Jag har varit gift i tio år. Jag och min man bor tillsammans i en bostadsrätt, och vi betalar fortfarande av lånet. Vi vågar ännu inte skaffa barn vi vill först få ordning på vår ekonomi och känna oss stabila. Jag har en bror, och han är också gift. De bor i en liten etta i Stockholm. Min bror har två jobb, och dessutom ett extra deltidsarbete. Hans fru jobbar inte alls; hon föder barn i en rasande fart. De har redan tre barn, och nu är hon gravid med sitt fjärde och planerar det femte.
Förutom barnen har de samlat på sig lån till diverse hushållsmaskiner. Jag och min man hjälper dem ofta ibland med pengar, ibland genom att köpa mat. Ibland är min brors fru så fräck att hon inte ens ber om hjälp, utan kräver något direkt.
Då måste vi sätta henne på plats och säga nej. Självklart blir både hon och min bror sårade, men efter några veckor återkommer de med någon ny begäran. Eftersom ni inte har barn, och vi snart har fyra, borde ni överlåta er bostadsrätt till oss, säger hon.
Och var ska vi bo? I er etta? frågade jag, förvånad över en sådan absurd idé. Vi kan hyra ut vår bostad, och ni får hyra ut er lägenhet, sa hon självsäkert. Menar du att vi ska fortsätta betala lånet och dessutom hyra för er skull? Så klart, sa hon. När har ni tänkt flytta ut? Ditt rätta hem är inte ett hem, utan ett psykiatrisk sjukhus. Gå ut ur min lägenhet, svarade jag. Då ska jag göra mig av med barnet.
Och det blir ditt fel, sa hon och lämnade min lägenhet. Det gjorde hon också, samma dag och i hemlighet, under tredje månaden av graviditeten. Läkarna lyckades rädda henne. Vid tvåtiden på natten dök min bror upp på sjukhuset och anklagade mig för allt. Min man gick snabbt emellan, frågade mig vad som hade hänt. Jag berättade allt. Min man kylde av min bror genom att hålla hans huvud under kallt vatten några gånger, och slängde ut honom ur lägenheten. Sedan dess har jag inte haft någon bror.
