Pappa! Kom och titta, Venni har tagit hem hela familjen…
Venni, eller rättare sagt Veniamin, var en katt i klassisk svensk “markis”-skepnad: pälsen djupblå på rygg, öron och svans, medan bröstet med vit man, kinderna, de snygga vita tassarna, magen, svanstippen och en vit trekant i pannan lyste som snö. Allt detta, tillsammans med den sällsynta kattgraciösheten, fick mig ofta att tänka på uttrycket “smidig som ett piano”. Och Vennis ögon var gröna och tankfulla en blick värdig en äkta nattlig serenadspelare, sånger vid stugornas fönster ute på landet.
Katten var ovanligt väluppfostrad. Han hoppade aldrig upp på bordet, förstörde inte möblerna med sina klor, och han experimenterade inte med Isaac Newtons lagar genom att putta ner saker från kommoden. Hur han varit som kattunge kan jag bara gissa kanske klättrat i gardiner, välte julgranar, jagat leksaker. Men till oss kom han redan fullvuxen, med färdig personlighet. Tidigare hade han inte ens bott i en lägenhet.
Innan han kom till oss hade han bott i ett garage tillhörande fiskelaget på andra sidan älven. Men så skiftade ledarskapet där och den nya chefen var entusiastisk hundägare samt hård motståndare mot katter. Det blev avgörande för Vennis framtid; min svåger, som jobbade där som svetsare, tog med honom hem till oss.
Om inte katten får komma bort därifrån, blir han nog nästan sönderriven av chefens laikor. Kan ni ta hand om honom? frågade svågern med bön i rösten.
Vi sade ja. Och Venni, som en ung svensk charmör, satte genast igång med att förbättra kattenas genpool i grannskapet.
Jag ber er döm mig inte för “självpromenader” och risker, det var ju slutet av 80-talet, det lilla samhället på Gotland… Veterinärvård för katter, och särskilt kastrering, var okänt. Skulle någon fråga den lokala halvfulla djurdoktorn om det, så skulle han se på en som om man tappat sansen.
Trots hans hängivna rundor, blev ingen av de honor han kände hans speciella. Venni var jämn mot dem alla. Det varade tills hon dök upp Maja.
Jag kom hem efter nattpasset, duschade och somnade. Närmare lunch väckte min dotter mig:
Pappa, upp och titta Venni har tagit hem familjen…
Jag gick halvtrött till köket, och tvärstannade. Venni satt där, stolt: ryggen bågad, tassarna snyggt ihopdragna, svansen runt framtassarna, öron och morrhår riktade framåt…
Och framför honom lekte tre kattungar. Deras utseende skrek vem pappan var mörka ryggar, vita sockor, ljusa bröst, och på svarta svanstippar små vita penselmarkeringar. Jag tog några steg till, och blev ännu mer chockad.
Vid Vennis matskål, slukade mat, fisk blandat med korn, en smal, tilltufsad honkatt, tabbyfärgad och ärrad, med skrämda ögon.
Och när hon lyfte huvudet såg jag hon hade bara ett öga.
Jag gick mot dörren, sa dottern lite ursäktande, och där satt de, hela gänget, Venni först på mattan. Jag tänkte mota ut dem, men såg att hon hade problem med ögat…
Du gjorde rätt i att släppa in dem! utbrast jag.
Jag försökte försiktigt röra henne, men hon spände sig, ryggade och fräste till allt visade att tilliten till människor var förlorad. Troligen hade hon aldrig haft turen att träffa någon som Venni fått oss. Och tanken på vad som kunnat hända om de råkat på de lokala laikor hårda, halvvilda jaktvovvar skrämde. Att hon bara hade ett öga sa redan mycket om hennes liv.
Vi lät hela familjen stanna hos oss. Det ledde till något oväntat: katten blev plötsligt exemplariskt hemmamysig! Tidigare hade han battlat med grannkatterna för damerna, nu var intresset flyttat. Han slogs bara om territorium inte om hjärtan. Sliten och luggad efter bataljer, kom han alltid hem till sin enögda väninna.
På kvällarna låg de tillsammans i sitt lilla bo en stor kartong under köksbordet. Venni tvättade sin Maja noggrant, särskilt runt hennes skadade öga.
Med tiden lyckades jag få den lokale “djurkunnige” att behandla henne. Det krävde att jag höll honom i rocken och bjöd på en flaska brännvin en inte så enkel bedrift med tanke på dåtidens restriktioner.
Kattungarna fick nya hem snabbt fiskarnas gubbar tog dem genast när de fick höra att de var Vennis avkommor, som att de var elitkattungar. Resten anmälde sig snabbt på väntelista, övertygade om att Maja säkert skulle få fler kullar.
Så rullade tiden på Maja fick fler kullar, och en dag sprang hon bort igen och kom inte tillbaka. Någon lojalitet mot Venni fanns inte det insåg vi till slut.
Vi letade i dagar: ropade utanför huset, gick i trädgården, spanade i gamla skjul och kröp bland buskar och snår. Men utan resultat. Lyckligtvis var de sista ungarna då redan nog vuxna och alla som väntat fick en katt.
Venni blev sorgsen. Han satt ibland timmar på fönsterbrädan, stirrande ut som om han väntade på någon. Eller strövade långsamt runt gården, hamnade då och då i vilda slagsmål med andra katter. Men nya “damer” han vann gav honom ingen glädje ingen tog han hem till oss.
Det enda vittnet om hans forna “manlighetsglans” var unga katter, varje vår och höst, med samma markisfärg, som bevis på Vennis energi, även nu när han blev äldre.
Till sin pension kom Venni kring 1998. Han slutade gå ut, sov långa pass 1819 timmar per dygn, åt lite. Det syntes han åldrades både till kropp och själ.
Men i juli 1999 hände något oväntat: han jamade klagande vid dörren, skrapade med tassen, bad om att få gå ut. Jag visste att hans jamande betydde något, så jag följde efter honom, även om jag oroade mig för hundarna.
Venni tog sig tungt ner från vår tredje våning, snubblade på varje steg, nästan som en gammal man. Han gick ett varv runt huset, och styrde mot den branta kullen med björksnår, bara trettio meter bort. Jag försökte lyfta honom han såg argt på mig: “inte jag ska gå själv”.
Framme vid den platta delen av kullen stannade han vid en slingrig ravin med små hål och gropar. Han vände sig mot mig och såg rakt i mina ögon som om han ville säga något, eller att vi aldrig skulle glömma varandra. Hans gröna ögon gick rakt in i min själ. Sen snabbt, för att vara så gammal, slank han ner i ett hål under snåret, och försvann.
Jag väntade, ropade, lyssnade på allt. Försökte krypa efter, fick bara jord i tröjan och stack händerna i lera och djurspillning. Något svar fick jag aldrig, så jag gick hem igen.
Väl hemma tvättade jag mig, tog med ficklampa och kattmat, och gick ut igen. Men han svarade inte, kom aldrig ut. Till slut måste jag gå hem, övertygad om att mötet blev vårt sista.
Han syntes aldrig mer. Det kanske ändå var sant, det där alla säger att gamla katter söker sig bort från hemmet för att dö. Och kvar finns bara vår tro, eller i alla fall ett svagt hopp att den vilda nyponbusken med purpurröda blommor, som växte vid ravinen nästa sommar, inte bara var en vanlig växt. Utan vår Venni återuppstånden, i sitt nya prakt.
