Vi har bott tillsammans i över fyrtio år och nu vid sextiotre ska du plötsligt göra en helomvändning i livet?
Elsa satt i sin gamla favoritfåtölj i vardagsrummet, stirrade ut genom det halvsmutsiga fönstret och försökte glömma dagens elände. För några timmar sedan stod hon och vände köttbullar i stekpannan, väntade på att Sten skulle komma hem från fisket. Men istället för en fångst släpade han hem nyheter sådana nyheter som han länge funderat på att berätta, men aldrig riktigt vågat.
Jag vill skiljas och hoppas du förstår mig, sa Sten plötsligt och svepte undan sin blick som om han tappat sina glasögon. Barnen är vuxna, de kommer fatta. Barnbarnen har ju ändå viktigare saker för sig, och vi kan ju avsluta allt lugnt, utan gräl.
Vi har bott under samma tak i fyrtio år, och nu när du är sextiotre ska du plötsligt börja leva livet?
Elsa såg upp. Jag har faktiskt rätt att veta vad som händer nu.
Du får vår lägenhet i Göteborg, jag flyttar ut till sommarstugan i Varberg, svarade Sten, så organiserat att Elsa kunde svära på att han planerat allting i smyg. Det finns inget att dela mellan oss; till slut får våra döttrar ändå allt.
Vad heter hon? Elsa suckade tungt. Frågan kom som en sista tunn tråd.
Sten blev skrällröd, började rota bland sina tröjor och låtsades som om han inte hörde. Efter den föreställningen tvivlade Elsa inte på att det fanns en rival. Hon hade aldrig behövt fundera på sånt när hon var yngre och hade inte ens kunnat föreställa sig att bli ensam på ålderns höst att hennes man skulle gå till en annan kvinna.
Det ordnar sig, mamma försäkrade sedan döttrarna Linnea och Ingrid. Pappa är ju… tja, han beter sig märkligt, det är ingen idé att bry sig om det.
Det får bli som det blir, livet går vidare. Jag ska försöka hitta glädje i er lycka, suckade Elsa.
Linnea och Ingrid tog tåget till Varberg för att prata allvar med deras far. De kom hem helt nedstämda, men berättade inte sanningen för Elsa. Istället började de prata om att det kanske är ganska bra att bo ensam, att slippa ta hand om någon annan. Elsa fattade allt men valde att inte fråga hon försökte bara leva vidare, även om det blev svårare då släktingar och grannar plötsligt ansåg det sin plikt att ställa nyfikna frågor.
Man tror knappt det så många år tillsammans, och på ålderns höst springer han till en annan, kommenterade de mindre taktfulla grannfruarna. Är hon yngre än dig eller har hon mer pengar?
Elsa visste aldrig vad hon skulle säga, men själv började hon allt oftare fundera över sin rival. Hon ville till och med se henne. Så hon åkte till Varberg under förevändning att hämta några burkar med sylt som hon lagt in över sommaren. Hon meddelade inte, så hon skulle få en chans att stöta på den där nya.
Sten, du sa inte att din förra fru skulle komma hit, klagade den extravaganta damen med alldeles för mycket smink. Jag trodde ni avslutat allt hon har väl inget här att göra.
Du bytte ut mig mot det där? Elsa sneglade på den självsäkra kvinnan.
Ska du bara stå där och låta henne förolämpa mig? klagade damen. Jag är bara några år yngre än dig och ser ändå bättre ut.
Om hon verkligen tror att utseendet är det enda som räknas så här dags i livet, muttrade Elsa till Sten, som inte vågade möta hennes blick.
Hela vägen till busshållplatsen hörde hon hur den där mångfärgade, åldrande Barbie skrek efter henne. Elsa lyckades låta bli att gråta, men hemma släppte hon ut känslorna och ringde sin syster.
Sluta nu, sa Nina och satte igång att koka mynta-te. Du har ju själv konstaterat att Stens nya fru varken är särskilt snygg eller smart.
Eller så har hon rätt och jag är bara en gammal tant, funderade Elsa.
Du ser ju utmärkt ut för din ålder, sa Nina ärligt. Den enda stora missen vid sjuttio är att dra på sig leopardtights eller minikjol. Kvinnan kan vara vacker när som helst i livet om hon vågar vara sig själv och klä sig därefter.
Elsa granskade sig i spegeln och höll faktiskt med. Hon var i god form, hade aldrig haft ont någonstans. Linnea och Ingrid såg till att hon alltid hade bra kläder och ny kosmetika. Elsa hade aldrig varit någon papegoja och ville inte heller bli det, så hon kunde inte tänka sig att bete sig som den där rivalen.
Det är ju helt perfekt, sa Nina. Nu när du ändå är fri, så passar du på att ha kul. Döttrarna klarar sig själva det finns massor av kulturliv och aktiviteter i vår ålder, så jag tänker dra ut dig på allt!
Och Nina höll sitt löfte. Snart släpade hon Elsa till opera, museum och jazzkvällar. Plötsligt hade de ett gäng vänner och faktiskt dök det upp en herre som började visa Elsa uppmärksamhet. Men hon satte stopp direkt, och tackade nej till privata träffar.
Jag hörde att du springer på teatrar nu fått nya kompisar ska du kanske gifta om dig? sa Sten vid en slumpmässig träff på ICA.
Vad gör du här, långt från sommarstugan? Brukar det inte finnas affärer närmare där du bor, lagar din nya något alls? undrade Elsa.
Nä, jag är ju van att handla här det är svårt att ändra vanor vid sextio, mumlade Sten.
Elsa lät det vara och gick hem. Sten fick plötsligt lust att springa efter henne och be om förlåtelse han saknade henne så det gjorde ont. Allt hade gått så fort plötsligt var det Barbro som snurrade honom runt i någon sorts passionsdans. Först var det roligt, men ganska snart visade det sig att Barbro inte gillade att städa, och hellre samlade skvaller, snattrade med grannar och dansade på vilda fester.
Sten kände allt oftare att han ville tillbaka, särskilt efter det där livlösa mötet med Elsa. Hon gjorde inga scener, inga bråk, inga uppgörelser bara stolt och vänligt försökte klara sig. Han hade inte kunnat föreställa sig att det var just hennes lugn och värme han saknade mest.
Har du köpt aprikoser igen, när jag bad om katrinplommon och osten var inte fet nog, och du glömde majonnäs, gnällde Barbro vid uppackningen.
Det var alltid Elsa som handlade, eller vi tillsammans, nu ska du lägga allt på mig, utbrast Sten.
Nu får du sluta jämföra mig med din gamla, röt Barbro. Du kanske ångrar att du lämnade henne?
Sten gjorde faktiskt det men det var ingen idé att säga det. Elsa hade aldrig gjort något illa, hon bara fortsatte att vara sig själv och hans chans var för alltid borta.
Han visste att Elsa aldrig skulle ta tillbaka eller lita på honom igen. Flera gånger höll han på att ringa, och efter nästa brakgräl tog han sig till dörren vid lägenheten som en gång varit deras.
Ska du hämta något? undrade Elsa och lät honom inte ens komma in i hallen.
Jag vill prata, har du tid? mumlade Sten, medan doften av hennes plommonpaj slog mot hans näsa.
Jag har varken tid, lust eller anledning, svarade Elsa lugnt. Hämta det du behöver, jag väntar gäster.
Sten hade inget att hämta men så mycket han ville säga. Orden kom aldrig. Han traskade till Varberg, stekte en frasig omelett till middag då Barbro återigen sprang runt med byborna. När hon kom hem, lätt berusad och uppspelt, kände Sten att han var klar han gav henne tid att plocka ihop sina saker.
Han ville ringa Elsa, berätta om sin misstag. Men han hejdade sig; han visste alltför väl att det var hopplöst Elsa förlät inte och glömde inte.
Kanske kan han någon gång släpa sig tillbaka och be om förlåtelse bara för att få ro. Familjen är borta det finns inget att reparera, Elsa kommer aldrig att förlåta honom och han visste det när han kastade sig in i Barbro-äventyret.
Nu hade han sitt miserabla liv i Varberg och Elsa sitt liv i Göteborg: samtal med döttrar och barnbarn, promenader och teaterbesök. I den bilden fanns ingen plats kvar för Sten.
Hans nya underliga existens var precis som Sveriges gamla kylen tomt, kallt och fullt av överbliven kålrot.
