Jag tänker inte bo kvar här längre! Ni klagar på allt jag gör! Saga blängde ilsket och sårat på sin mamma. Okej när jag var liten: klättra inte där, gör inte så, men nu är jag tjugo år, mamma! Tjugo! Jag har varit myndig i två år redan.
Och eftersom du nu är myndig, och inte vill bo med oss, får du hitta ett jobb, skaffa och betala för en egen lägenhet. Det är mitt svar till dig, dotter.
Wow, tack så mycket! Saga fnös. Först ska man plugga, skippa fester och annat kul, sen är det bara ut och jobba!. Studierna spelar väl ingen roll då? Och ni tänker inte hjälpa er egna dotter ens lite?
Du har alltid varit självständig av dig. Du frågar sällan oss om råd höll pappa med. Och vill du att vi inte ska lägga oss i ditt liv, så får du leva det helt själv.
Saga tyckte ärligt talat att läget var sisådär. Mamma tvingade henne inte till städning eller matlagning, pappa betalade räkningarna, köpte hem mat och satte ibland in pengar på sin lilla älsklings Swish. Det hade varit himla bekvämt om föräldrarna bara kunnat låta bli att bry sig!
Men Sagas envishet tog över; i familjen talades det skämtsamt om att någon av hennes gammelfarmor hade stått på barrikaderna med suffragetterna. Så fort någon klagade över Sagas upproriskhet drog någon fram den historien.
Saga skaffade jobb och hyrde en liten etta i närheten av Stockholms universitet. För första gången i sitt liv märkte hon vad ont om pengar faktiskt innebar. Hon hade hört uttrycket på bussen, i föräldrarnas samtal om bekanta, eller på Arga Snickaren på TV, där folk jämrade sig över att pengarna aldrig räckte till det allra nödvändigaste.
Hyran sög ut nästan hela hennes inte särskilt glamorösa lön. Hon behövde ändå köpa mat, betala SL-kort och fixa andra livsnödvändiga saker. De där storslagna festplanerna dalade snabbt ner till prioritet grupp 3. Utan att ens märka det började hon uppskatta värdet på pengar, och vissa av föräldrarnas gnäll kändes plötsligt inte lika orättvist.
En kväll gick hon hem från sitt pass på ICA. Framför henne lufsade två högljudda tonårskillar, och levererade ganska rejäla doser taffliga, vulgära skämt. Saga skakade på huvudet jisses, var det tomt däruppe eller?
På en trappa framför ett nedlagt videotek satt en gammal dam. Saga hade sett henne där förut. Tantern muttrade ibland för sig själv; vid hennes fötter stod en bucklig Kaffeburk och sällan släppte någon ner en femma eller tia. Det var ju Swishens förlovade land, ingen går med mynt längre. Men Saga försökte alltid spara några kronor till den gamla. Varför, visste hon inte exakt förut skulle hon knappt märkt av personen.
Att kalla damen tiggare kändes ändå snålt. Kläderna var slitna och burken bucklig, men tantern hade en slags lugn värdighet. Hon bara nickade vänligt till den som gav, och fortsatte sitta där på trappan som om hon väntade på en hemlig vän.
Killarna gick förbi och fnös. Den ena sparkade till burken så den rullade iväg med ett brak. Småmynten hamnade överallt. Tantern reste sig med möda och började samla ihop slantarna svårstyrda fingrar, men en okuvlig vilja.
Men vad gör ni, idioter?! Saga kokade och langade sig ned på huk för att hjälpa till.
Killarna hånflinade, slängde ur sig nåt taskigt och vandrade vidare.
Här, varsågod, sa Saga och räckte fram mynten. Och här hon tog upp en sparad tjugolapp och räckte över.
Tack, svarade damen tyst och såg upp. Ögonen, nästan förvånande ungdomliga, på det fårade ansiktet. Jag har sett dig förut. Du lägger alltid nåt i burken.
Hon smekte sin buckliga kaffeburk med handen.
Den lär jag byta ut nu.
Hennes händer skakade. Saga undrade om damen mådde riktigt väl.
Bor du långt härifrån? frågade Saga.
Damen skakade på huvudet.
Nä, ser du miljonprogramshusen där borta? Jag bor där.
Får jag följa dig hem? Det ser tungt ut idag.
Hjärtat krånglar. Blev upprörd Damens hand hängde tungt på Sagas arm. Men du, jag lovar, jag ska inte hålla dig länge.
I den lilla lägenheten på tredje våningen sprang ett helt koppel katter till dörren. Saga tappade nästan räkningen.
Tolv stycken, förklarade damen och log när hon såg förvåningen. Skulle aldrig trott det själv om du påstått det förut.
Varför har du så många?
Inte för min skull, gumman. För deras. Dom behöver mig. Annars dör dom. Kapa och Lusse hittade jag i en påse bakom grovsoporna under isvintern jag skulle slänga sopor, så pep Lusse, Kapa andades knappt. Busan tog jag ifrån några killar på torget, och Sigge följde efter mig från Konsum. Fiona födde ungar i tvättstugan dom hade nog inte överlevt annars Tycker du jag är galen?
Nej, vad menar du! Saga rodnade. Det är bara Det är ju så många. Hur har du råd med allting?
Därför sitter jag på trappan, sa damen och log snett.
Sedan blev de vänner. Märkligt kanske, men Saga kunde inte längre gå förbi och låtsas som ingenting. Till Elsa Viktorsson, som damen hette, tittade Saga in då och då. Hon berättade om Elsa på sin Instagram. Till hennes förvåning dök det, mitt bland alla hårda kommentarer, plötsligt upp vänliga ord och erbjudanden om hjälp. Snart kom det fler och fler.
Du, gumman sa pappa försiktigt varför gör du allt det här? Du har ju aldrig direkt varit nåt naturbarn.
Pappa, det handlar inte om kärlek till djur eller, jo, men Hemma diskuterade vi aldrig sånt. Jag vågade aldrig ens fråga om vi kunde skaffa en katt eller hund. Nu vet jag nog varifrån det kommer. Elsa sa att det inte är katterna som behöver henne, utan att det är hon som behövs av dem. Det är sant. Utan henne hade de aldrig klarat sig.
Ska vi ta hand om hela Södermalms kattpopulation nu? skakade mamma på huvudet. Saga, det är ju tolv stycken, fatta!
Inte alla kan samla ihop så många, suckade Saga. Jag skulle nog inte vågat. Men att hjälpa, bara lite, det är inte så svårt.
Inte svårt? Mamma slog ut med händerna. Det är ju det du själv gnällt över, att du aldrig har pengar över! Nu ger du bort dem till en främling. Saga, ser du inte att tanten bara lurar dig?
Det gör hon inte. Om jag inte skrivit om katterna på Insta hade ingen vetat någonting.
Åh Saga, du är fortfarande bara barnet.
Jag är inte barn längre, mamma. Jag tvingar inte dig och pappa att älska katterna eller hjälpa till. Men så blev det i mitt liv. Jag mötte en människa och såg att man kan leva annorlunda än ni och än vad jag tänkt mig.
Och tänker du nu skapa ett katthem och sitta där ensam resten av livet? sa pappa ogillande. Det är såna man brukar kalla gamla ungmör, du vet. De som aldrig gifter sig och bara har katter, liksom medicin mot ensamhet.
Jag fyller nog inte upp lägenheten med katter, snäste Saga. Jag ville ta hem en så Elsa skulle få det lättare, men hyresvärden sa nej. Vi har olika syn på det, men räkna inte mig som naiv. Jag vet vad jag gör, och jag gör inget fel.
Inte än, suckade pappa. Men att slösa bort livet på sådant, det gör oss bara ledsna för din skull.
Oroa er inte för mig, pappa. Jag har det bra.
Saga fortsatte hjälpa Elsa. Tack vare sociala medier hittade hon nya hem till fyra av Fionas kattungar, de som annars skulle ha gasats i källaren. Men åtta katter blev kvar hos Elsa flesta ganska gamla och svåra att placera. Elsa var fäst vid dem och oroade sig för deras framtid.
Saga, om något händer mig, lova lämna dem inte, snälla du. Det kanske är mycket begärt. Men utan dig har jag ingen, tror jag.
Saga dröjde länge innan hon tordes fråga varför Elsa bodde ensam. Men en dag berättade Elsa självmant, med sorg i rösten:
Jag skulle själv kunnat haft ett barnbarn som du, om inte allt gått fel Min enda son förlorade sitt barn med frun, skilde sig och dog senare i jobbet. Så här sitter jag, ensam, med katterna. Jag kan inte lämna någon åt sitt öde.
En dag fick Saga ingen svar när hon ringde på dörren hemma hos Elsa. Hon ringde på hos grannen.
Hej! Har du sett Elsa Viktorsson idag? Hon brukar ju inte gå ut tidigt?
Nej, Saga. Hon mådde illa i morse. Hoppas inget har hänt vänta lite, jag har nyckel
Elsa låg stilla, som om hon bara vilade. Rynkorna var slätare, ansiktet såg fridfullt ut. Katterna tassade oroligt omkring.
Jösses barmhärtighet, vår Elsa har lämnat oss, suckade grannen. Saga började gråta tyst det var första gången hon stod inför döden.
Vad gör jag nu? Vad gör man ens?
Titta, på köksbordet, där ligger ett brev till dig, Saga.
Genom tårarna stavade Saga fram brevets darriga rader.
Elsa hade testamenterat sin lägenhet till Saga och bett henne ta hand om katterna.
“Bara du kan jag be om detta, min vän”, skrev hon, medan tårarna rann över kinden på Saga.
Hon hade aldrig trott hon på så kort tid skulle hinna med så mycket byråkrati. Utan Simon hade det varit betydligt tuffare.
Simon lärde hon känna tack vare det första Facebookinlägget om katterna. Han skrev uppmuntrande ord, de började chatta, och snart blev de ihop. Simons familj var tvärtom mot Sagas alltid haft djur, han älskade verkligen katter och hundar. Han volontärade på katthem och var klippa på sociala medier. Tillsammans lyckades de hitta hem till Fionas små ungar.
Simon pluggade juridik och blev livlina i alla byråkratiska turer.
Saga! Fett coolt! jublade kompisen Maja. Du har egen lägenhet! Ge katterna till nåt katthem så är det klart!
Maja! Jag kan inte. Jag lovade Elsa att inte dumpa dem.
Men hon är ju död. Vet ju inget längre. Lägenheten är din nu orkar du väl inte syssla med gamlingarna?! De kan bli urgamla!
Så länge de lever, lever de. Jag kan inte bryta mitt löfte. Och de är goa.
Du pratar som en pensionär, flinade Maja. Till och med din pappa hintade om gamla ogifta damer! Inga killar kommer komma till dig medan du bor i kattkollektivet du fattar väl?
Maja, jag har ändå inga killar. Och saknar inget heller.
Föräldrarna var inte gladare.
Att få en lägenhet så där Mamma gick av och an. Allt är så där filmaktigt. Att någon lämnar det till en främling
Vad är det att förvånas över muttrade pappa Tanten var knäpp. Fick dig att lova något och rörde till ditt liv.
Elsa ville bara väl, snäste Saga. Katterna var hennes familj.
Fast det var för att få samvete, inte för dig. Hon tänkte bara på dem när hon samlade på sig hela samlingen, suckade mamma.
Saga gick från föräldrarna med nedslagna axlar. Alla kallade henne dum, tyckte hon borde kasta ut katterna på gatan.
Saga, vänta! Simon hann upp hende utanför Elsas port. Hej, vi hade tänkt ses. Hur är det?
Simon, är jag knäpp? frågade hon rakt ut.
Va? Varför tror du det?
Katterna! Alla säger jag förstört livet genom att följa Elsas testamente, för att jag låter dem bo kvar. Simon, jag kan fortfarande lämna tillbaka lägenheten, va?
Ge upp? Simon verkade varken arg eller ironisk. Elsa gav dig sitt förtroende för att du är omtänksam. Annars hade de redan bott på gatan. Eller fått somna in.
Så du dömer mig inte?
Nä. Det är extremt ovanligt att träffa en riktigt ärlig och snäll människa. Jag är glad jag mötte dig. Och förresten, jag skrev om Elsa igen en kvinna har svarat, hon vill ta två av katterna! Vi kan åka dit ihop.
Men Simon Tänk om hon är elak?
Då får vi se själva innan, du behöver inte stressa
När de gifte sig, bodde fyra av tolv katter kvar hos Saga och Simon. Grannarna tog Sigge.
Han är så mysig! Och ni bor ju nära om det skulle krisa.
En till fick flytta hem till Simons föräldrar.
Mamma och pappa är vana vid flock, skrattade Simon. Jag släpade hem katter hela min barndom!
När Saga kom hem från BB med lilla Nils på armen, satt Kapa, Lusse, Busan och Fiona på rad i hallen.
Barnvaktskatterna väntar! skrattade Simon. Eller är det våra pälsmammor?
Hej på er, sa Saga. Har ni saknat mig? Vänta, jag lägger Nils Sen får ni allt lite extra gos, ni är ju mitt verkliga arv!
