Min son är nio år gammal. Han är verkligen ett glatt barn lugn som en bäck på försommaren och hittar humor i allt. Nyligen hade min syster bröllop. Hon meddelade tydligt i inbjudan att det skulle vara barnfritt. Jag tyckte det var lite snålt, men var ändå tapper och ordnade så att en kompis skulle passa min son under festen.
Självklart, kvällen före bröllopet när man helst vill slippa drama ringer min väninna och berättar att hon ligger hemma med feber och snorar som ett helt dagis. Hon bad om ursäkt, men det var ju knappast hennes fel. Jag försökte trösta henne, men satt sedan i köket med kaffekoppen och stirrade på tapeten. Sonen sov i sitt rum, och bröllopet skulle vara på förmiddagen. Så vad gör man? Jag bestämde mig för att ta med honom till mottagningen. Skulle min syster verkligen kasta ut sin egen systerson?
Min svåger är rätt välbärgad, så bröllopet skulle vara rejält påkostad strömming, snittar och champagne överallt. Systern var stressad som bara den så jag vågade inte säga att min son skulle följa med. När hon såg honom blev hon bokstavligen mörkrädd, fick en chock och började ropa:
Varför har du tagit med sonen till bröllopet? Vi skrev ju tydligt att barn inte var välkomna! Allt är förstört!
Jag blev så förlägen. Sonen stod där som ett frågetecken och undrade om han skulle få tårta eller om han gjort något fel. Nämen, är det verkligen värt att lägga så mycket energi på detta? Och detta var helt enkelt bara början.
Tja, låt henne ta barnet med sig. Det är hennes ansvar var han hamnar, sa min svåger, medan han justerade slipsen.
Jag blev förvånad över hans lugn. Min syster vägrade ens lyssna på min förklaring. Jag försökte prata, men hon var lika envis som en häst på Gotland.
Till slut blev jag arg, tog min son och gick hem. Mamma och pappa stannade kvar, men de var inte särskilt festliga ingen var på humör för dans eller smörgåstårta.
Nu är min syster sur och väntar på att jag ska be om ursäkt. Jag känner inte att jag gjort något fel. Sådant beteende imponerar inte direkt. Dessutom är hon på väg att bli mamma själv ironiskt nog. Borde jag säga förlåt? Vad hade du gjort om du var i min situation?
