Nog med att vara till lags
Då var det bestämt, Signe! kvittrade moster Siv, och torkade sig om munnen med en pappersservett. Servetten var från tårtan jag, Signe Andersson, hade bakat inför hennes besök och lämnade ett mörkt, smörigt spår av fyllningen efter sig. Femte maj ses vi hemma hos dig. Jag tar med mina inlagda prinskorvar, egenlagade förstås, och du fixar något riktigt varmt till middag. Födelsedagsbarn, ändå! Det kommer viktiga gäster, Oskars kollegor seriöst folk. Vi får se till att ordna det ordentligt.
Jag satt mitt emot och höll om min kopp med kallnat te. Jag nickade åt moster Siv och tänkte på jobbet kvartalsrapporten måste in imorgon. Smöret var slut i kylen. Min man Kalles rygg krånglade igen, så nytt värmeplåster behövde köpas. Tänkte på allt möjligt utom vad moster Siv sa. Hon pratade ändå mest med sig själv, petade på sin lila scarf och blickade ut mot fönstret som om hon redan i tanken dukade upp ett bord hos någon annan.
Vi blir minst tjugo, du får verkligen lägga manken till, Signe! Du är ju en fena på det där. Minns du Olivias bröllop, hur du stod och lagade mat? Inte en smula blev kvar! Samma sak nu, förstås. Jag hjälper dig, så klart bestämmer bara lite vad som ska göras.
Hon skrattade till, snärtigt och kort, nästan som en dvärgschnauzer.
Jag log, sådär som man gör, för att man bör. För att moster Siv är Oskars faster, och Oskar är Olivias man, och Olivia är min enda dotter. För bråk i familjen är det sista jag vill ha. Jag hade alltid varit sån log och sa ja.
Visst, sa jag. Det är klart.
Moster Siv gick hem kvart i nio, mätt och nöjd. Jag stängde dörren bakom henne, lutade mig mot den och stod så en stund. Hela hallen doftade hennes tunga, sötsliskiga parfym. Inne i vardagsrummet brummade Kalle från soffan, någon fiskedokumentär på TV; han brydde sig inte om gästerna denna gång heller.
Har hon gått? ropade han, blicken kvar på skärmen.
Ja.
Vad ville hon då?
Jag gick ut i köket och började diska kopparna. Vattnet i kranen var nästan kokhett, men jag drog ändå inte undan händerna.
Vi ska ha fest, femte maj, sa jag. Här.
Hemma hos oss? Vad för fest?
Min födelsedag. Och så nån jobbgrej för Oskar.
Inget mer om det. Han grymtade något, sedan åter uppslukad av sitt fiskeprogram.
Jag torkade händerna på kökshandduken. Den där gamla, med tvättade broderade tuppar längs kanten inköpt på marknad för femton år sedan. Jag tänkte: jag är precis likadan. Blekt, med tuppar på kanten. Hänger där för att någon ska använda mig och torka sig på mig.
Jag skakade tanken ur huvudet och kollade vad som fanns kvar i kylen.
Om tio dagar skulle jag fylla femtio. Halvsekel. Av de trettiofem år jag minns hade jag knappt haft en dag för mig själv. Inte för Kalle, inte för Olivia, inte för mamma när hon levde och ville att jag skulle laga köttbullar på mina enda lediga helger, inte för min egen svärmor som bodde i Hisingen och behövde ständig uppmärksamhet. Alltid för någon annan.
Jag jobbade som ekonom på ett byggföretag. Tjugotvå år på samma kontor. Kollegor gillade mig, chefen uppskattade mig men avancera? Nej, för varför? Signe fixar ju allt. Signe gnäller inte. Signe reder sig.
Samma sak hemma. Kalle var femtiofyra, ingenjör på Volvo, satt av tiden till pensionen. Hemma vilar han. TV, mobilen, soffan, ibland garaget. Jag lagade maten. Jag städade. Jag betalade räkningarna jag var snabbast på det. Handlade gjorde jag. Tog emot gäster. Han deltog inte, och det var länge sedan det var något snack om det nu var det bara som tinnitus, ett bakgrundsbrus.
Olivia gifte sig för fyra år sedan med Oskar. Oskar har schyssta sidor, men en rejält krävande släkt. Hans mamma dog tidigt, pappan bor uppe i Luleå, men hans faster Siv räcker och blir över för en hel släkt. Bestämd, högröstad, bestämd på att alltid få sin vilja igenom. Hon tyckte illa om mig redan från start för att jag var tyst, för att jag vek mig. Såna som Siv trivs när de får styra folk.
Olivia älskade mig, så klart. Men Oskar älskade hon mer. Det är väl så det ska vara. Valde alltid att göra det bekvämt för honom. Utan bråk, men ändå.
Såhär levde jag mitt liv. Trea i ett betonghus i Angered, nionde våningen. Allt likadant bara träden utanför skilde kvarteren åt. Jag klagade inte. Vem skulle jag klaga för? Varför?
Efter att Siv gått satt jag i köket en timme och skrev lista på allt som skulle handlas, lagas, diskas för ett tjugotal personer. Lång lista blev det. Dyra varor, talade sitt språk på baksidan av ett gammalt kvitto. Något la sig tungt över bröstet, som en tegelsten.
Jag släckte i köket och gick och la mig.
Nio dagar fram till dagen D ren slavdrift. Försökte intala mig själv att såhär ska det vara, klarar detta för familjens skull, festen ska ju bli fin. Men redan efter tre dagar var det självbedrägeriet slut.
Jag steg upp sex varje morgon för att hinna frosta av kyckling till grytan, tänka ut inköpslista, ringa om matleverans. Jobbade till sex, ibland senare kvartalsrapporten ville inte vänta. Därefter storhandlade jag. Tunga kassar: konserver, flaskor, kött, mjöl. Bar upp till nionde våningen, för hissen var trasig för det mesta. Hemma igen, satte på spisen, städade badrum, dammsög. La mig i säng två på natten. Sex på det igen.
Kalle såg allt i förbifarten, precis som alltid. Han frågade om jag behövde hjälp såg lättad ut när jag svarade Jag klarar det. Tillbaka till telefonen.
Olivia ringde onsdag. Frågade om allt var färdigt och hälsade att moster Siv undrade om varmrätten och påminde om förrätterna. Jag bad Olivia: Kan inte du fixa salladerna åtminstone? Jag orkar inte riktigt. Hon tystnade, sen: Mamma, du vet ju, vi jobbar, både jag och Oskar men vi kommer och hjälper till att duka! Hjälpa till att duka = lyfta över maten till tallrikar.
Två dagar innan festen, fönstertvätt. För att Siv sist hade sagt något om damm på brädorna. Där stod jag på en köksstol, med trasan, och insåg: sist jag putsade för min skull var när mamma kom på besök för åtta år sen. Fast det var inte för mig, utan för mamma. Eller för svärmor innan det. Alltid för någon annan.
Jag halkade nästan ner från stolen rygg och ben protesterade. Jag satte mig ner på golvet, lutade mig mot väggen. Långsamt pulsade hjärtat.
Tänk om jag ramlat och brutit något nu. Det enda de ändå skulle tänka på är: Hur ska vi göra med festen?
Den bittra tanken fick mig att småskratta. Jag reste mig igen, och tvättade klart.
Natten mellan fjärde och femte maj sov jag tre timmar. Resten av natten stekte och gräddade jag: slottsstek, två sorters sallad, inlagd sill, som jag aldrig gillat själv men som Siv ville ha, piroger med vitkål för Kalles kusin Göran kommer, och för Göran är det inte fest utan piroger. Tårtan bakade jag dagen före sockerkaksbotten och körsbär. Enda grejen jag gjorde för min egen skull.
Klockan sju duschade jag, tog på mig den blå klänningen jag aldrig använt tidigare. Kollade mig i spegeln. Mörka ringar under ögonen, röda händer och nariga läppar men klänningen kändes fin. Det visste jag.
Oj, har du klätt upp dig, sa Kalle i hallen på väg ut till TV:n. Snyggt.
Inget mer. Inget du är vacker, inget grattis på födelsedagen, inget hur mår du?. Bara ett snyggt och sen vidare.
Gästerna började droppa in vid tolv. Siv var först med sin stora väska fylld med prinskorvar, inlagda gurkor på burk och en ask choklad. Chokladen, prinskorvarna och gurkorna ställdes på bordet som hon räknade som sitt bidrag, sedan vandrade hon runt, granskade allting med en nick.
Duktig du är, Signe, sa hon, precis som Kalle.
Sen plockade hon fram mobilen och började ringa.
Till klockan ett hade alla tjugotre personer kommit. Jag räknade medan jag såg dem slå sig ner vid ihopdragna matbord och skrivbord överallt vita dukar, som jag strök till midnatt kvällen innan.
Jag såg på dem. Av tjugotre kände jag sex personer någorlunda resten var Oskars kollegor och Sivs bekanta. Främlingar på mina stolar, vid mitt bord, som jag fått låna ihop från grannar.
Göran började skåla. Han höll långa, snurriga tal, drog minnen från 80-talet ingen riktigt kände till eller förstod. Alla skrattade. Sedan talade Oskar kort om mamma Signe, att hon verkligen fixat det bra. Alla skålade. Sedan berättade Oskar om kompisen Mattias, arbetskamraten som fått ny tjänst och lön, och alla nickade.
Siv reste sig och höll sitt föredrag, förberett in i minsta detalj. Om Mattias, om hans uppoffringar och styrka. Omvärldens beundran. Sedan några ord om mig: Och så glömmer vi inte världens bästa värdinna, nu när vi ändå lånar hennes bord! Skratt runt bordet.
Jag log, satt vid bordets huvud som sig bör, log och höjde glaset med de andra. Inombords hände någonting långsamt, hett, som vatten som kokar.
Signe, saltet då! ropade någon längst bort.
Jag reste mig. Bar fram saltet.
Bröd, det fattas bröd! sa Göran.
Jag gick och hämtade bröd.
Signe, det saknas gafflar här, sa en kvinna jag aldrig tidigare sett.
Jag hämtade gafflar.
Sedan ville någon ha mer kallskuret. Mer tallrikar. Siv ville ha mer mineralvatten, som Olivia glömt och jag fick gå till balkongkylen efter.
Jag travade ut och in ur köket, satt mig ibland men aldrig mer än två minuter, då saknades något. Min egen tallrik var orörd.
Jag försökte hålla tal. Ställde mig, tog mitt glas. Olivia såg på mig, redo att lyssna. Men just då började Siv dra igång ännu en historia om Mattias, och alla vände sig ditåt. Olivia satte ner sitt glas. Jag satte mig igen. Talet blev aldrig av.
Gästerna åt. Berömde maten. Sillen är fantastisk, Pirogerna som på café, Sådär möra köttbitar, hur gör du?. Jag berättade, log och det kändes både fint och bittert, för de berömde maten, inte mig. Jag var bara kocken. Inte jubilaren en osynlig passopp.
Klockan blev över tre. Utanför sken majsolen, likgiltigt varm. Skratten blev högljudda, Mattias berättade om jobbet, Siv fnittrade korthugget, hundlikt. Kalle satt i andra änden med Göran och diskuterade fiske.
Jag gick till köket med mer mat på uppläggningsfat, händerna darrade av trötthet tre timmars sömn satte sina spår. Något flimrade framför ögonen. Jag placerade fatet på bänken.
Då skar Sivs röst genom dörren, skarp och självfallen:
Signe! Kommer du snart? Ta med gräddfilen, den är slut!
Inte Signe lilla. Inget snälla du. Bara ta med. Som till en hushållerska.
Jag stannade, såg på uppläggningsskeden i handen. Det blev tyst i köket. Utanför svajade eken.
Något slog om inom mig.
Ingen smärta, bara ett enkelt, inre klik.
Jag la ner skeden, hängde undan grytlapparna som vanligt, tog fatet och gräddfilen och gick ut.
Ställde det på bordet.
Rätade på mig.
Hörni, sa jag. Inte högt, men tillräckligt att de närmast reagerade. Kan ni lyssna en stund?
Siv pratade vidare, men nu vände hon sig om, irriterad, som man tittar på någon som avbryter.
Vad har hänt nu? sa hon.
Jag såg på min familj, på främmande gäster och de närmsta. Kalle såg upp, Olivia höll sitt glas, förbryllad. Siv i lila scarf, mätt och nöjd.
Jag vill säga några ord, sa jag. Idag är min femtionde födelsedag.
Grattis! ropade någon längst bort och skålade.
Vänta, sa jag, och nu var rösten stadig. Vänta.
Det blev tyst. Jag kände hjärtat slå, jämnt och lugnt. Beslutsamhetens stilla känsla i hela kroppen.
De senaste tio dagarna har jag slitit hårt, och sovit tre till fyra timmar per natt. Jag har handlat, lagat mat, putsat fönster, strukit dukar, tiggde stolar av grannen. Jag har gjort rubbet, ensam. Idag har jag dukat för människor jag knappt känner mitt hem har blivit ett kalasrum för andra, inte för mig. Jag har aldrig hunnit hålla tal. Har blivit avbruten, gått ut och in med mat åtta gånger, blivit bett att hämta gräddfil som man säger till ett biträde.
I rummet andades ingen. Den sortens tystnad som uppstår när ingen vet hur man ska förhålla sig.
Vad håller du på med? sa Kalle, irriterad men förvirrad.
Mamma, sa Olivia tyst.
Siv drog efter andan, men sa inget.
Jag vill bara be er alla, fortsatte jag, vänligen ta det ni haft med och fortsätt firandet i närmaste caféet, Lilla Hörnan här på torget. Jag bjuder på notan om det behövs. Men här hemma är festen över.
Ett efter ett började folk röra på sig. Göran mumlade något surt, någon annan letade efter jackan. Siv reste sig, tog sin burk med inlagda gurkor med, som en symbolisk markering. Jag log nästan åt det.
Olivia närmade sig:
Mamma, vad gör du? Det är skandal. Tänk på Siv…
Olivia, sa jag mjukt, jag älskar dig. Men nu måste du gå.
Hon såg på mig som om jag var en främling. Kanske var jag det, i hennes ögon just nu.
Kalle gick sist ut. Han stannade vid dörren.
Du har blivit galen, va?
Nej, svarade jag. Snarare tvärtom.
Han fann ingen replik, gick ut.
Jag vred om nyckeln. Tystnaden som blev kvar var tät och stark en sådan tystnad som kan kännas som en befrielse.
Jag gick in i köket, såg på restemat, på tårtan, på min egna tallrik som var fylld men orörd.
Jag tog min tallrik, tårtbit och hällde upp nybryggt te. Slog mig ner vid köksbordet. Ingen sa Signe, kan du…, ingen såg rakt igenom mig. Bara jag och tårtbit.
Första gången på hur många år?
Ingen gråt. Bara ett lugn. Jordfast, precis som om jag äntligen stod på något verkligt.
Efter två timmar tittade jag först på mobilen. Olivia: Mamma, ring, Jag fattar inte vad som hände, Allt okej?. Kalle: Inte snyggt gjort. Siv: ingenting. Några okända nummer säkert gäster. Grannen: Är stolarna klara att hämtas?
Jag svarade bara grannen: Fixar det imorgon, inga problem.
Till Olivia: Jag är okej. Vi pratar imorgon.
Kalle fick inget svar.
Städade långsamt undan, lade maten i burkar, disken i blöt, gick ned till Tamara på tredje våningen med stolarna. Hon öppnade i morgonrock, såg på mig inga frågor. Klok kvinna.
Jag tog ett bad med skum. Låg där länge, såg på fuktskadan i taket tre år har vi sagt att vi ska måla om, aldrig blivit av. Tänkte att tre års uppskjutet målande och trettio års uppskjuten egen glädje är märkligt likt.
Kalle kom hem strax efter tio. Han bytte om, kom in i sovrummet där jag låg och läste.
Fattar du vad du har gjort? frågade han.
Ja.
Och?
Ja. Jag förstår.
Siv… Oskar… Fler bråkar nu, tänkte du på det?
Ja, sa jag. Jag är trött, kan vi ta det i morgon?
Han tvekade, gick ut till vardagsrummet och la sig där. Jag hörde det gick inte efter.
Släckte lampan. Sov tio timmar. Första gången på länge.
Morgonen den sjätte: vanliga rutiner. Sol genom springan, fågelkvitter, kaffedoft från bryggaren. Jag steg upp, drack kaffe, smörgås. Kalle sov.
Jag öppnade datorn skulle kolla vädret, men uppe i fliken låg en sida jag inte tänkt på: Researrangör. Tågluff, åtta dagar genom Dalarna och Uppland. Jag hade klickat av slump, blivit sugen men stängt snabbt inte tid.
En impuls fick mig att ringa numret. Säljaren var vänlig. Plats kvar fjortonde maj, en plats kvar.
En plats? sa jag. Det räcker. Den tar jag.
Jag betalade direkt. Satt sedan kvar, såg ut på vårlig ek. Kände mig lugn. Inte lycklig, inte rädd mest lättad över beslutet.
Olivia ringde. Lågmäld röst, försiktig:
Hej, mamma. Hur mår du?
Bra.
Det blev upprört igår. Siv är jättearg. Oskar sur. Det var oväntat.
Jag vet.
Kan du ringa Siv? Be om ursäkt? Då hade det…
Nej, Olivia.
Paus.
Nej?
Jag kommer inte be om ursäkt för att jag bad folk lämna mitt hem på min födelsedag.
Men mamma…
Vänta. Jag höll min kaffekopp en stund. Den var varm. Kan du lyssna ett ögonblick? Inte som dotter, som oroar sig för Oskar eller Siv, utan bara som jag.
Hon var tyst.
Jag fyllde femtio igår. Spenderade dagen som städhjälp på ett kalas där jag inte ens fick hålla tal, där jag blev avbruten, knappt åt, blev tillsagd vad jag skulle göra, nästan utan tack och absolut inget grattis. Och vet du vad som är värst? Att det var jag själv som lät det ske. Att jag dukat, städat och lagt in mig själv under mattan. I tjugo år har jag undvikit att fråga vad jag vill. Ingen har tänkt fråga för att jag inte gett någon anledning.
Jag tystnade. Utanför fönstret flaxade en skata.
Mamma, sa hon efter ett tag, nästan förtvivlat, du har nog rätt. Men det är så ovant…
För mig också. Men vet du jag har bokat tågresa.
Vad för resa?
Rundresa genom Dalarna och Uppland. Åtta dagar. Avgång fjortonde.
Lång tystnad.
Själv?
Ja.
Mamma…
Första gången jag reser för min skull. Första på femtio år. Bäst att börja nu.
Hon blev tyst. Sen sa hon bara: Okej. Hör av dig.
Kalle fick veta om resan när han kom hem. Jag berättade: Bokade rundresa åker fjortonde, åtta dagar. Han såg på mig länge.
Du frågade inte mig.
Nej.
Hur menar du nu?
Ta det som du vill, Kalle.
Han såg oförstående ut, gick och muttrade. Jag smakade på soppan.
Soppan är klar om tjugo minuter.
Han försvann ut, och så återgick livet till tyst vardag.
Dagarn gick, Kalle svängde mellan tystnad och irritation. Påstod jag spårat ur. Jag själv argumenterade inte längre. Tidigare hade jag alltid förklarat mig, ibland bett ursäkt för vad som helst. Nu orkade jag inte.
Olivia ringde efter några dagar. Siv hade svurit på aldrig mer sätta sin fot hemma hos oss. Jag sa Okej. Olivia blev paff.
Är du inte ledsen?
Nej.
Men… familjen…?
Siv är Oskars släkt. Min familj är du. Och Kalle. Och vi måste hitta nya sätt. Siv får klara sig.
Olivia mumlade och frågade sen om tåget och rundresan. Det var ändå något nytt i hennes röst. Jag berättade.
Dagen före resan packade jag min första egna lilla väska. Inga extra saker för någon annan bara mina egna grejer. Den blå klänningen fick åka med.
Kalle kom in, satte sig på sängen:
Du reser verkligen.
Ja.
Åtta dagar.
Åtta dagar.
Han suckade, såg in i väggen.
Finns det mat i kylen?
För tre dagar, färdigt. Resten får du fixa själv.
Han ville protestera, men något hejdade honom. Kanske såg han något nytt hos mig.
Nåväl, sa han. Res på du.
Bar av. Inget ha det fint, bara ett res. Men det räckte.
Min barndomsvän, Karin, ringde. Tamara hade berättat.
Hörde vad du gjorde på din födelsedag, sa hon. Du bad folk gå.
Gav dem ett vänligt farväl, rättade jag.
Signe. Du är stark.
Tystnad.
Tror du? Jag kunde bara inte vara till lags längre.
Vi skrattade. Hon frågade om rundresan, jag bjöd in henne till att åka nästa gång. Karin flinade och sa: Min man låter mig inte. Då sa jag: Det där med ‘låter’ gäller barn vi är vuxna nu. Och vi skrattade igen.
Du är annorlunda, Signe, sa Karin eftertänksamt.
Kanske. Jag bara orkar inte vara bekväm längre.
Inte jag heller. Men jag vågar inte.
Det är inte för sent att lära sig, sa jag.
Och så var det.
Fjortonde maj klev jag upp halv sex. Kalle snusade än. Jag bryggde kaffe, packade ner smörgåsar och drog på den blå klänningen. Tittade ut över min välbekanta trea: Bleka tupphandduken, fläcken i taket, eken utanför fönstret. Allt var som det brukade. Men jag kände mig annorlunda.
Kalle kom ut, just som jag skulle gå. Stirrade på väskan.
Redan på väg?
Ja, taxin väntar.
Han tvekade, såg lite villrådig ut.
Grattis i efterskott, Signe. Det sa jag aldrig sist.
Jag såg honom. En man med grå tinningar, trött blick, över tjugo år tillsammans. Jag visste inte vad framtiden skulle hålla. Kanske förändrades inget medan jag var borta. Kanske allt.
Tack, Kalle.
Jag gick ut.
Taxin väntade på gården. Jag la in väskan, satte mig bak. Chauffören log. Centralstationen? Ja, tack.
Göteborg vaknade långsamt, gatorna badade i svalt solljus. Träden lyste i blekgrönt när vi körde förbi. Jag kände det pirra. Inte längtan. Bara något nytt.
På stationen var det fullt av liv. Doft av kaffe och nygräddade bullar blandades med högtalarens sammelsurium och ett hav av väskor. Jag fann min perrong, väntade tyst.
Tåget avgick på sekunden.
Jag hittade platsen, nere vid fönstret. Mot Säter, Falun, Uppsala, nya orter jag bara sett på bild. Kupén delade jag med pensionärer, stillsamma och artiga. En bjöd på kaffe ur termos. Jag log: Tack, senare.
Tåget rullade ut. Stadsbilden drog bort, fält, skog, allt blev större. Jag såg ut och lät tankarna vila. Inget planeringsbehov, ingen att passa, ingen som frågade.
Telefonen låg i jackan. Den fick vila.
Jag såg framför mig Smidiga älvar, vita kyrktornen i Dalarna platser jag aldrig sett. Alltid väntat. Nu var det dags.
Långt ska du åka? frågade tanten mitt emot.
Rundresa genom Dalarna och Uppland, svarade jag.
Själv?
Själv.
Modigt, sa hon.
Jag tycker mest att det är dags.
Tåget började gå snabbare. Fält, skog, en och annan sjö. Jag lutade huvudet mot sätet. Ingen brådska, bara att vara.
Telefonen surrade. SMS från Olivia: Mamma, är allt bra? Redan på tåget?
Jag svarade: På tåget! Allt är bra. Oroa dig inte.
Ytterligare ett sms plingade, okänt nummer. Hej, det här är Elin er reseledare. Jag möter dig vid stationen i Falun. Välkommen! Svarade: Tack, ser fram emot det.
Stängde mobilen. Tittade ut.
Tåget rusade vidare, lämnar Göteborg, min trea, tupphandduk och dammig fönsterbräda bakom sig. Framför väntade Falun, nya gator, gamla kyrkor, okända turistvänner och åtta dagar som bara är mina.
Vad som händer sen, visste jag inte. Om Kalle och jag hittar nytt sätt att vara, om Olivia förstår, om Siv någonsin hör av sig igen det fick framtiden utvisa. Men för första gången kändes det inte hotfullt. Okänt var bara livet. Ingenting mer.
Tåget rullade vidare. Sverige visade sig från sin första grönska, unga björkar skimrade. Jag såg ut och tänkte: om någon hädanefter ropar ta med dig gräddfilen! på samma vis, då kan jag nog bara le och säga nej.
Det lilla ordet.
T-r-e bokstäver.
Igår sa jag det högt för första gången.
Det går att lära sig.
Och det är aldrig för sent.
