Det sägs, att väljer du en mycket klok man till make kommer han aldrig att bedra dig och alltid vara trogen samt veta vad kärlek och omtanke egentligen är. Det där brukade både min mor och mormor alltid säga till mig. Så även när jag blev äldre var det otänkbart för mig att ens fundera på någon make med mer tvivelaktiga intressen varför skulle jag inleda ett sådant förhållande överhuvudtaget? Sedan, genom några bekanta, stötte jag på Filip. Filip hade läst vid KTH i Stockholm, en ung och målmedveten man med ett ovanligt skarpt intellekt.
Själv hade jag tagit examen vid Uppsala universitet, men inom humaniora. Trots våra olika bakgrunder fanns oändligt att prata om, och jag blev uppriktigt glad för hans sällskap. Våra samtal ledde till gemensam tid och glädje. Efter ett år friade han till mig och jag tackade ja. Vi bodde i min mormors lilla enrummare i Vasastan som jag ärvt. Det fungerade bra när vi bara var två. Men efter ett tag blev jag gravid. Först kom vår son, och ett år senare fick vi en dotter.
Lägenheten räckte inte till, och pengarna fanns inte heller. Filip bestämde sig för att satsa på eget företagande. Jag arbetade inte, utan tog hand om våra barn men stöttade honom i allt han gjorde. Det kom flera perioder då pengarna tog slut och vi satt där utan en krona. Men vi kämpade vidare, övertygade om att en dag skulle vi lyckas. Efter några år av idogt slit började verksamheten gå bättre. Vi levde gott, barnen kom in på stadens bästa skolor och fortsatte till universitet. För första gången sedan min ungdom kunde jag unna mig mina intressen och olika hobbys.
Min man hade också sina, han åkte gärna iväg på vandringar och resor med sina vänner. Det störde mig inte han bar familjen på sina axlar och förtjänade sin fria tid. Vår relation var god, och både kärlek och respekt fanns alltid där. Kort sagt, allt var precis som jag hoppats och jag kunde aldrig föreställa mig att allt drastiskt skulle förändras.
En helg blev Filip sjuk. Ambulansen hämtade honom, och några timmar senare var han borta som om han aldrig existerat. Det blev ett bottenlöst tomrum för både mig och barnen, men värre blev det några dagar senare när sanningen uppenbarades: I fem års tid hade min man haft ett förhållande med en ung kvinna, ung nog att vara hans dotter. Det var henne han rest till under sina “resor”. Han hade lämnat hela sitt arv företaget, huset, sommarstugan i skärgården, bilen precis allting, till henne. Jag och barnen stod kvar med tomma händer. Chocken var lamslående. Hur kunde han göra såhär? Att gå här på jorden, väl medveten om att hans egen familj skulle bli utan ens ett tak över huvudet. Hur tar man sig igenom något sådant? Jag vet verkligen inte hur livet ska fortsätta härifrån.
