Torsdag morgon, jag kom plötsligt på att min frus födelsedag var redan i morgon. Jag satt länge och funderade på vad jag kunde ge henne, för jag är fullt övertygad om att jag har den bästa frun och den bästa mamman för våra barn. Hemmet är alltid skinande rent, maten är lagad och barnen tas om hand med omsorg. Hon glömmer aldrig bort mig heller, och försöker alltid lista ut vad jag vill ha eller behöver. Karin och jag har fyra barn mellan sex och sjutton år gamla. Det är verkligen värt att poängtera hur fantastisk mamma hon är. Hon har ett otroligt förtroende med alla barnen, älskar att anordna familjesemestrar, pysslar till förskolan, är med i flera föräldrakommittéer, hjälper med läxorna, tar emot barnens vänner som vore de egna och pratar med alla från hjärtat, samtidigt som hon klarar av att städa sex gånger mer än jag någonsin mäktar. Maten lagar hon också både gott och mycket.
Karin verkar genuint lycklig och nöjd, och hon säger det ofta själv, för hon är inte van att klaga på livet. När barnen var riktigt små frågade jag henne en gång vad hon skulle vilja ha i födelsedagspresent. Jag vet inte, svarade hon, fast jag vet nog ändå: en ledig dag! En dag bara för mig! Jag vill vara helt ensam från morgon till kväll… Jag vill sova, slappna av, ligga i badet… Men det var ingen som riktigt tog det där på allvar, det skrattades bort och sen glömdes det.
Det hade också varit omöjligt barnen var ju små då, och vem skulle vara hemma med fyra barn hela dagen, liksom? Jag tror Karin sade det mest på skoj. Jag gav henne ett set kastruller och stekpannor den gången, och sen blev det aldrig mer tal om det där.
Nu har barnen blivit större, och hon har egentligen inga småbarn längre. Hon börjar allt oftare prata om att hon vill se dem växa upp, hjälpa dem hitta sin väg och se dem klara sig själva. Men nu fortsätter hon ändå att ta hand om allihop. På den här födelsedagen gav jag Karin ett par riktigt fina guldörhängen. Hon blev jätteglad och satte på dem direkt.
Hon dukade upp ett vackert bord, bjöd in de närmaste och hela familjen firade med stor fest. Vid ett-tiden på natten vaknade jag och insåg att Karin fortfarande inte lagt sig. Hon hade först nattat alla barnen, och sen gått till köket för att diska efter festen. Hon såg så trött och utmattad ut.
När Karin vaknade nästa morgon upptäckte hon att huset var helt tomt. Det kändes märkligt, för hon var inte van vid tystnad. På köksbordet låg en lapp: Vi har åkt ut till landet för att hälsa på mamma, hade jag skrivit. Ville inte väcka dig. Vi kommer hem i morgon, så glöm inte att vila ordentligt. Strax därefter ringde det på dörren en kurir överräckte ett enormt fång rosor.
Den dagen fick jag verkligen se vad jag borde ha gjort från början ge henne den vila hon önskat så länge. Jag lärde mig att det ibland är det enklaste som betyder mest.
