Jag har aldrig sett min pappa, och min mamma kom bara på besök ytterst sällan. Det var långt senare som fosterföräldrarna berättade för mig hur jag hamnade på barnhemmet. Jag var knappt ett år gammal när jag drabbades av lunginflammation. Uttömd av sjukdomen slutade jag att gråta. Jag låg tyst i min spjälsäng i flera dagar och dog sakta bort, medan min sorgsna mamma drack brännvin i rummet intill.
Jag föddes in i en familj där min mamma älskade alkoholen. Hon drack i dagar, och ljudet från flaskorna höll mig vaken om nätterna. Grannarna började redan klaga på det skrikande barnet, så en dag tog mamma mig till sjukhuset. När sköterskan kom in för att undersöka mig, såg hon att jag stod i lågor. Mina kläder brann, och det krävdes tre personer för att släcka elden. Jag fördes till akuten där mina brännskador behandlades. Medan jag vårdades på sjukhuset för besvären var min mamma aldrig där för att besöka mig.
Den glädje jag fann på barnhemmet följde mig efter födseln av mitt första barn. Jag fick en utbildning och ett bra jobb, och lägenheten vi bodde i var stor och smakfullt inredd. Att bo där gav mig genuin lycka. Vi älskade och skapade mirakel i vår lilla surrogatfamilj. Den enda saknaden var att vi önskade ett eget barn…
Min make och jag adopterade en tvåårig flicka från ett svenskt barnhem. Många avrådde oss, men vi lyssnade inte. Vi tog henne med oss när vi flyttade till Stockholm och vågade risken att hon kanske bar på någon genetisk sjukdom. Men sedan dess har hon varit helt frisk!
Idag tackar jag Gud varje dag för att jag har förmågan att tänka självständigt och inte följa andras råd blint. Inget av läkarnas varningsord visade sig stämma vår dotter är kärnfrisk och växer bra. Jag tycker det är alltför enkelt att lägga ett barns svårigheter på “dåliga gener”. Det är som om man säger att sjukdomar inte beror på den omsorg eller de förutsättningar vi ger, utan på den biologiska bakgrunden. Allt ett barn behöver är kärlek och att få känna sig behövd för att bli en god människa.
Nu närmar sig femårsdagen sedan vi adopterade henne och jag är rädd. Jag älskar min son lika mycket som min andra dotter, som jag födde själv båda är min familj. Men något i mig oroar sig för att Elsa ska få reda på sin adoption och bli sårad av det. Jag vet inte hur jag ska börja prata med henne om det, om det skulle komma upp. Kommer hon att förstå? Detta känns faktiskt mer skrämmande än att någon annan skulle avslöja det före mig.
