Min svärmor har en mycket krävande och stel personlighet. Hennes ständiga gräl och inblandning i våra liv har gjort det svårt för mig och min fru att hitta lugnet. Trots hennes ogillande var vi tvungna att bo tillsammans med henne efter bröllopet på grund av vissa familjeskäl. Ofta ägnade vi oss åt aktiviteter som att plocka blåbär och lingon, mest för att göra sylt och inläggningar, men det som blev över kom aldrig vår egen familj till nytta.
Till en början följde jag bara med på de här utflykterna under helgerna, eftersom jobbet tog mycket tid under veckorna. Men efter att vårt barn föddes, blev det nästan dagliga turer ut i skogen. Svärmor insisterade alltid på att vi skulle gå tidigt på morgonen, även om skogen var varm på dagen och myggen var påflugna och marken sumpig, utan någon riktig komfort. Hon plockade alla bären åt sig själv och fyllde sin egen frys.
Det blev värre när jag till slut tog upp våra ekonomiska behov med henne, eftersom vi också behövde stöd. Det ledde till en obehaglig konfrontation, där svärmor bestämde sig för att hämnas genom att ge oss en riktigt snål bit kött i soppan hon lagade åt oss. Jag blev så förolämpad och nedstämd att jag låste in mig på toaletten och brast ut i gråt.
Så småningom valde vi att hyra en egen lägenhet för att komma bort från svärmor. Det var en lättnad och vi kunde äntligen leva i fred. Vi hälsade fortfarande på iblanddet höll jag med om för släktens skullmen jag vägrade att dricka kaffe hemma hos henne som en tyst protest mot hennes beteende. Jag tror hon förstår vad mitt agerande betyder, men det verkar som att det inte berör henne nämnvärt.
Vad tycker du om relationen mellan svärdotter och svärmor i ett sådant fall? Vem har egentligen rätt?
