KOLVET.
För ungefär tjugofem år sedan, när jag var ung och grön, blev jag trots mina protester skickad till det internmedicinska avdelningen av läkaren på vårdcentralen. På den tiden var jag tjugotre år gammal och min man, Anders, hade fyllt tjugosex. Anders arbetade som ingenjör på en ritbyrå medan jag avslutade mina studier på universitetet. Vi hade varit gifta i två år men ännu inte fått några barn småbarnsliv och blöjbyten fanns inte på kartan för oss än.
Jag tyckte själv att jag var en ganska duktig och exemplariskt fru, nästan utan fel. Men när jag såg på Anders, var det som om jag dag för dag upptäckte fler och fler mörka fläckar hos honom. Jag irriterade mig på att han, i mitt tycke, la för mycket tid på sin motorcykel i stället för på mig. Jag var säker på att jag kunde få honom att förändras och bli precis som jag önskade. Det visade sig förstås att det var mig det var fel på, och inte honom.
Efter en stressig och tärande tenta blev min kropp slutkörd min mage gjorde våldsamt ont. Jag mådde illa och kunde varken äta eller dricka.
Lilla vän, sa den gråhårige läkaren Berndt Lindgren, medan han rättade sina tjocka glasögon på näsan ta hand om din hälsa nu när du är ung, och var rädd om det du har från början, Gunilla. Och försök inte säga emot. Du måste undersökas ordentligt och få behandling. Inga undanflykter, nu får kollegerna på avdelningen ta över.
Han räckte mig en remiss och jag, snyftande och med tårarna rinnandes, samlade ihop mig för att skrivas in på sjukhuset.
På vår sal låg vi fyra två damer runt femtio, en liten gammal dam i blommig sjal och så jag. Den gamla damen hette Signe Andersdotter, de andra kvinnornas namn har försvunnit ur mitt minne.
Jag ville inte prata med någon. Allt kändes hopplöst, och särskilt var jag arg på min man, som jag trodde bara ville bli av med mig, eftersom han inte insisterade på att jag skulle behandlas hemma.
Med knäna indragna mot magen låg jag vänd mot väggen på min hårda säng och syndade över hur alla var emot mig.
Ta tillbaka dina burkar och kokta grejer, jag tänker inte äta det muttrade jag när Anders återigen kom bärande med matpåsar.
Men Gunilla, läkaren sa ju att fisk på ångkok är precis vad du behöver nu, sa han mjukt, och snälla, bara smaka lite potatis också, jag har lagt ner min själ i det här.
Sluta tjata! svarade jag argt. Mata katterna på gården i stället, även om de nog också skulle rynka på nosen åt den där fisken.
Anders suckade tungt och gick hem med hängande huvud, och jag nöjt av att ha sått sår hos honom och kastade efter honom ännu fler hårda ord.
Kom inte fler gånger, sa jag varje gång han gick.
Men ändå kom han, både före och efter jobbet, och lät sig inte påverkas av mitt gnäll. Varje morgon stod hemlagad mat, omsorgsfullt förpackad och invirad i en varm filt, på mitt nattduksbord. Jag kunde ändå inte uppskatta hans omsorg eller kärlek.
När han hann laga sådan variation till mig minns jag inte. Jag var för upptagen med mitt eget missnöje för att inse att han hade det tufft med mig.
Mediciner, sprutor och dropp hjälpte inte. Jag förtvinade, blev mager och fick djupa blåmärken under ögonen. Efter noggranna undersökningar fick jag diagnosen kronisk magkatarr. Kanske låter det inte så dramatiskt i dag, men för mig blev det en prövning.
Varje dag, när jag tagit mina behandlingar, lade jag mig på min gnissliga säng och stirrade ut i tomheten. Ingen sökte mitt sällskap, för jag utstrålade bara negativitet. Jag förstod det, men kunde ändå inte ändra mig.
En kväll, när de andra kvinnorna fått gå hem över natten, blev jag och Signe Andersdotter ensamma.
Kan du inte sova, Gunilla? viskade den gamla damen.
Nej. Magen gör ont, svarade jag kort och vände ryggen till.
Hör du, Gunilla, började Signe lugnt jag kommer hit tre gånger om året, mest för att det är bra för mig. Jag har också den vanliga magkatarren, så jag vet hur det är.
Ska du föreläsa mig nu om rätt kost? fräste jag. Slösa inte din tid. Jag vet redan allt.
Du har missförstått mig, Gunilla, sa Signe ödmjukt. Det var inte så. Du påminner mest om mig själv, för så där vass och tvär var jag också, för femtiofem år sedan.
Jag började lyssna och vände mig mot henne för första gången.
Den lilla, kutryggiga damen liknade mest någon figur ur en gammal saga. Men vilket värme det fanns i henne! De blå ögonen lyste. Det var som om hon bar ett inre ljus.
Jag insåg att till henne kom det ständigt folk från de andra rummen män, kvinnor, personal. De förtrodde henne med sina bekymmer, och Signe lyssnade tålmodigt och gav eftertänksamma råd. Folk gick därifrån, tårögda men ofta leende, och som tack fick hon små gåvor en kaka, fil, en kartong skumgodis, burkar med barnmat, choklad, gelégodis.
Signe tackade alltid hjärtligt och kramade sina besökare. Och när de gått, torkade hon diskret bort några tårar ur ögonen.
Gunilla, vill du höra en historia ur mitt liv? frågade Signe, med munnen i ett försiktigt leende medan ögonen förblev sorgsna.
Rynkorna på hennes ansikte slätades ut, och plötsligt såg hon plågad ut som en liten, rädd flicka.
Förlåt mig, Signe ja, jag vill höra din berättelse.
Ät lite köttsoppa först, sa hon och pekade på burken, omsvept i filten.
Jag lydde, fast besluten att inte visa min vanliga motvilja när jag smakade. Men redan efter första skedens varma soppa släppte smärtan i magen. Jag åt nästan upp hälften och tyckte om det!
Nå, njöt du nu, kräsna? log Signe.
Ja, det var gott.
Ät lite i taget, du har plågat magen för länge, förmanade hon. Ät hellre ofta och lite, då blir det bättre. Och viktigast respektera andra, och särskilt din make. Han älskar dig. Stöt inte bort honom och gnälla inte. Men nog om det, nu ska du få höra något jag aldrig berättat förut.
Signe sörplade på sitt te ur en trött aluminiumkopp och doppade en vörtbrödsskorpa.
Vi var sju syskon hemma. Storebror Håkan dog i tuberkulos som barn, lilla syster Märta dog av febern när jag var sju. Pappa jobbade på sågverket, mamma sydde och tog hand om oss och halva byn gick runt i plagg hon sytt.
Jag tyckte om att läsa, gick bra i skolan och fortsatte sedan på seminariet för att bli folkskolelärare. När jag blivit färdig, återvände jag till mitt barndomshem i Dalarna och fick snabbt friarbesök av drängar och bönder.
Sicken Eric, sa jag föraktfullt till mor, en stallkarl! Aldrig i livet. Eller Lars, vår granne suput och slarver. Sven, byspelemannen han kunde inte ens läsa, vad skulle vi prata om? Nej, tack, hellre stanna ogift än dela livet med någon oartig och obildad.
Mor försökte tala vett med mig, men det gick inte in.
En dag kom en ny, ung rektor till byn Sven-Erik. Lång, stilig, blåögd. Han blev omtyckt av barnen, och han tog sig alltid tid att hjälpa extra med dem efter skoltid utan ersättning.
Vi gifte oss. Mor varnande mig: Var vänlig mot din man, Gunilla visa respekt. Men jag fortsatte vara envis.
Vi arbetade båda på skolan. Efter tre år fick vi vår första dotter Frida. Hon föddes skör och ofta sjuk, med ett hjärtfel. Hon dog när hon var elva, strax före andra världskriget. Vår andra dotter, Ebba, var hela sin far upp i dagen klok, vacker och händig.
Sven-Erik åkte ofta till Falun på möten och kom alltid hem med tyger åt mig. Och mor sydde ständiga nymodigheter åt mig. Jag var stoltast i byn, men ändå alltid missnöjd inte rätt färg, inte rätt mönster.
När svälten slog till 1933, delade vi upp maten i trettio lika högar varje månad för att räcka till. Fortfarande spar jag melon- och solrosfrön än i dag. På en dag klarade vi oss alla på två-tre potatisar, en handfull gryn, lite lök och morot, några solros- och melonfrön, samt en matsked ister och ett glas grovt rågmjöl. Allt var dyrbara.
Bakom byn låg stora kornfälten, noga bevakade dygnet runt. Frestelsen att plocka ax var livsfarlig, man kunde hamna i fängelse.
En natt beslöt vi ändå att försöka. Svälten, och att se barnen alltid hungriga, var outhärdligt. Jag drömde om ugnsbakad potatis med bröd doppat i smör och vaknade på morgonen illamående och vrålhungrig.
Vi smög oss ut bland åkrarna och började plocka ax. Plötsligt hördes hovar vakten var ute! Vi slängde allt och kastade oss undan i busken på andra sidan fältet. Som tur var såg oss ingen.
Men när vi kom hem fattades min kjol den hade trillat av i paniken. Om någon hittade den var jag förlorad och skulle gripas och bli ett ämne för hela byn.
Barnen vaknade av mitt gråt och vi höll ett litet sorgeväsen, tills Sven-Erik satte ner foten:
Nu får det vara slut! Lägg er och sov, så letar jag rätt på din kjol när solen gått upp!
Jag låg vaken hela natten, såg framför mig hur jag satt i fängelse och barnen blev föräldralösa.
På morgonen hittade Sven-Erik min kjol bland axen och kom hem med den. Han räddade mig.
Signe tuggade eftertänksamt på sitt vörtbröd.
Efter det såg jag på min man med nya ögon, och aldrig talade jag illa om honom mer.
Vad hände sedan? frågade jag stilla.
Vi klarade oss nödtorftigt, men överlevde alla. När kriget bröt ut 1941, gick Sven-Erik frivilligt till fronten. Jag och Ebba blev kvar själva då Tyskland ockuperade vår by. För att jag vägrade samarbeta brände de vårt hus. Min lilla flicka
Signes röst brast.
De de förstörde henne. Hon dog av förnedringen. Jag väntade mitt tredje barn, men förlorade det i sorgen. Det skulle blivit en son.
Jag hörde Signe snyfta i mörkret och satte mig upp och höll om henne.
Så satt vi tillsammans tills gryningen bröt in och strök värme över rummet.
När solen steg och rummet fylldes av ljus sa Signe:
1943 kom meddelandet om att Sven-Erik saknades och förmodades vara död. Jag sökte honom i alla socknar, reste med min knappa packning genom hela landskapet, bodde och arbetade i byskolor, tills jag gick i pension. Då tog min systerdotter, Lena, mig till sin lilla lägenhet i Uppsala. Men ibland är jag inne på sjukhuset de pysslar om mig här, och jag är mindre i vägen för Lena och kan spara några kronor. Lena älskar choklad, jag köper det åt henne av min lilla pension. Hon blir glad som ett barn, som om det vore juveler. Och alltid ber hon mig att låta bli att slösa på henne.
Jag såg på denna lilla, tärda kvinna och undrade tyst hur så mycket mod, värme och styrka kan rymmas i en så till synes svag kropp? Hon som upplevt så mycket men ändå hjälper andra. Om jag sagt det till henne, hade hon bara skakat på huvudet. Och ändå gick jag runt och gnällde trots att jag hade allt en älskad man och nära och kära i livet.
Sakta kom jag tillbaks till hälsan. Jag började försiktigt äta, smärtan lättade. Ett år senare föddes vår förstfödde Mattias, och fyra år efter det fick vi en efterlängtad dotter som vi kallade Signe.
Det var som om slöjan föll från mina ögon. Jag insåg plötsligt vilken god människa Anders var omtänksam, händig och tålmodig. Jag tvingades ändra så mycket i mig själv och dämpa min kritik.
Varje gång jag blir arg på Anders minns jag Signes historia och hur min man tog hand om mig när jag var sjuk, och också hur lycklig jag blev när jag själv började hjälpa andra.
Ibland undrar jag, kanske var det min bitska natur som gjorde mig sjuk den gången? Vad tror du?
