Du har ju fyllt femtio, vem skulle vilja ha dig, brukade min man skämta. Men jag, Maja, tänkte att det där måste gå att testa i verkligheten.
Min man Lennart Pettersson var något av en teoriguru. Han hade minst ett tjugotal, och samtliga var enligt honom själv obestridliga. Om att köttbullar ska göras på blandfärs, att katter är smartare än hundar, att TV-ljudet måste vara exakt fyrtiotvå aldrig mer eller mindre. Men hans förnämsta teori lät såhär: En kvinna över femtio, det är ingen karl intresserad av.
Ibland sa han det med en nästan vetenskaplig ton: Så har naturen ordnat det, Maja, inget personligt.
Ibland lite filosofiskt: Sån är livet, inget att älta.
Men oftast, och särskilt när jag satte på mig en ny klänning eller målade läpparna, formulerade han det utan krusiduller: Du har ju fyllt femtio, vem ska vilja ha dig.
Utan frågetecken. Som om det var en självklar sanning.
Jag, Maja, var femtiotvå. Jobbade som ekonom på ett byggföretag här i Göteborg, promenerade vid Slottsskogen om mornarna, läste romaner på kvällarna och bakade kanelbullar till helgen bullar Lennart tryckte i sig utan att fundera närmare på vem som bakat dem.
Vi har varit gifta i tjugosex år. Under den tiden blev Lennart rundare och tunnhårigare och slipade på sina teorier. Jag har förstås också förändrats, men på mitt eget vis. Min bästa väninna, Siv, märkte det först av alla.
Maja, sa hon över kaffet en dag och kisade lite underfundigt, så där som bara Siv gör när hon tänker säga något stort och halvgalet, du vet väl att du är vacker?
Nu får du väl ge dig, svarade jag reflexmässigt.
Allvar. Och sen, hör på det här: Vi registrerar dig på en dejtingsajt! Bara för att se vad som händer.
Jag satte ifrån mig kaffekoppen.
Du är tokig, va?
Vi gör bara en profil. Hittar en snygg bild. Sen ser vi.
Det kommer ju inte hända något, sa jag. Jag är ju femtio. Vem vill ha mig.
Hörde direkt att jag pratat som Lennart.
Siv är praktexemplet på handlingskraft. Hon tjatar inte, hon bara fixar. Den kvällen dök hon upp hemma hos mig, med dator under armen, en flaska vin och blicken hos någon som redan bestämt vad som ska ske.
Så här är det, sa hon och ställde vinflaskan på bordet, Vi fixar din profil. Snabbt, snyggt, klart.
Vänta nu, jag har fortfarande förklädet kvar. Vilken profil?
På dejtingsajten, har ju sagt.
Du har sagt. Jag sa nej.
Du sa vem vill ha mig. Det är inte samma sak.
Siv satte sig mitt emot och såg mig rakt i ögonen. Det syntes tydligt att hon visste att hon hade rätt och att jag förr eller senare också skulle inse det.
Siv, jag är femtiotvå.
Jag vet. Har känt dig i trettio år.
Jaha, och?
Så, sätt dig.
Jag satte mig, inte för att jag gett upp, utan för att jag hade trötta ben. Dagen var lång. Sen kvartalsrapporten, sedan köer överallt. Så jag satte mig. Bara för att vila.
Ge mig en bild då, sa Siv, redan i full gång vid laptopen.
Vilken bild?
En fin. Har du några bra?
Jag funderade. De senaste var från firmafesten. Jag stod i ett hörn, med glaset snett, blickade undan eftersom Lennart ringde tre gånger den kvällen och undrade när jag skulle komma hem.
Nyår kanske, sa jag tveksamt.
Visa.
Jag visade. Siv tittade länge.
Den är fin, på riktigt. Varför går du alltid lite framåtböjd annars, men på bilden står du rak?
Ingen ser mig på bilden, sa jag tyst, förvånad över orden.
Siv höjde ett ögonbryn, sa inget, korkade istället upp vinet.
Vi satt länge och fyllde i profiluppgifterna, eller rättare sagt: Siv fyllde i jag protesterade vid varje rad.
“Syfte med dejtandet”? Maja, skriv “sällskap”.
Jag vill inte träffa någon ändå.
Spelar ingen roll. Skriv.
“Skriv om dig själv”. Vad ska jag skriva? “Ekonom, expert på köttbullar och gift med en man som har en teori om kvinnor över femtio”?
Vi skriver: “Aktiv, nyfiken, gillar att läsa och resa”.
Jag reser ju aldrig.
Vill du resa?
Jag tänkte efter.
Jo. Det vill jag.
Då skriver vi det. Sant ju.
Bilden blev från nyår. Jag i vinröd klänning, uppsatt hår och något levande i blicken. Lennart såg aldrig den klänningen, han sov när jag kom hem den kvällen.
Så, sa Siv, slog ihop laptopen. Nu är det klart.
Och nu då?
Nu väntar vi.
På vad?
Det får du se.
Jag hällde mer vin, tittade ut över Västgötagatans trista siluett. Ute var det kväll, en ensam gatlykta, kala björkar inget särskilt. Bara en vanlig kväll. Lennart i vardagsrummet, ljudet på TV:n exakt fyrtiotvå, mumlade åt nyheterna, vanemässigt.
“Tja, tja,” tänkte jag. “Profil är en profil. Det kommer ändå inte hända något.”
Jag drack ur och ställde mig vid diskhon.
Nästa morgon tänkte jag inte ens på profilen.
Som vanligt: iväg till jobbet, sitta med bokslut hela förmiddagen, en smaklös soppa i personalmatsalen och vid tre satt jag och räknade duvor på takrännan utanför mitt kontor.
Telefonen låg i väskan.
Vid fem plockade jag upp den, för att kolla om Lennart hade hört av sig. Det hade han inte. Men en röd ikon från sajten fanns där.
Siffran var 11.
Elva meddelanden. Första dagen.
Jag tittade på telefonen. Den stirrade tillbaka. La ned den, satt så i tre minuter, tog upp den igen.
Elva.
“Spammare antagligen,” tänkte jag.
Öppnade ändå. Ingen spam. Elva olika män, med bild, namn och riktiga meddelanden. Några korta: “Hej, fin profil”. Några längre. En, Björn, femtiofyra, skrev tre långa stycken om böcker, om att han sällan sett en kvinna med så levande blick på bild, och om att han själv älskade att resa.
Jag läste allt två gånger.
“Resa, ja, det skrev ju jag också,” slog det mig. Bleknade lite inombords. Fast bara lite.
På kvällen ringde jag Siv.
Elva stycken! sa jag, som hälsning.
Redan!? Siv blev ivrig. Vad var det jag sa!
En skriver om böcker.
Svara!
Jag orkar inte svara.
Maja.
Vad då Maja? Jag är femtiotvå och gift.
Svara.
Jag svarade inte. Diskade medan jag grunnade på Björns långa rader.
“Nog är du tokig,” tänkte jag om mig själv.
Men morgonen därpå öppnade jag ändå appen. Siffran var nu inte elva.
Tjugåtta.
Jag satt och stirrade på skärmen, Lennart snarkade fortfarande.
Tjugåtta personer hade skrivit under natten.
Jag scrollade försiktigt, som om jag riskerade att förstöra något. Här var Anders, fyrtioåtta, ingenjör, med en skojig kattselfie. Här var Mikael, femtiosex, i slips, skrev: “Du är en väldigt vacker kvinna”. Och så Erik då stannade jag. Fyrtioett, med ett fjäll i bakgrunden, ställde frågan: “Hej, berätta mer om dig själv?”
Fyrtioett. Elva år yngre än jag.
Jag stängde appen. Men öppnade den snart igen.
Vid andra dagens slut: Över femtio meddelanden.
Femtiotre. Eller femtiofyra, för det trillade in fler medan jag räknade.
Satt i köket, drack te, scrollade som någon som letar efter jäst men hittar en skatt. Här var Viktor, femtio, egenföretagare, skickade en dikt visserligen inte egen, men ändå. Här var Niklas: “Du verkar intressant, vill gärna ses.” Och Erik, han med fjällen, skrev igen artigt, utan att tränga sig på: “Har du mycket för dig? Ingen fara annars”.
Jag stirrade en stund på de där orden.
Lennart i rummet bredvid pratade med TV-nyheterna. De kom fint överens.
“Vem ska vilja ha dig”, ekade det i huvudet.
Femtiotre män på två dagar. Några i min ålder. Några mycket yngre. Någon skrev poesi. Någon väntade tålmodigt på svar.
Lennarts teori höll inte riktigt längre. Den knarrade som gamla parkettgolv, men höll inte.
Jag drack upp teet och såg för första gången på länge mitt eget ansikte i mörka köksfönstret på riktigt.
I fönsterglaset stod en kvinna på femtiotvå, rakryggad, fina ögon. Som fått femtiofyra meddelanden från främlingar på två dygn.
Otroligt, sa jag tyst till min spegelbild.
Spegelbilden nickade tillbaka.
Telefonen låg på sängbordet.
Lennart tog på sig glasögonen, mobilen blänkte plötsligt till: nytt meddelande. Han plockade upp den utan större förhoppning, kikade, rynkade pannan.
Tittade igen.
På skärmen: “Erik: God morgon! Tänkte på dig…”
Lennart reste sig långsamt. Som någon som just fått höra något betydelsefullt, men ännu inte vet om det är bra eller dåligt.
Maja, ropade han.
Jag stod i köket och kokade kaffe, hörde men dröjde mig kvar.
Maja!
Ja, jag kommer.
Jag klev in i sovrummet med kaffekoppen i hand, lugnt. Lennart höll mobilen som om han fångat något levande och inte visste om det skulle släppas eller hållas kvar.
Vad är det här? frågade han.
Jag sneglade på skärmen, sedan på honom. Tog en klunk kaffe.
En avisering, svarade jag.
Ja, men från vem? Vem är den där Erik?
Från dejtingsajten.
Paus. En riktig, svensk, pinsam tystnad.
Dejtingsajt? Har du registrerat dig där?!
Ja.
Varför då?!
Jag ställde koppen på byrån, såg honom i ögonen, utan ilska, mer nyfiken.
Jag ville bara testa din teori, sa jag.
Vilken teori?
Du vet. Om kvinnor över femtio. ‘Vem skulle vilja ha dig’.
Lennart öppnade munnen. Stängde den. Tittade på mobilen igen nu syntes ytterligare tre aviseringar, ploppade in medan han stod där.
Hur många har du fått? han hann inte avsluta.
Femtiofyra, sa jag. På två dygn.
Femtiofyra, mumlade han, lät siffran rulla runt i huvudet. Men den landade aldrig riktigt.
Några är till och med yngre än jag, la jag till, tog min kopp och gick ut i köket igen.
Lennart Pettersson blev stående vid sängen, mobilen i hand. Ute var det en vanlig morgon lyktan släckt, björken kal, fåglar på taket. Allt som vanligt. Bara teorin funkade inte längre.
Inte alls.
Den dagen lärde jag mig något viktigt: Det finns alltid någon som vill ha dig så länge du själv är nyfiken och vågar tro på det.
