Du, vet du, min son gifte sig när han var 33. Det är rätt vanligt nuförtiden men när jag var yngre sa folk att det var sent. Han gifte sig när hans tjej blev gravid vi blev så glada, vårt första barnbarn, en liten flicka. Vi var verkligen sådär riktigt lyckliga. Min svärdotter, hon är faktiskt hur go som helst, bra värdinna, hemmet är alltid skinande rent, och så där ung och söt. Jag blev dessutom riktigt förvånad hon kan sticka! Du vet ju, jag har knappt hållit i ett par stickor själv någon gång. Men ja, vad kan man säga? Söt tjej, vanlig, fin personlighet. Min son är lycklig och egentligen har jag inget mer att önska.
När lilla barnbarnet fyllde tre så berättade de att de väntade ett till barn. Den här gången blev det en liten pojke. De började renovera huset som vi fick ärva efter min mormor ute i Dalarna. Och ja, vi var glada för deras skull. Sedan, inte ens tre år senare så säger min svärdotter att hon är gravid igen, och efter bara två år till så var det dags för nästa.
Jag lever egentligen från lön till lön, får lite hjälp från min son ibland. Han är sådan som kan fixa allt själv om något är trasigt så lagar han, alla byggen löser han själv också. Men du vet, han jobbar ju bara som vanlig lastbilschaufför, varför skaffa så många barn? Han är sällan hemma, jämt ute och kör lastbil eller hjälper nån på sidan.
Och inför julen, du kan inte tro svärdottern gav mig en lista på vad barnen behövde. Tänkte först att det var godis och leksaker, men det var det inte. Det var bara nödvändiga saker massageolja, strumpor, tights, ja, sånt som är svårt att hitta billigt på nätet. Allt, men inte en enda leksak.
Jag frågade min son: “Var tänker ni föda ert fjärde barn egentligen?” Men han bara skojade bort det.
Det som ändå gör mig stolt är att jag lyckats uppfostra en son som tar ansvar, jobbar hårt och aldrig är rädd för att ta tag i lite vad som helst. Hans fru är nu snart 35, har aldrig jobbat, inget CV eller så, och jag skulle inte bli förvånad om det kommer en femte unge när hon fyller fyrtio. Men jag kommer ju inte orka för evigt man blir ju äldre själv, och hennes mamma gick bort för ett tag sedan, så hon har bara mig kvar, annars hade de aldrig kunnat slutföra renoveringen av huset. Så där är de nu, allihop under samma tak, fyra barn, och ändå knappt någon plats.
Jag frågade henne häromdagen: “Vad ska ni göra när alla bidrag är slut? Hur ska du hitta jobb om du är fyrtio och aldrig jobbat?” Hon säger att det löser sig. Men tänk om, gud förbjude, något händer min son? Vad gör jag då? Hur tar man hand om så många små?
Jag har ju faktiskt en till son, och han säger ibland att jag aldrig har tid för hans barn eftersom jag jämt är upptagen med att hjälpa den andra familjen. Det är ju svårt att räcka till ibland, du vet själv hur det är.
