Jag var tvungen att skaffa ett eget kylskåp, skriver jag i min dagbok. Situationen är helt ofattbar, men det finns ingen annan lösning. Jag skulle inte ha något emot att sälja lägenheten och dela pengarna. Men mamma motsätter sig det.
Jag fyllde nyligen 24 år. Har tagit examen från universitetet och fått ett jobb, men är fortfarande ogift. Att bo i min egen lägenhet är långt ifrån enkelt. Jag äger halva lägenheten själv. Tidigare tillhörde den min pappa. När jag var fjorton, ärvde jag och mamma den lika.
För tio år sedan var vi i en rejäl knipa. Plötsligt försvann familjens enda försörjare. Mamma sa upp sig från sitt jobb när jag var liten och tog aldrig ut någon föräldraledighet pappa tjänade ju bra, och det var alltid tillräckligt. Hon skötte hemmet, och då pappa dog grät hon: Vem vill ha mig nu, fyrtio år och utan erfarenhet? Städare?
Jag minns hur vi fick efterlevandepension, men mamma hade svårt att avstå från att gå på salong och köpa nya kläder, även när ekonomin var trång. Min morbror hjälpte till ett tag, men till slut ledsnade han.
Morbror Sven sa till mamma Annika att hon måste hitta ett nytt jobb. Hon har två barn och kan inte försörja oss alla själv. Ett år senare tog Annika hem en man. Hans namn var Erik. Mamma sa att han skulle flytta in. Hon försökte lösa pengabristen på sitt sätt genom att gifta sig. Erik hade gott om pengar, men kunde inte komma överens med mig.
Erik brukade säga: Du gör inget annat än att äta. Det vore bättre om du hjälpte till med tvätten eller städningen. Varför ska du plugga? Tänker du gå på högskola? Du borde arbeta, inte studera. Eller tror du att jag tänker försörja dig för alltid?
Jag blev stum. Visst, jag fick min pension, men mamma tog hand om pengarna. Annika ville inte skydda mig från min styvfar. Hon var rädd att förlora familjens försörjare. Hur skulle vi klara oss utan honom?” sa hon till mig. Bråka inte för mycket, gör bara som han säger. Han är vår försörjare.
Jag kom ändå in på universitetet och fick jobb så småningom. Under hela tiden fick jag höra att jag var en extra börda och en parasit på styvfar Eriks plånbok. Han räknade ständigt ut vad jag skulle ha kostat.
Sex månader efter att jag fått jobb kunde jag köpa mitt eget kylskåp. Jag ställde det i mitt rum, både för att Erik låste det gemensamma kylskåpet i köket.
Har du jobb? Då kan du stå för din egen mat, sa Erik. Mamma, tyst igen. Även när Erik visade mig räkningarna och krävde pengar för allt han lagt ut på mig genom åren. Sedan förlorade Erik jobbet. Då började han och Annika frekvent utnyttja mitt kylskåp. All skuld hamnade på mig. När jag tröttnade la jag lås på kylskåpet. Annika protesterade Erik hade trots allt försörjt oss.
Jag sa: Om du vill, så hjälp till istället för att bara klaga. Jag är inte den som först började dela upp saker här hemma. Skaffa dig ett jobb.
Nu har Erik flyttat ut från lägenheten. Mamma tröttnade på att han inte bidrar ekonomiskt. Men hon vill ändå att jag klipper bort låset på kylskåpet, vilket jag vägrar tycker mamma också ska jobba. Vad ska jag göra egentligen? Har jag rätt?
