade hemma tills barnen fyllde två. Familjen levde på barnbidraget och Birgits pension.
Ett nytt köpcenter öppnade nära deras bostad, och Ingrid fick jobb där. Hon visade sig vara mycket ansvarsfull och blev anställd trots att hon hade tre små barn.
Efter det blev livet betydligt lättare. Så småningom kunde Ingrid till och med anställa en barnvakt, och Birgit fick vila lite. Några år senare blev Ingrid befordrad. Hon förändrades mycket blev en vacker och välvårdad kvinna. Så såg jag henne när jag återvände till Stockholm för att besöka mina egna föräldrar.
Jag bad om att få träffa barnen, bad Ingrid om förlåtelse för hur jag hade behandlat henne och hoppades på en ny chans. Hon såg på mig och insåg att hon aldrig ville ha mig tillbaka. Hennes känslor hade länge svalnat, och det sa hon rakt ut. När jag gick slog hon sig till ro hon hade äntligen lämnat det förflutna bakom sig. Och framtiden låg fortfarande framför henne.
