Jag har varit gift i tio år. Jag och min man bor tillsammans i en lägenhet vi köpt med bolån. Vi håller fortfarande på att betala av det. Vi vågar ännu inte skaffa barn vi vill först hamna på trygg och stabil mark. Jag har en bror, Adam. Han är också gift. De bor i sin lilla enrummare i Malmö. Adam har två jobb, och dessutom ett extra deltidsarbete. Hans fru heter Maja och jobbar inte alls. Hon föder barn i all världens hastighet. De har redan tre barn, hon är gravid med det fjärde och planerar det femte.
Utöver alla barn har de tagit lån för olika hushållsapparater. Jag och min man, Viktor, hjälper ofta till ibland med pengar, ibland med mat. Ibland har Maja till och med mage att kräva mer, istället för att fråga. Då måste vi sätta ner foten och säga nej. Maja och Adam blir naturligtvis förolämpade, men några veckor senare återkommer de med nya önskemål.
Jaha, ni har inga barn, medan vi snart har fyra då borde ni ge oss er lägenhet! säger hon en gång.
Och vad ska vi göra? Flytta till er lilla enrummare? frågade jag, fullständigt förvånad över hennes förslag. Ni kan väl hyra ut er och vi hyr ut vår tycker hon självsäkert. Så du menar att vi ska betala både vårt bolån och er hyra? Självklart!
När ska ni flytta ut då? undrade hon. Din plats borde nog vara på en psykiatrisk klinik, sa jag. Gå hem från min lägenhet. Då går jag och gör något åt barnet.
Och du kommer vara anledningen, sa hon och lämnade min lägenhet. Så gjorde hon också, samma dag. I smyg. Hon var i tredje månaden. Läkarna fick knappt hjälp henne. Klockan två på natten dök Adam upp på sjukhuset, och överöste mig med anklagelser.
Viktor grep snabbt in och frågade vad som hänt. Jag berättade. Viktor sköljde Adams ansikte i kallt vatten för att lugna honom, och slängde ut honom från vår lägenhet.
Sedan dess har jag inte haft någon bror.
Livet har lärt mig att ibland måste vi dra gränser, även mot släkten. Att hjälpa är fint, men slösar man ut sin egen lycka till andra, förlorar man både sig själv och respekten och ibland även familjen.
