När jag var barn drömde jag om dagen då jag skulle bli vuxen. Jag föreställde mig att göra precis vad jag ville: äta det som föll mig i smaken, lägga mig när jag själv hade lust, gå ut utan att fråga eller meddela någon. Idag kan jag inte låta bli att småle åt den där naiva, lilla versionen av mig själv. Verkligheten slog till på allvar den dag jag flyttade till min första lägenhet i Stockholm ensam, med disk, tvätt, hyra, räkningar, handling Allt på en lön som knappt räckte till slutet av månaden. Jag trodde frihet var att välja middagsmat. Jag anade inte att det istället innebar att räkna på om pengarna både räckte till ris och tvål innan lönen kom in på kontot igen.
En dag slog det mig att det gått veckor sedan jag suttit ner till en lugn frukost. Jag steg upp, duschade, bäddade slarvigt, och rusade för att hinna med bussen. På vägen kom jag på att jag glömt svara på ett jobbmejl, att jag måste betala internetfakturan före fredag och att bankkortet nästan slagit i sitt max. Friheten i vuxenlivet visade sig vara en evig lista av måsten och to-dos, istället för en drömvärld utan gränser.
När jag äntligen kom hem, föll tröttheten över mig som ett tungt, vått täcke. Jag öppnade kylskåpet med förhoppningen om att någon magiskt hade lagat mat åt mig. Istället väntade disk, skärbräda och spis på mig, igen. Ibland nöjde jag mig med knäckebröd och ost bara för att slippa röra stekpannan. Men inte ens då fick jag ro, för mitt huvud viskade ändå: vattenräkningen är hög, jag behöver kolla läckan i badrummet, kläderna jag tvättade i morse luktar redan illa eftersom jag glömt hänga upp dem.
Vännerna hörde av sig och sa samma sak: “Vi måste ses snart!” Men varje gång vi försökte, dök något upp någon jobbade övertid, en annan pysslade med en sjuk släkting, en tredje hade slut på pengar och en fjärde var helt utmattad. Som tonåringar träffades vi nästan dagligen. Nu kunde en hel månad passera utan att vi sågs alls. När vi slutligen satt på samma kafé, pratade vi mest om trötthet, räkningar och hur ryggen värkte. Vi var unga, men lät som en pensionärsförening.
Det allra tuffaste var att inse att riktig vila knappt existerar. Till och med helgerna var framtunga av måsten: tvätta, städa, planera veckan, handla, laga något trasigt. En lördag insåg jag att jag stod och grät medan jag skurade golvet, för i samma sekund tänkte jag: Inte ens nu får jag vila på riktigt. Som liten kallade jag detta frihet, men nu gjorde jag allt sådant som vuxna brukade fixa åt mig fast nu fanns det ingen som kunde hjälpa.
Arbetet var inte alls vad jag tänkt mig. Jag trodde det skulle ge mig en känsla av att uträtta något viktigt. Jag anade inte att det betydde att le när man inte har lust, att stå ut med plumpa kommentarer, jaga mål som ändrades från vecka till vecka, och att se större delen av lönen försvinna på saker jag knappt märkte. En dag satt jag och vägde om jag skulle ha råd med lunch eller om jag borde spara pengarna till SL-kortet. Sådana saker berättar ingen för dig som barn. Ingen förklarar att vuxenlivet är en evig räknestuga i huvudet.
Jag trodde att vuxenhet skulle betyda frihet. Men i själva verket handlar det om en märklig balans mellan trötthet, ansvar och små, korta stunder av lugn och det insåg jag först nu.
