Min man växte upp i en lycklig och kärleksfull familj. Men när hans pappa var 57 år gammal, gick hans fru tyvärr bort. Självklart var det svårt för min svärfar att klara sig genom en sådan tragedi. Därför bestämde vi oss för att sälja hans lägenhet, dela på pengarna och låta honom flytta in hos oss tills han på något sätt kunde komma vidare. Det kändes rimligt.
Vi trodde att han skulle bo hos oss i ungefär ett halvår och sedan köpa en egen bostad, men så blev det inte. Han trivdes verkligen med att bo hos oss. När det kom till hushållsutgifter och mat, bidrog han inte med någon krona. Jag lagade maten, tvättade hans kläder och städade hans rum. Han gick bara till jobbet. Det var som om han hade semester varje dag.
Så bodde han med oss i elva år. Efter det började han ständigt ge oss råd om vad vi borde göra och hur vi borde göra det, han skapade sina egna regler, och vi blev trötta på det. Till slut beslutade vi oss för att köpa ett hus till honom utanför Stockholm. Han är frisk, fortfarande pigg och fullt kapabel att bo själv.
Vi köpte ett hus och ordnade allt han behövde för att kunna leva där. Min svärfar började då att hitta på historier om hjärtproblem och andra besvär. I princip skapar han bortförklaringar bara för att få stanna hos oss. Men jag känner att jag inte orkar mer. Jag vill bara kunna slappna av med min närmaste familj. Jag är utmattad. Vad ska jag göra?
Livet lär oss ibland att gränser är nödvändiga, även mot de vi älskar. För att kunna ta hand om andra behöver vi först ta hand om oss själva och det är inget att skämmas för.
