Mona hade själv uppfostrat sina två döttrar. Deras far gick bort när de var små, och Mona valde att aldrig gifta om sig. Hon oroade sig för att en ny man skulle kunna skada barnen, och om hon behövde välja mellan att gifta sig och sina barn, valde hon alltid barnen.
Den äldsta dottern hette Svea och den yngsta hette Ylva. Svea gifte sig tidigt och födde en flicka som fick namnet Maja. Sedan flyttade hon in hos sin mans i Uppsala. Men deras äktenskap höll inte länge, och några år senare, med Maja i famnen, återvände Svea till Monas hem i Stockholm.
Ylva blev arg på Svea, hon trodde att Svea hade kommit tillbaka med flit för att tvinga Ylva att lämna sin egen lägenhet. Men så var det inte, Svea var sjuk och hade fått cancer, och Maja blev omhändertagen av sin mormor.
Ylva var gift och hade två barn. En äldre släkting, Monas faster, erbjöd Ylva en lägenhet i Göteborg. Utan att fundera så mycket skrev fastern över lägenheten på Ylva, och försäkrade att hon aldrig skulle kräva Monas lägenhet tillbaka om något skulle hända.
Svea gick bort när Maja var sjutton år. Efter det blev mormor Mona sjuk. En dag kom Ylva hem till Mona och frågade vem som skulle ta över lägenheten när Mona var borta.
Vad menar du, vem? Maja får den. Hon är ensam nu, hennes mamma har lämnat henne och hennes pappa har ingen kontakt. Hon får inte hamna på gatan.
Men hur kan du säga så? Hon är bara ditt barnbarn, och jag är din dotter. Jag har två barn själv. Maja kommer att växa upp och kunna köpa en egen bostad. Ge mig tillbaka min lägenhet, Ylva ropade så högt hon kunde.
Nej, vi har bestämt detta sedan tidigare.
Då sätter jag aldrig min fot här igen.
Ylva brydde sig inte om ifall Maja hade tid att göra sina läxor eller ta hand om sin sjuka mormor. Sedan hon inte fått lägenheten bröt hon kontakten med sin mamma helt.
Livets insikt är att verklig kärlek handlar inte om att äga eller få utan om att stötta och skydda dem som behöver det mest. I slutändan är det omtanke och ansvar som bygger relationer inte arv eller tillgångar.
